Risken är också att en person är så upprörd över sin nyliga förlust att även de bäst menade råd aldrig sjunker in. Alltså har man precis insett att ens katt är saknad så kanske det är för att man är en oansvarig ägare som saknar mycket vett man tycker de borde ha.

Men sitter man hysteriskt och gråter över saknaden av en katt så hjälper det inte DÅ att få kommentarer konstant över allt man gjort fel och varför man borde skylla sig själv att katten är saknad och borta. Då är risken större att man slår tillbaka med taggarna utåt och även de mest logiska och välmenande råd försvinner där i sorgen och känslorna.

Bättre att man väntar till en lugnare situation innan man kommer med hjälp kring id-märkning och chip och "det är inte bra att ha utekatt i den sortens område" osv. För ska vi vara ärliga så ju mer emotionell och upprörd man är desto mindre hör man dessa ord som vänliga och välmenande utan mer som pikar och kalla elaka kommentarer. Och då lyssnar man mycket mindre.

Nej, precis. Först måste man ha allt fokus på att försöka hitta katten och hjälpa katten tillbaka hem igen.

Sedan - när katten är hemma igen - kan man börja diskutera vikten av kastrering, ID-märkning och ägarregistrering. Och om området är lämpligt för utekatter att vistas i.

Men ibland är det svårt att hålla tyst, särskilt om det framkommer att folk har släppt ut en rädd innekatt för att den ska bli dräktig (eller liknande)… Man får bita sig HÅRT i läpparna för att inte säga något (för stunden) olämpligt.

Men bättre att ta den diskussionen senare (+ göra en ev. anmälan till länsstyrelsen vid behov).

#2: Ja ibland vill man bara gallskrika och säga "vafan hur tänker du" men då måste man också ibland sätta band på sig och veta att just i denna situation, just nu i detta ögonblick, kommer allt jag kanske menar väl med bara att gå till miste och katten och ägaren kommer aldrig få någon som helst hjälp från vad jag säger.

Sen finns det undantag där det är okej att säga till lite mer omedelbart, eller hur man ska säga. Hade en gammal skolkamrat som först skrev om hur ledsen hela familjen var över att deras utekatt nyss blivit påkörd och dött. Sen dagen efter skrev om den nya utekatt de skulle hämta som skulle få exakt samma liv som den förra. Som var 12 veckor (oj vad sött, säger ägaren) och nä den ska inte kastreras för varför skulle man göra det, och försäkring är ju fånigt när det gäller katter och id-märkning hur hjälper det ens? Och ja, såklart släpper vi ut katten i samma ögonblick vi får hem den för öh, det är ju så den lär sig vart den bor.

Ja du förstår. Då blev både jag och flera andra hela chockade och ja vi hade mycket att säga. Men då var det lite annorlunda än någon som verkligen genuint vill ha tillbaka sin katt som bara är borttappad (i det skrivna läget) och där man känner att ja men det finns tid, så om man har lite tålamod så kommer det att komma en dag där man kan prata med dem om vissa saker angående att de ska slippa förlora en ny katt någonsin igen (om den gamla tyvärr aldrig mer kommer tillbaka).

Det är lite som när till exempel kks lägger upp ett inlägg om en katt som behöver ett stödhem. Då skriver alla, jag har delat för katten. Då försvinner de hjälpande kommentarerna. Är det folk som vill ha en bekräftelse på att de är duktiga? Eller varför måste man berätta det för alla?

#4 Jag tror att det kan finnas flera orsaker. Någon sa att om man skriver "delat" så åker inlägget upp i flödet, och det kanske hjälper katten. Jag vet inte om det stämmer?

Men jag blir själv irriterad på de som skriver "delat" för dela kan man ju göra utan att skriva något (för att hålla tråden så ren som möjligt).

Jag får - precis som du - en känsla av att folk vill framstå som duktiga och engagerade.

Kanske vill de också bli en del av den känsloladdade historien som ofta målas upp kring katterna.