Jag har nu varit in och tittat… kärlek kärlek kärlek…till alla dessa missar. Själv har jag ju 5 sötnosar, men skulle vilja rädda alla katter hela världen(naivt? Ja,,,men so what?)

Mamma Barbara från KKS hemsida

//Cammo**

Håller med dej Cammo. Det vill jag med.

Jag blir seriöst arg på vissa av dessa annonser. Vi sitter nu på katthemmet och måste hela tiden höra samtal om avlivningar. Hur vore det om de som ska avliva sina katter istället sätter in dem på kattpensionat, medan de söker vidare. Visserligen kostar det, men att ha ett djur är ett sådant ansvar. Ta dem som nu skaffat barn och inte vill ha kattpäls i deras omgivning. Suck. En hund går däremot bra. Blir arg. Och sedan inställningen att det går bättre att resa med katt, tror de verkligen att de kommer att resa så mycket med nyfött barn. Skulle inte tro det. Istället borde de göra som vi brukar rekommendera barnfamiljer som är oroade för kattlådor och kattmat. Sätt en barngrind till platsen där lådan är. Sätt upp matskålarna på ett bord eller annan hög plats. Stäng dörren in till barnkammaren om kattpäls är så farligt.

Åh, nu måste jag andas lugnt. Djupa andetag. Nix, funkade inte.

www.djurhjalpen.nu

#3 Instämmer till fullo i vad du skriver Vanessa! Det är inte alls några problem att ha katt och bäbisar ihop. Det gäller bara att ha lite god vilja och vara lite uppfinningsrik eller om man saknar den förmågan ta råd av katthem eller andra erfarna kattägare.

Sedan tycker jag att det är synd och skam att det är så lätt att avliva fullt friska sällskapsdjur så som vi gör i Sverige. Om det funnits en lag som förbjöd detta skulle fler personer tänka efter innan de blev kattägare. Nu är det så lätt att står där och hota med avlivning så fort kattägandet stöter på minsta lilla problem. Då ropar man "Hjälp mig det är inte roligt längre att ha katt! Om inte någon annan tar mitt kattägaransvar kommer jag att döda den". Nej det där håller inte - inför hårdare krav!!! Ryt och fräs!

//Lena

Och jag fräser konstant, och fick en kattägare som lämnade sin katt till oss att gå slokörad härifrån. Inte för att jag hade en hög röst, men jag var mycket bestämnd. Vi tog emot katten då vi redan lovat det, men han skämdes, det syntes. Det var dessutom en katt de haft i 8 år! Fast han fick betala, för det får alla som lämnar "hemmakatter" göra.

#6 Det är ju inte mer än rätt och riktigt att det är en avgift om de nu får hjälp att omplacera katten. Fattar du hur man kan skiljas från en vän man haft i 8 år. Själv vill man ju att katterna man har ska leva för evigt och fruktar för den dag de inte gör det längre.

//Lena

Det är så trist med den inställning som finns i dagens läge. Att man skyller på att man inte kan ha sin vän kvar på grund av att man skaffar barn. Det gör mig arg. Eller det var nog årets underdrift, det gör mig vansinnig.
Allergier, alla dessa; hjälp vi har blivit allergiska, kan någon rädda min lilla vän. Annars så avlivas han/hon.
Gaaahhh, inte ofta det är verklig allergi där inte.

Jag håller också med er. Och många har dessutom inga problem med att bli riktigt arga och lägga ännu mer skuld på en när man talar om att katten faktiskt är deras eget ansvar och att de borde anstränga sig lite mer än att ringa ett katthem för att ompöacera den.

ang. katter och bäbisar så använde min syster ett bra knep när de fick sin lille. Deras katt ville väldigt gärna sova i vagnen och på skötbordet, så de la helt enkelt folie där när det inte användes. Inget som katttassar tycker om så han lärde sig snabbt att det var ställen han skulle undvika. Större problem än så behöver man ju inte göra det till. Jag tror tvärtom att det är väldigt nyttigt för barn att få växa upp nära djur.

#8 Det är tom vetenskapligt bevisat att barn mår bättre av att växa upp med djur. De utvecklas bättre socialt och för ökad empati jämfört med barn i djurlösa hem.

Det är väl för märkligt det där att folk tom kan med att blir arga för att andra inte tar deras eget ansvar. Men det är väl en sorts psykologiskt försvarsbeteende som träder in. I grund och botten bottnat i egna skuldkänslor. Fast det hade ju varit klädsammare med lite mera ångerfullt beteende.

//Lena

När vår son föddes 1997 hade vi, som nu  många katter, kan inte förstå hur man utan vidare kan tänka tanken på att avliva sina små trogna vänner som funnits med en i många år av den orsaken att man får barn. Om man av någon anledning märker att man inte kan behålla sina djur, är det väl inte mer än rätt att man själv söker den nya ägaren..lämnar man in missen på katthem så är det väl helt på sin plats att man betalar en avgift för den hjälp man får därifrån. Det borde också ligga i kattägarens intresse med en uppföljning sedan..man vill väl ändå veta vart misse hamnar o hur den får det i sitt nya hem.

 Minns när Johannes var bäby..hur vår stora, röda hankatt Leslie låg på barnvagnen när vi var ute o gick. Han älskade den lilla bäbisen!

Tror att det är nyttigt för barn att växa upp med djur, redan i tidig ålder blir det helt naturligt att lära dom att visa respekt för små som stora liv…själv är jag uppväxt med flera olika husdjur, o det är jag så tacksam för idag att jag fick göra.

Lite glädjande så hade vi en bra adoptör på katthemmet. Hon hade tre relativt små barn. Katt hemma, och en som tyvärr dött. Så en vän behövdes till kissen. Hennes inställning till katter är att om barnen gör fel, så uppfostrar katten dem genom att riva eller fräsa till. Först då lär de sig att läsa av kroppspråket. Hon ansåg att alla barn som kan ska växa upp med djur. Det hade hon gjort, och det skulle hennes barn fortsätta att göra.

Hon adopterade en kattunge, men ville ha en äldre katt som hon föll för. Men hon hade lovat en lekfull katt till katten hemma. Fast hon gick med huvudet lågt från katthemmet. Men kattungen hon valde är en f.d. vildkatt som fortfarande är lite skygg, så hon var glad att hjälpa honom till ett nytt liv.