För ett tag sen fick jag hem en katt vars matte dött plötsligt. Katten skulle avlivas så jag tog hem henne När jag hämtade henne låg hon i mattes säng under kudden. Det skar i hjärtat av att se henne. Första veckan åt hon inget och drack knappt. Jag ångrade nästan att jag  räddat henne, men så efter en månad hade hon sörjt klart och kom fram mer och mer. Nu leker hon med de andra och verkar trivas. Jag hade tänkt omplacera henne men det kan jag ju inte utsätta henne för så hon blir kvar.  Jag tror att även dina katter skulle klara att byta hem om de måste, men det går inte alltid snabbt och lätt.

Ja..vissa katter har en tendens att endast acceptera sina ägare…men jag tror, att i de flesta fall brukar man acceptera andra personer efter att det fått tid på sig att känna sig trygga med dem..

#1 Så gripande berättelse…känns skönt att höra att missen har blivit harmonisk nu igen..djur sörjer precis som vi…

Det brukar allt gå vägen även om vissa kattern kan ha en svår period innan de accepterar sina nya ägare.

Kommer ihåg en historia jag fått mig berättat om en katt vars matte var operasångerska. När matten dött var katten otröstlig första tiden. Det nya hemmet funderade vad de kunde göra för att få kissen på bättre humör. Nyckeln till den här kissens hjärta visade sig vara operamusik. Sedan man börjat bjuda katten på operaserenader kom livsgnistan tillbaka och kissen blommade upp till sitt gamla jag.

Jag tror att det finns en väg till alla katters hjärta, det gäller bara att ge sig tid att upptäcka den.

jag vet ju att en del av mina jourkatter som har varit tama eller snudd på tama hos mig men när de har flyttat har de gått tillbaks rejält i den sociala utvecklingen. Men efter ett tag har de tinat upp i det nya hemmet och blivit tama igen.

Jag har flera katter som bara jag får klappa, men jag tror säkert att de skulle klara sig bra i ett annat hem om de bara tid på sig att komma in i allt det nya.

Tack för era berättelser…Ni kanske har så rätt så….Men jag blev faktiskt väldigt orolig när även trygga Smoggen var rädd, men klart han är en skyggis utomhus, mot okända människor…Troja hade jag sagt till kattvakten att hon kommer du inte att se skymten av, å jag hade rätt..Tudor visade sig heller inte..Smogen sprang för livet inomhus..

När vi kom hem igår, mättes vi av en go Smoggen, två stycken som sitter å tittar i dörrspringan från datarummet..Vågade inte komma förrän dom spanat in, att det verkligen var matte å husse… Det tog 15 minuter sen var allt som vanligt igen..

Atos sörjde länge efter Simson. Han gick ner i vikt o blev så smal att jag reagerade. Han letade överallt o skrek efter Simson. Han ställde sig även hos vår älskade granne och försökte slita upp deras dörr. Vi brukade få komma in o hälsa på o vara kattvakt. Simson älskade dem!! Även hunden som egentligen hatade katter o käkade dem till frukost. När Atos äntligen fick komma in till dem o leta igenom lägenheten förstod han att Simson inte gömde sig där. Då lättade allt o han slog sig till ro.

Rädsla kan smitta. Märker det på mina. De små visste inte att dammsugaren var "farlig" förrän Atos visade det. Indy visade det för Julian som också blev rädd. Nu har Julian förstått att den inte är farlig o är den coolaste av dem alla. Det smittar också. =)

När allt återgått till det vanliga återgår katterna till det vanliga också.

Tack Simson…Ja, det blir lite kedjereaktion, rädslan sprids vidare..

Men inte Virus å Tössen, dom har inte förstånd att vara rädd andra människor..