Ökningen känns (tycker jag) mer skälig om man räknar per katt och månad.

Förr var det vanliga att försäkringsbolagen sänkte ersättningstaket varje år fr.o.m. 7 eller 8 års ålder för att minska risken för stora utbetalningar, så det finns absolut ett samband mellan ålder och risk för veterinärvårdskostnader.

Min förra gammelkatt hade vid 16 års ålder (efter olika symtom, utredningar och undersökningar) ett flertal konstaterade diagnoser som behandlades i flera år med olika uppföljningar innan ytterligare sjukdomstecken till slut blev det som ledde till avlivning. En gammal katt är ju tyvärr ganska sällan fullt frisk ända tills den dag den faller död ner.

Eftersom risken för sjukdom ökar med stigande ålder tycker jag att det är jätteviktigt att ersättningsvillkoren inte försämras när katten blir äldre utan att den vården kan ges under samma ekonomiska förutsättningar som när katten var ung.

Har man turen att inte behöva utnyttja försäkringen så är det en vinst i sig, och en del försäkringsbolag ger även rabatt för skadefria år. När min 13-åring hade höga veterinärkostnader helt nyligen fick jag 900kr rabatt på den fasta självrisken tack vare att det var länge sedan försäkringen utnyttjades.

Jo, naturligtvis blir ökningen mindre "slående" om man räknar per katt och månad, för då syns det ju inte lika tydligt hur stor skillnaden blir.

Jag ifrågasätter inte heller att äldre katter ofta har mer krämpor, men jag köper inte riktigt resonemanget om att äldre katter är mer benägna att råka ut för skador. Min uppfattning är att t ex unga, okastrerade hankatter som går ute borde vara mer/mest skadedrabbade (slagsmål, trafikskador mm).

Jag tycker precis som du att det är jätteviktigt att ersättningen inte minskar med ökande ålder, men jag vill minnas att när man gjorde om systemet så justerades priserna redan där och då? Rätta mig om jag har fel.

Kostnaden för försäkringen har ju ökat varje år, i början så kunde det vara så lite som under hundralappen (för båda katterna ihop) per år. Sedan har det varit flera höjningar på mellan 300-500 kronor (med diverse motiveringar, vill minnas att just bibehållet ersättningstak varit en av de viktigaste motiveringarna), och nu "tvingas" man ändå höja 1118:-…

Nej, jag tycker fortfarande inte det är en skälig höjning. Men man får försöka räkna om det som du har gjort, eller summera höjningen över alla år och sedan dividera den på 11 år och fördela den på 2 katter… Och sedan räkna om den per månad eller vecka. För att "uthärda" 😣.

#2 Det är bara knappt hälften av alla katter som är veterinärvårdsförsäkrade, så även om unga, okastrerade utekatter är en stor riskgrupp så är det nog relativt vanligt att de även är oförsäkrade - och oförsäkrade katter kostar inte försäkringsbolagen ett öre.

Det är de ansvarsfulla kattägarnas katter som är försäkrade och som finns kvar och tas till veterinär när de börjar visa symtom på olika åldersrelaterade sjukdomar och krämpor. Och eftersom möjligheten att ställa diagnos och behandla utvecklas hela tiden och blir allt mer specialiserad blir veterinärbesöken allt dyrare. Ju mer vi kattägare får ut i ersättning desto dyrare blir det i slutänden även för de som inte behövt använda sina försäkringar.

Men jag håller med om att försäkringar är dyra, särskilt för äldre katter. Alla mina katter är dessutom raskatter i 3 olika prisgrupper som alla är dyrare att försäkra än huskatter. Mina kattförsäkringar dras på autogiro varje månad så att jag slipper fundera så mycket på vad det kostar. För att få ner kostnaden lite har jag dock slopat de tre äldstas livförsäkringar. (egentligen skulle även 13-åringen ha haft sin kvar i nästan ett helt år till).

Men även om vi lyfter bort de okastrerade utekatterna (varav många "ska kastreras när de har blivit lite äldre"), så har vi fortfarande en hel hög yngre risktagande katter ute i trafikerade miljöer. Inklusive de s k stadskatterna. Som är försäkrade.

Och jag har fortfarande svårt att se gruppen äldre katter som särskilt skadedrabbade.

Jag har också varit med om händelser hos veterinären där jag som kattägare har sagt ifrån "att nu räcker det", men där veterinären inte velat sluta utreda (så länge det fanns försäkringspengar kvar, som jag uppfattade det). Ska man utreda in absurdum så leder även det till höjda försäkringskostnader på sikt.

Jag tror hela systemet måste ses över på något sätt. För risken med så här höga kostnader är ju att djurägare inte tycker sig ha råd att försäkra sina djur, och då riskerar fler djur att råka illa ut på sikt… Det förekommer ju redan idag att folk dumpar sina sjuka djur för att de tycker att veterinärvården är för dyr… Eller att djuret får gå med sina krämpor.

Jag blir också nyfiken på i vilken utsträckning försäkringsbolagen går med vinst o s v. D v s hur motiverade de här höga höjningarna är - egentligen.

Kan tillägga att jag alltid över åren har haft bra hjälp av mitt försäkringsbolag när mina djur behövt veterinärvård, och att det är guld värt.

Men att höja så här kraftigt tycker jag alltjämt är oskäligt.

#5 Ja, jag har också tackat nej till en del provsvar, undersökningar och uppföljningar som jag tycker verkar onödiga (utifrån min uppfattning och med tanke på vad de kostar), men som jag förstår ingår i utredningar för att helt säkert och på ett systematiskt sätt kunna fastställa eller utesluta alla eventuella diagnoser som vissa symtom kan tyda på.

Både veterinärkliniker och försäkringsbolag vill förstås gå med vinst och den vinsten betalas av djurägarna.

Inom humansjukvård är det statliga bidrag, region-och kommunalskatt, dvs. alla skattebetalare, som betalar den största delen av vårdkostnaden. Inom veterinärsjukvård är det försäkringsbolagen, dvs. alla som har sina djur försäkrade, som betalar den största delen av vårdkostnaden.

Eftersom vi själva bara betalar en liten del av den faktiska kostnaden om vi blir sjuka eller skadade så är det nog lite så att vi lätt tror att sjukvård inte behöver kosta mer än så. Det finns många likheter när det gäller djursjukvård och humansjukvård både när det gäller kompetens, utrustning, tillgänglighet och faktiska kostnader. Veterinärvårdsförsäkringar är det system som finns för att de djurägare som drabbas inte ska behöva betala hela kostnaden själv.

Den hårda sanningen är att den som inte har råd att försäkra sina djur inte heller har råd att vara djurägare, för vad händer då den dag djuret blir sjukt eller skadat? Då är det betydligt högre summor man måste ha råd att betala.

Jag tycker inte att man "helt säkert och på ett systematiskt sätt" behöver fastställa så mycket mer när katten är gammal, allvarligt kroniskt sjuk sedan länge, och tydligt döende… Då kan man hjälpa kisse och kisses familj till ett värdigt avslut istället… särskilt när kattägaren invänder och påpekar att undersökningarna/provtagningarna inte kommer att gagna katten… Bara innebära lidande.

Ja, vi måste självklart betala för djursjukvården. Men jag är rätt övertygad om att det ibland undersöks in absurdum (som jag själv råkat ut för vid veterinärbesök), och bättre i så fall att höja försäkringskostnaden mer jämnt än att plötsligt "slänga upp den i taket". Tycker jag.