Vad jobbigt ni måste ha det nu Lena. Jag håller med dig det är en svår fråga att ställas inför. Dock tror jag att jag tycker det är bra att man får bestämma över sin egen död om man har en sjukdom man kommer att dö av.  Det borde vara en lättnad som anhörig att slippa se den sjuke lida och som obotligt sjuk skönt att slippa smärta och att ev bli ett kolli.  

Frågan om när det ska verkställas är ju väldigt svår, jag antar att den sökande måste vara klar i huvudet när det sker?  Jag tar för givet att alla sjuka i den situationen är deprimerade och hur ska man kunna bota det? Ja, jag vet inte, det här är ju som sagt väldigt svåra frågor. 

Som anhörig hinner man ju inte vänja sig vid tanken på att ens nära ska dö om de ansöker om dödshjälp som utförs direkt. Sorgen är ju lika tung i vilket fall. En liten tröst kanske är att han/hon slipper lida.

det är en svår fråga Lena och jag tror inte att det finns bara 1 rätt svar på den. Jag tycker att det är bra att man får bestämma över sin egen död, även om närstående kanske inte har samma åsikt på i vilket stadium av sjukdomen verkställning ska ske.

Hälsar Koert av mig när du pratar med honom! Tänker på er. Kram Miranda

Tänker oxå på er,

Men har inga konkreta svar. Annat än att jag vet hur jag själv skulle vilja ha det, om situationen skulle uppstå med mej.

Kram Jenna

Personligen vill jag nog inte behöva bestämma när jag ska dö, känns som en för svår fråga helt enkelt. Just den där aktiva dödshjälpen. Däremot är det viktigt att vi alla får maximalt med stöd och smärtlindring när den dagen kommer. Ja det är svårt, och jag lovar er att det blir helt annorlunda när man ställs inför det på det här sättet som vi har gjort nu. Jag har inte alls tänkt på det på det kluvna sätt som jag gör nu.

//Lena

Det finns inga ord som kan ge svar på din fråga. Det enda jag kan säga är att tänka på det hela i ur din svärfars sida. Han vill slippa lida, vill slippa vara en belastning för familjen. Vill själv säga till att nu är det nog. När, det är ett beslut han själv får bestämma. Tänk på att han gör det av kärlek, till sitt liv och till er som han älskar. Tänker på er. /Vanessa

jag   tror  att  slutskedet av  denna   sjukdom   är mycket  jobbig, så  jag kan förstå hur han känner. vi  borde   få bestämma  när    vi inte    orkar längre , men så är det inte  här i   sverige   tuvär………….

Det är aldrig lätt då man drabbas av sjukdom och sorg.

Känner mig också kluven till aktiv dödshjälp,tror innerst inne inte att naturen menat att vi människor (eller andra levande varelser) själva ska råda över det (för egen eller andras räkning).

Sen är det förstås en annan synvinkel om man jämför med väldigt sjuka djur,där bestämmer ju andra (läs människor) om de ska få aktiv dödshjälp eller ej.

Tänker på er - ingen vill mista sina kära.

Annette

#4 Jo jag tänker på det ur hans och alla andras synvinkel också. Men det blir inte lättare för det.  Om alla som får diagnosen att de har en obotlig sjukdom slänger in handduken - hur skulle det bli då? Jag tror att aktiv dödshjälp kan få folk att börja tänka att de ska välja det för att inte ligga samhället till last. Att när vi har det valet händer något som gör att vi inte går igenom viktiga processer som faktiskt kan var berikande även om de är jobbiga. Det är en sak när dödshjälpen kommer i slutstadiet av en sjukdom mot när det inträffar tidigare som i det här fallet. Nej jag kan inte hjälpa det men det känns knepigt. Men han gör naturligtvis som han vill, det har han alltid gjort svärfar oavsett vad andra tyckt.

Har själv suttit vid båda mina föräldras dödsbädd. Det var på sitt vis också en viktig del av livet både för dem och mig. Det blev en mycket nära relation de sista timmarna och vackert på något sätt.

DHR är, har jag läst, mycket kritiska till dödshjälp eftersom det ibland blir fel. Nej enkelt är det inte….

