Igår var jag hos veterinären med alla busungarna och de fick sin första vaccination. Buffy var mest nervös - hon pep hela vägen dit och hela vägen hem. Men den som jag tänker skriva om är Giles.

Giles (min lille svarting, det sena tillskottet) var kolugn. Han satt längst bak i transportburen och tittade tyst ut. Han hade ju varit med om det där förr. Och jag undrar om han inte började komma ihåg…

När han var hos veterinären hängde han slött i armarna på mig. Sprutan var inte några problem hos nån av ungarna, men allra minst för honom. Veterinären undersökte också alla ungarna och när hon kom till Giles fann han sig lugnt i att bli kollad. Att kolla tänderna hos övriga var inte omtyckt, men Giles gjorde inte en min.

När vi kom hem en stund senare lekte allihopa lite lugnt på golvet. Sedan kom det tre tjejer för att kolla på kattungarna - och då fräste Giles åt den ena tjejen. Han har aldrig fräst hemma. Sedan gick han och la sig en bit bort och låg och bara betraktade alla. Resten av kattungarna betedde sig precis som vanligt och lekte vilt.

Då tjejerna gått tittade jag på tv och fick sällskap av ungarna. Giles, som brukar föredra att hålla sig för sig själv, kom och la sig i mitt knä och somnade. Han sov djupt, utsträckt och ljudligt spinnande.

Jag tror han mindes. Förra gången Giles var hos veterinären var direkt efter att han hittats stelfrusen av hunden, när han var kall och hungrig och övergiven. Jag undrar om han inte börjat glömma det lite, men att komma till Haga (veterinären) igen påminde honom. Även idag har han varite lite reserverad mot sina syskon, men gärna kelat med mig och gått och strukit sig emot mig. Det får mig att bli så glad att jag valde att ta in honom också.

Även kattungar minns…

/Camilla