Det dyker upp en annons på Facebook. Upphittad katt. Det är inte utan att man studsar till lite, då kattens ansikte ser eländigt ut. Annonsen sprids som en löpeld över Facebook, och reaktionerna låter inte vänta på sig.

Folk hävdar argt att ägaren har övergett sin katt, att någon har slagit katten, att någon har kastat något på katten, att det är en raskatt. De vrider sig bland gråtande emojis och framför att NÅGON måste ta hand om katten! Nu - genast! Den måste räddas! Varför gör inte NÅGON något?! "JAG GÅR SÖNDER!" (förlåt, men var det inte katten som var "sönder"…?).

"ÄLSKAR MAINE COON så han/hon är välkommen hem till mig när alla undersökningar och vaccinationer är klara", skriver någon. Ja, att komma över en gratis raskatt verkar vara attraktivt, men katten får tydligen inte medföra några kostnader? Hur ska det fungera i längden?

Ja, det är många som vill ge katten ett hem framöver. Den har ju så lång fin päls… och kanske kan det vara en raskatt till och med… "Alla andra" tror ju det…

Man "glömmer" i sin upprördhet att klicka på länken till ursprungsannonsen, i vilken det framgår tydligt att katten har varit hos veterinären, att den har bedömts vara allergisk etc och att den nu får behandling.

Min gissning är att den omärkta, oreggade 3 kilos katten knappast är en Maine Coon , och allergin gör att den troligen behöver både specialfoder och regelbunden veterinärkontakt och extra omsorg framöver. Är katten då lika attraktiv för alla som skriker "vill ha" i tråden…? Förmodligen inte.

Dessbättre hittas kisses ägare. Katten har varit bortsprungen i två månader, och många glädjetårar fälls när kisse återförenas med sin familj.

En av "vill-ha:arna" börjar muttra något i en tråd om att alla katter inte trivs hemma där de bor utan söker efter andra möjligheter. Hen hoppas kanske fortfarande på en gratis "raskatt"…?

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte riktigt. Jag är bara så himla less på hur folk beter sig, och att man inte kan läsa vad ett ärende handlar om innan man börjar reagera med ett "känslokaos". Och vad värre är så kan ju viktig information försvinna i mängden av känsloyttringar och hat… Med vilken "rätt" sitter folk och hittar på en massa egna fantasier om katten, som sedan riskerar att spridas likt visklekens "sanningar" över nätet…? Hur bra blir det? Vi ser det här gång, på gång, på gång… Lär man inte ut om sådant här i skolan? Eller går det inte in? Tar känslorna så fullständigt över?

Nu hoppas jag att man får ordning på kissens medicinska problem och att familjen och kissen får njuta av många fina år tillsammans framöver. Det känns alltid lika skönt när en vilsen katt är efterlängtad och får möjligheten att komma tillbaka hem igen.

Och till alla där ute vill jag bara säga: kastrera, id-märk och ägarregistrera era katter. Sök efter dem om de försvinner och fortsätt att söka! Ser ni annonser om upphittade katter i skruttigt skick: ta ett djupt andetag och räkna till tio (minst!). Gå sedan in i ursprungsinlägget och ta reda på "fakta".