//Lena

Lätt kommer det aldrig att vara. Tvärtom, det är fruktansvärt. Själv vill jag inte bestämma när jag ska kasta in handduken. Kroppen får göra det åt mig. Självklart skulle det vara bättre om han lät sig själv njuta av tiden nu, på bästa sätt. Att se platser som betyder något för honom, att träffa de han älskar samt också betyder något. Att inte ge upp, innan det är dags. Och hans depression är en del av att få veta att man har sjukdom. Så håller med dig att det är det första de borde ta tag i, i första hand. För livet har en massa att ge, även om det inte känns så just nu. /Vanessa

#8 Ja,Lena du sa något viktigt där.Tror det handlar om acceptans (att döden kommer när den kommer) och försoning (med det och med att livet snart tar slut),att få tid till det är viktigt.I de fall döden kommer plötsligt måste man som anhörig istället gå igenom hela processen efteråt.Den döde däremot går miste om det (den delen av livet).

Det viktiga är att han ger sig själv tid för det avslut han behöver.

ALS är ju en plågsam sjukdom som ofta ger ett plågsamt slut… jag förstår att det känns jobbigt för er nu. Döden är en svår grej att hanskas med särskilt nu när han själv bestämmer att han vill dö… med handen på hjärtat jade jag fått reda p åatt jag fått ALS så hade jag oxå velat avsluta mitt liv innan plågan tar över..

#11 ALS är en svår sjukdom helt klart. Dock är den inte smärtsam som t.ex cancer och många andra sjukdomar. Patientens muskler slutar succesivt att fungera, till sist drabbas även andningen. De flesta ALS-patienter avlider lungt och stilla i sömnen. I Sverige finns det särskilda LLS-team som hjälper den drabbade och dennes anhöriga att må så bra som möjligt. Dessa team består av alla möjliga specialistkomptenser. Det finns säkert i Nederländerna också för de brukar ligga före Sverige. Frågan är dock hur mycket sådan hjälp han tagit emot?

#10 #9 Så sanna ord som ni sägar där båda två. Det är precis så jag tänker också.  

//Lena

åhh..vilken svår situation ni sitter i Lena..och här är så svårt att ge några goda råd..ikväll när jag tänkte på er..tänkte jag också på hur vi hjälper våra missar att få somna in när vi vet att det inte finns någon återvändo…men sen kommer också den tanken..att vi människor pratar ju samma språk..att här kan man också kommunicera med dej sjuke lite lättare…inte alls konstigt att din svärfar är deprimerad..skulle allt jag också bli med en sådan diagnos i ryggen…sen kan man ju också tänka sig att man kan få hjälp mot just depressionen, så att man kanske som såhär sjuk kan orka lite till, just för att träffa sina anhöriga..prata igenom saker o ting…o förbereda inför slutändan…men åhhh..detta är så individuellt..så olika från anhörig till anhörig..från patient till patient…

jag är nyligen hemkommen från min 89 -åriga pappa, och var lite bekymrad över hans mathållning..men när jag tänker på er så ska jag skratta mej lycklig som har en far som är så pass pigg ändå vid den åldern..

Har tänkt på er, och gör det hela tiden….hoppas att din sambo har någon eller några nära han kan ventilera det svåra med nu under sin vistelse i holland..

styrkekramar..

Sidentass

Aktiv dödshjälp är en viktig och bra sak. Det borde också vara en självklart rätt här i Sverige. Samtidigt känns självmord (och det är en legaliserat självmord) alltid feg. Egoistisk. Men frågan är hur mycket vi är ansvariga för andra. Hur viktigt är det att leva sitt liv till slutet. Tills kroppen säger ifrån. Är inte värdighet och stolthet viktigare? Men risken för ett fel beslut är stor när man samtidigt lider av depression.

Jag ser framemot den dagen när jag med bra samvete kan ta det beslutet, för det är mitt liv och mitt beslut. Men jag förstår också att det känns fel för er när Koerts far vill ha det så.

En mycket svår existentiell fråga som jag tror är lätt att svara på i teorin. För mister livet sitt värde t ex pga sjukdom så känns det naturligt att få somna in för gott från plågor i livets slutskede.

Själv skulle jag nog fundera mycket på exakt när livet mister helt sitt värde. Är det när man väl har fått beskedet att sjukdomen är oåterkallelig och att slutet börjar närma sig. Eller är det när man har så ont i kropp och själ att man blir helt beroende av morfinbaserade läkemedel eller mekaniska hjälpmedel…. eller…….osv.

Är alltså tveksam till att man bara kan beställa sin egen avlivning en viss dag/tid….. för det kan ändå finnas små fina, glädjestunder kvar tillsammans med sina närmaste trots att klockan klämtar och upphällningen är nära. Fast det här vet man ju inte förrän man är där själv.

Har bl a suttit vid min älskade storasyrra dödsbädd. Vi fick tillfälle att komma varandra närmare än någonsin. Vi fick säga adjö ordentligt, kramas och prata igenom saker och ting. Det var både skratt och gråt.

