Oh, vad fin hon är. Ja, man slutar aldrig att förvånas över hur en del tänker och gör. Helt sjukt är det ju.

Men hur kan man göra så med en vän man haft i 9 år.

Detta skulle jag

aldrig kunna göra.

Tur att det finns folk som har hjärta i kroppen. Tack för det.

Jenna

Det händer ofta, tyvärr. Och människorna har inget hjärta i kroppen som kan göra så. Därför ska man polisanmäla även om man inte vet exakt vem det är. För då ser polisen också hur många gånger det händer och tar problemet seriösare. Men vilken sötnos hon var- Gullungen. /Vanessa

Vilken tur att hon fann din syster med familj. En tråkig och vanlig historia som iallafall fick ett lyckligt slut.

Tassar från Eva & Mojje

En sådan handling gör mig fruktansvärt arg och ledsen. Vet också att det inte är ovanligt att katten oftas är den som åker ut när hunden kommer in.Förstår överhuvudtaget inte hur man kan rata ett djur som man redan har när man vill skaffa något nytt. Detta övergår mitt förstånd.

Samtidigt blir jag oerhört glad över att din syster räddade den så den fick ett mycket bätttre hem och på sätt mycket bra för kissen.

Jag blir också folkilsken när jag hör om hur de tidigare ägarna behandlat sin katt. Detta för att istället skaffa hund. Totalt djurförbud är vad som borde gälla sådana familjer. De är helt enkelt inte värda att vistas i djurs sällskap. Som ni andra skriver är det inte första gången man hör talas om liknande fall heller.

Desto bättre känns det att Gosan fick komma till din syster och nu fått det så bra. Jag hoppas också att de tidigare ägarna läser detta och skämms!

//Lena

Jag hoppas också att de har vet att skämmas! Har hört att de tidigare haft ännu en hund som de ledsnade på och lät avliva.
Tyvärr är det som ni säger att dessa människor är inte ensamma om sitt handlande,  långt därifrån.

Tycker ni att man ska göra en polisanmälan?

/Lotta

Ja hon är helt bedårande.

Vilka människor det finns egentligen. Man upphör aldrig att förvånas.

tycker absolut att fallet ska polisanmälas, brott mot djurskyddslagen, och också vetskap att folk faktiskt behnadlar sina djur så här, alla har ju tyvärr inte samma tur som Gosanoch det är dom jag tänker på, fy för sådana människor kram Maggan47 som är lycklig över att det finns sådana människor som din syster med familj,

Jättefin hon är, Gosan! Försöker själv lösa ett "fall" där två katter slängdes ut i somras, då deras ägare flyttade. Halsbanden på katterna togs då av för att ingen skulle kunna spåra ägaren. Hoppas verkligen att KKS kan hjälpa mig med de här två katterna.

Fattar inte hur man kan göra så här mot djur, och det märkliga är att det alltid är katter som blir lidande.

Tack för all respons på berättelsen om Gosan! Ska framföra era varma ord till syrran, då blir hon glad.
/Lotta

Jag har också tagit hand om en katt som ägaren kastade ut och skaffade en hund. Dock försvann hunden också efter några månader. De tröttnade väl på den också.

#12 Klarar man inte av att ha katt så ska man defintivt inte ge sig på att bli hundägare. Vovvar kräver ändå mera av sina ägare. Om folk ändå kunde lära sig av sina misstag. Blir så arg när de gör om dem gång på gång och sätter det ena djuret efter det andra i klistret. Stränga straff och djurförbud tack!

Vilken tur för den utslängda katten att du tog hand om den!:)

//Lena

 och sedan

Det här påminner mig om vår första kisse som kom till oss 4/1-68. Det började med att vi var kattvakt och bodde hemma hos dem när de åkte på semester. Eftersom vi fortfarande bodde hemma hos våra föräldrar (det var bostadsbrist då) och jag inte fick ha några djur så var jag överlycklig att få ta hand om kissen. Vi fick veta att någon kelig knäkatt var det inte så något gos skulle jag inte hoppas på.

I de två veckor som vi bodde där upptäckte vi att det var världens gosigaste och underbara kisse man kunde tänka sig. Låg i knät när vi tittade på tv och sov hos oss i sängen och kurrade så det vibrerade helt underbart.

När de kom hem hade de också skaffat en hund på semestern och kissen var inte glad och de undrade om vi ville ha kattten. Vi var tvungna att säga nej då för ingen av oss fick ha djur. Några månader senare lyckades vi få tag i en lägenhet och vi var överlyckliga och kunde äntligen gifta oss som vi ville. När vi kommit i ordning ringde vi till de som hade katten och frågade om dom hade den kvar och hur det gick med hunden. Den var kvar men trivdes inte så om vi ville ha katten fick vi den. Vi hämtade katten samma kväll och det blev en pärs för katten var livrädd för att åka bil. Kisssen var också panikslagen när dammsugaren kom fram och det var mer än en gång som jag sade tack och lov att vi tog hand om den.

Vi jobbade mycket med kissens rädslor och eftersom det var en halvperser så behövde den mycket pälsvård. Kissens tilltro ökade och vi fick till och med dammsuga den när den fällde som värst. Denna fantastiska underbara kisse var 2,5 år när den kom till oss och när den var 18 år så fick vi hjälpa den till regnbågslandet.

Förlåt att jag blev så nostalgisk men minnerna bara svämmade över mig och det var inte meningen att sno tråden.

Vilken solskenshistoria Aktningsvärd ålder som kissen uppnådde också! Den fick nog ett så långt och bra liv tack vare att den hamnade hos er.

/Lotta

Ja, hit kom det en katt vars matte gjorde sig av med den för att hon inte gick ihop med alla illrarna. Sedan gjorde hon sig av med illrarna och skaffade sig hund. Så visst händer det oftare än vad man tror.