Kan det inte bero på att många avsiktligt tappar bort sina katter när de tröttnar?

#1 Dessvärre så är det nog så i en del fall. Men det finns också kattägare som letar i åratal efter sin försvunna kompis, utan att hitta katten igen. Sannolikt för att tiden har gått, katten har hamnat (för) långt borta, den är omärkt och kanske inte ser ut/beter sig riktigt som förut längre…

Men visst finns det de som inte är så intresserade av att få hem sin kisse igen.

Sedan finns det de som kontaktar katthemmet och insisterar på att en viss katt på katthemmet är just deras försvunna katt. Man har sett en bild av katten på nätet. Men när man jämför uppgifter om katterna närmare (när de hittades/försvann, signalement/särskilda kännetecken o.s.v.) så är det sällan (läs: närmast aldrig) samma katt.

Himla bra blir det i alla fall med obligatorisk IDmärkning. Då har man i alla fall större chanser att länka ihop katt och kattägare, respektive att omhänderta katter som ingen har brytt sig om att IDmärka och ägarregistrera.

Undrar varför man tar ras för ras och inför chiptvång på. Borde inte alla sällskapsdjur (okej, kanske inte guldfiskar) chipmärkas?

Jag håller med om att alla arter av sällskapsdjur borde chipmärkas (när så är möjligt, svårt på små fiskar och vandrande pinnar kanske…).

Vi har ju ett jätteproblem med t.ex. dumpade kaniner, men även med reptiler och andra djur som dumpas.

Det som är speciellt för katterna är väl att de i så stor utsträckning går fritt ute (kaniner hålls t.ex. oftare i burar/inhägnader). Katter kommer därför lättare bort (utan att för den skull vara dumpade).

Sveriges Kaninvälfärdsförening jobbar för att kaniner ska vara IDmärkta och har ett register där man frivilligt kan registrera sin kanin. Deras vision är att kaninregistret en dag ska omfatta alla Sveriges kaniner. De verkar generellt stå inför många av de problem som Hittekatts-Sverige jobbat med under så lång tid. Med behov av att höja djurägarnas kunskapsnivå och djurens status.

Absolut att vi bör jobba för att påverka våra politiker i den riktning som du är inne på!

Djur ska inte betraktas som prylar/leksaker - tar man på sig ansvaret för ett djur så får man se till att leva upp till det ansvaret.

Egentligen vet jag inte om vi borde ha exempelvis vandrande pinnar som hobbydjur i Sverige. De finns inte naturligt här.

#5 Nej, det kan man verkligen diskutera. Dessutom far de sannolikt ofta rätt illa här, då de har låg status och knappt ens ses som djur….

Det finns en märklig slapphet och obryddhet som är förvånansvärt vanlig även hos unga kattägare när deras katter försvinner. Till viss del kan ren handfallenhet förklaras med okunskap, dvs. att kattägaren helt enkelt inte vet eller förstår när, var, hur och vad som bör göras för att eftersöka katten. Å andra sidan finns all sådan information ett knapptryck bort i internets tid, så den förklaringen håller enbart för en väldigt liten del av dagens kattägare.

Jag tror att förklaringen handlar om katters status och den seglivade kattsynen/myten som menar på att det är normalt att katter försvinner/springer bort ibland eftersom katter "kommer och går lite som de vill".. som de mystiska fria varelser de är.. och att det inte är något människan kan styra över. Kattägaren får helt enkelt vänta och hoppas på att katten "kommer hem igen" helt av sig själv. Enligt myten alltså.

När en omärkt hittekatt omhändertas är chansen väldigt liten att kattägare som bara väntar på att katten ska komma hem igen helt av sig själv nås av den informationen.

En del kattägare tycker säkert också att det är ganska skönt när en katt de tröttnat på faktiskt försvinner så som katter "brukar göra". Det märks om inte annat när upphittare efter olika efterforskningar lyckas hitta ägaren till en katt som varit bortsprungen en längre tid - och får veta att ägaren inte längre vill ha tillbaka katten..!