Ja, helt klart det bästa alternativet. Men om nu det är så, som i mitt fall, att den som ringer säger sig vara allergisk? Hon har ju alltså sett katten gå där och tycke synd om den, men kan inte få tag i den eller ta in den. Hon hade dessutom hund och katten var livrädd så fort hon kom med hunden.

Ta inte det som jag skrev personligt, Gunilla. Det finns säkert många knep att försöka rädda en katt och så får man ha fantasi för det ena fallet är ju inte det andra helt likt.

NEj då, det gör jag inte. HAde jag haft möjlighet, så hade jag gietvis tagit och satt ut en fälla och sett till att katten kom bort och kastrerades ögonaböj. Men vi har varken pengar eller lokal till det. Ska försöka trumma ihop ett styrelelsemöte och eventuellt förskoka få resten att godkänna ett köp av fälla så smånigom. Nu är det de här två små kattungarna som det gäller och att de får goda hem.

#1 Jag har petat in i mitt huve att jag inte kan ta personligt ansvar för andras katter, då hadde jag gått under,

 jag har mer än jag hinner med som det är. Men klart man vill hjälpa om man kan, Jag brukar erbjuda mig att anonsera om de inte har möjlighet själva, jag kontaktar djurensvänner ibland om jag tror de kan hjälpa. Det där med att katten ska vara kastrerad kör jag benhård med, som vimsan o matboll, jag sa direkt ifrån att om de vill ha min hjälp så måsste de kastreras  för jag vågar inte anonsera ut okastrerade katter med tanke på hur det kan gå,  det är olika från fall till fall självklart,  man gör väll så gott man kan med den tid och möjligheter man har jusst då,

Ja, det var ungefär så jag tänkte också. OCh lite klantigt gjort,av en av veterna här i stan, mitt telefonnummer är ju hemligt, men hon lämnade ut min sambos nummer! Nä, jag kunde som sagt inte göra mer än att tipsa henne om vart hon skulle ringa.

I det här fallet tycker jag att det är solklart att man hjälper till att ta hand om katten. Det är ett dödsbo och de anhöriga vill inte veta av katten. Kattstackaren kan inte rå för att hon är skygg och inte lika "attraktiv" som den andra.

Däremot är jag stenhård när det gäller privatkatter, ägaren får annonsera och få ut katten själv.

Hjälper man folk en gång ska man hjälpa dom igen, när de flyttat, skaffat annan allergifri sambo mm…..jag har bara dåliga erfarenheter av privatägda katter som ska "bort".

Bättre hjälpa de hemlösa där ingen för deras talan och där det inte heller ställs krav på det ena eller det andra. Där gör man en insats.

JA suck, jag hade mer än gärna tagit hand om katten, om jag hade haft nångonstans att placera henne.

Det som jag skrev gäller förstås när det finns en ägare som behöver få lite hjälp att komma sig för med att själv hitta ett omplaceringshem åt sin katt som man av någon anledning inte längre vill ha.

Beroende på ens egen situation är det bra att skaffa sig en strategi hur man ska bemöta någon som ringer. Det är ju många gånger en balansgång mellan att vara förstående och att spela på eventuellt dåligt samvete.

ja här kan jag  jubara försöka vara snäll och ge råd. Hon skulle efter vad jag förstod, ta kontakt med ynkryggarna som var arvingar. JAg kan ju knappast ge henne som ringde ett dåligt samvete, för hon kan ju inte hjälpa det. Det är fel i hela systemet. JAg har ju pratat förut med bostadsbolaget och bett dem ställa krav på sina hyresgäster som har katt, men näää det går inte.

tänkte inte på att det gällde gunillas specifika fall, hoppas det löser sig, tragiskt när människan dör och inga släktingar  hjälper katten,

JA som Astrid Lindgren sa, fisigt, rent ut sagt. MEn de sitter nog och väntar  och slåss om arvet, om det finns något.