Människan har en märklig syn på katten.

Många tillskriver till exempel katten en mängd "superbegåvningar": katter äter inget giftigt, de kan lära sig att läsa av och akta sig för biltrafiken, de landar alltid oskadda på alla fyra om de t ex trillar ner från balkongen eller ut genom det öppna fönstret, de hittar alltid hem igen - bara man låter dem vara ifred, de klarar sig ute i det fria på egen tass om man väljer att dumpa dem. Och så vidare.

Många tycker också att katten är deras att "uppfostra"/straffa, och man tipsar gärna varandra om allehanda metoder så som att spruta vatten på katten, använda tabasco/citron/peppar o s v.

Jag tycker det är ett märkligt sätt att se på ett djur… Och det speglar en stor okunskap, och en sida hos människan som jag inte alls tycker om.

Katter kan definitivt få i sig sådant som är giftigt (t ex äta giftiga växter, råttgift o s v). Nej, katter kan inte läsa av och lära sig att akta sig för biltrafiken - varje år trafikdödas och trafikskadas massor av katter (och det beror inte enbart på bildårar!). Enligt Agrias statistik drabbas varje dag minst en katt av en trafikolycka och troligen finns det ett stort mörkertal av katter som skadas eller dödas i trafiken. Ja, katter har en viss förmåga att klara av fall från hög höjd och landa på alla fyra, men trots det är fallskador vanliga hos katt och kan bli både omfattande och allvarliga. Jodå, det finns beskrivningar av hur katter har hittat tillbaka hem på ett närmast mirakulöst sätt och trots mycket långa sträckor MEN det är alldeles uppenbart att väldigt många katter inte hittar tillbaka hem, utan blir kvar ute i hemlöshet - om ingen ser och hjälper katten tillbaka hem. Men katter klarar sig väl ändå - de har ju päls och kan jaga? Nej, katten är ett litet värmeälskande djur som har svårt att överleva ute på egen tass i vårt klimat. Katterna dör där ute av sjukdomar, svält, kyla, skador etcetera, vilket många gånger innebär ett både påtagligt och långvarigt lidande. Sjuttiofem procent av de kattungar som föds ute dör före 6 månaders ålder.

Men att fostra och straffa sin katt måste man väl ändå få göra, hur ska man annars få ordning på den? Ja, kanske genom att lära sig mer om kattens naturliga beteenden, signaler, behov o s v i första hand. En kunnigare djurägare blir ofta en "smartare" djurägare…

Och så avslutningsvis ett riktigt fruktansvärt exempel på hur en del av oss människor ser på katter. Diskussionen är några år gammal och gäller vilket bete som är bäst när man vill fånga grävling med fälla. Jägaren i fråga har kommit fram till att plommon är ett bra bete, men skriver att: "Får du ändå en katt i fällan, häll iskallt vatten på den så går den inte in där igen. Är det vildkatter finns det ju bara en lösning på problemet".

Jag mår bokstavligt talat illa när jag läser om den här mannens syn på katter. Att hälla iskallt vatten över en katt som sitter instängd i en fälla är djurplågeri. Det innebär - förutom en skrämd, rädd, stressad, chockad katt - också en katt som riskerar att bli rejält nedkyld. Vilken rätt har mannen att göra på det här sättet? Är han inte skyldig att ha en åtelkamera på sin fälla, kopplad till mobilen, så att han lätt kan ta sig dit och släppa ut katten om nu katten har gått i fällan? Hur långt får man gå i sin strävan att fånga en grävling? Hur högt får priset bli?

Tror någon av oss att den här mannen f ö är rätt person att avgöra om den stressade katten i fällan är en "vildkatt" eller en rädd tamkatt? Tror någon av oss att han har chipläsare med sig eller bryr sig om att kolla ifall katten är öronmärkt? Tror någon av oss att han söker aktivt efter kattens ägare, t ex genom lappning i närområdet och efterlysning på nätet? Nej, det är nog rätt uppenbart för var och en av oss att han skjuter katten på studs om den visar tecken på rädsla.

Så katten blir antingen skjuten eller får en hink iskallt vatten över sig. Den här typen av män borde inte få jaga överhuvudtaget.

Det bör också tilläggas att det inte finns några vildkatter utöver lodjuret i Sverige. Vad mannen avser med "vildkatt" är således hemlösa tamkatter (som hamnat vilse, som dumpats o s v) och deras avkommor.

Våld mot katter är f ö vanligt, fick jag höra på en föreläsning nyligen.

Vad får oss att både tillskriva detta lilla djur olika "superbegåvningar" samtidigt som vi tar oss rätten att "fostra", skada, överge o s v…? Okunskap? Bekvämlighet? Omognad? Brist på förståelse och respekt?

Kort sagt: katter är fantastiska, men vad är det för fel på många av oss människor…? Jag bara undrar.