På kort tid har jag läst två olika inlägg på nätet där veterinärkliniker/veterinärmottagningar sägs ha vägrat att ta emot katter.

Det ena rörde en ägd, tidigare hemlös, katt som hade FORL/TR och behövde få hjälp. Och det andra rörde en stallkatt som gissningsvis hade fått i sig musgift och som därför snabbt behövde få vård.

När det gäller katten med FORL så hade ägaren tydligen sagt att det var "en förvildad katt" när hen ringde till ett av landets största djursjukhus, och då blev det tydligtvis tvärstopp. De tog inte emot förvildade katter, sa personen som kattägaren pratade med. Kanske hade det räckt med att ägaren bytt ut ordet "förvildad" mot rädd/försiktig/skygg eller liknande, för att katten skulle ha varit välkommen? En betalningsansvarig fanns ju helt uppenbart, som katten bodde hos, och bilden som lades ut på nätet visade inte en "katt bortom all räddning" eller ens en katt som såg skygg ut… (ett foto taget inomhus).

Dessbättre kunde kattägaren snabbt få tips om en rad andra veterinärmottagningar som samtliga brukar hjälpa även rädda katter, och kunde få en tid för att åtgärda kattens problem redan inom några dagar. Efter munsanering hade kattägaren en betydligt gladare katt där hemma. Och en katt utan smärta är sannolikt betydligt lättare att umgås med och re-socialisera…

När det gäller den andra katten så gissades det på förgiftning (musgift). Jag kan väl bara hoppas på att upphittaren och veterinärkliniken missförstod varandra, och att veterinären rent allmänt inte ville ta emot katter om där inte fanns en betalningsansvarig person, medan upphittaren uppfattade det som att katten inte var välkommen därför att det var en skygg stallkatt.

Å andra sidan så verkar ju många katter som förgiftats av musgift återhämta sig rätt OK redan med måttliga behandlingsinsatser? Vilka kostnader talar vi om egentligen? Är det inte rimligt att katten undersöks INNAN man säger att det enda man kan erbjuda är avlivning? Ger man det lite tid så brukar ofta någon kattorganisation dessutom kunna gå in som betalningsansvarig.

Vilka är era erfarenheter? Har ni stött på problemet med att veterinärmottagningar/veterinärkliniker vägrat att ta emot sjuka/skadade katter med hänvisning till att de varit just skygga/förvildade?

Själv har jag, dessbättre, inte råkat ut för det, men jag har hört talas om problemet flera gånger över åren. Blev själv väldigt stressad en gång när min skyggis fick i sig "ett främmande föremål". Jag bedömde i och för sig att det sannolikt inte var akut (utan skulle lösa sig av sig självt), men tog ändå kontakt med djursjukhuset. Hade hört att de inte tog emot skygga katter, men tjejen jag pratade med sa att det gjorde de absolut. Vi pratade en lång stund om hur man kunde göra/behandla, om så skulle bli nödvändigt. Dessbättre behövdes aldrig någon veterinärvård - den gången.

Jag har därefter fått en blandad kompott av erfarenheter/åsikter rörande samma djursjukhus - både hört hur de inte har tagit emot skygga katter, men också sett hur de hjälpt t ex skygga katthemskatter.

Kanske beror det på inställningen hos den man pratar med när man ringer? Eller hur man presenterar katten?

Kanske kan man hoppas på att den här typen av händelser vanligtvis bygger på missförstånd?

För man kan ju inte låta bli att t ex tandsanera om det är den hjälpen katten behöver?

Kanske borde där f ö finnas en "penga-pott" så att de allra mest utsatta katterna (läs: de upphittade katterna/de hemlösa katterna) kunde vara försäkrade att få åtminstone smärtlindring/dropp etc… (tills en betalningsansvarig kliver in)? Sponsrad av oss andra djurägare, eller kanske något/några större försäkringsbolag som vill visa lite good-will…?

Hur tänker du?