Vet ju inte hur det är i Holland men jag tror väl att det är rätt lika överallt, att man får så mycket medicin man vill ha på slutet och därmed kan man säga att döden är smärtfri, iaf om man ligger på sjukhus. Andningen upphör, hjärtat slutar slå och allt blir så stilla….tills man inser efter en tid att solen har sin gång och allt fortsätter precis som tidigare. Ingenting har förändrats utom att man själv har förlorat en dimension i livet.

Tänker på er, Lena och hoppas att allt blir förhållandevis bra till sist med tanke på omständigheterna.

Kram från Pelusa

Jag läste en otrolig vacker berättelse av en svensk kille i rullstol som åkte med vänner till Schweiz för att dö där. Han ville har det så och han var glad över sitt beslut.

Hittade länken:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14275606.asp

Här står också en del:

http://www.mimersbrunn.se/arbeten/3625.asp

§12 Jag rekommenderar dig att läsa boken "tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom så får du veta vad ALS går ut på. De dör inte stillsamt i sömnen utan kvävs långsamt till döds när sjukdomen når lungorna. Jag kan mycket väl förstå din svärfars beslut att inte utsätta sig för det för han har säkert fått information om sjukdomen. Jag förstår också dig och din sambo som tycker att det är ett hemskt beslut, konstigt vore det annars men jag tror att även om det är så att han har drabbats av depression så lär det nog inte finnas mycket att göra för att han ska kunna ta sig ur den depressionen med de utsikterna. Det är ju självklart att man blir deprimerad när man får en dödsdom och han har säkert skaffat sig information om sjukdomen och vet att han inte kommer att kunna ta livet av sig själv om han väntar för länge eftersom musklerna successivt bryts ner. Hemskt tråkigt är det i alla fall, både för honom och för de anhöriga.

*stor kram*…

#17 På en hemsida om ALS står den information att läsa som jag skrev om. Att sjukdomen i regel inte är plågsam, samt att de flesta patienterna somnar in lungt i sömnen. Andningen drabbas mot slutet det är sant. Sedan kan det finnas individuella variationer naturligtvis. Den depression som han är inne i nu är en naturlig fas som alla som får en sjukdom som leder till döden går igenom. Den fasen brukar sedan övergå till en lugnare fas där man accepterar situationen och kan känna sig relativt tillfreds med sjukdomen. Men dit kommer man naturligtivs inte om man istället tar aktiv dödshjälp innan.

Svärfar har inga smärtor, han äter, läser, tittar på TV osv men måste använda rullstol vid förflyttning. Nu har han bestämt sig för att välja döden på fredag kväll denna veckan. Det fick min sambo veta precis när han kom innanför tröskeln igår kväll efter att ha flugit hem från Nederländerna. Nu får han boka nytt flyg och åka tillbaka igen…. Ja det är en mycket besynnerlig situation… Tyvärr verkar han även vara i det här stadiet när man är arg på de som får leva vidare och liksom spelar ut det här mot sina anhöriga.

#15 Tack Pelusa du skriver så fint om precis det jag själv känneroch tycker om det här.

//Lena

Jag tycker det är lite konstigt att läkaren går med på det. Han borde väl se att i vilken psykisk skick din svärfar är och det låter absolut inte som den rätta tid nu varken för din svärfar eller för er. Jag trodde han var i ett mycket sämre skick.

Tisdagar med Morrie är skriven från insidan så att säga, från en ALS-patients egna iakttagelser. Nej smärtsam är nog inte sjukdomen men det betyder ju inte att den går spårlöst förbi. Att sitta där och vänta tills den ena muskeln efter den andra är förstörd. Vi har många muskler i kroppen, inte bara dem man först tänker på när man säger muskler. Jag vet att jag inte skriver det du vill höra men jag kan gott sätta mig in i hur det måste kännas att bara sitta där och vänta på att bli ett lealöst kolli för att sedan vara tvungen att kämpa hårt för vartenda andetag. Om patienten sägs somna in stillsamt i sömnen så är det i så fall av samma anledning som lungcancerpatienter gör det, för att man drogar ner dem så att de nästan är medvetslösa för att bespara dem att uppleva att de inte kan andas.

#21 Vilket i själva verket väl kan kallas för en sorts dödshjälp. Läkaren hjälper dig att lugnt och smärtfritt komma över bron till den andra sidan när det är dags.

Jo, jag har oxå läst Tisdagar med Morrie och har även sett filmen med Jack Lemmon.

/Pelusa

Min erfarenhet av ALS-patienter är detsamma som gubben beskriver.
Inte för att mina ord är direkt till ngn tröst för er; Lena o Koert, men jag förstår fullt o fast din svärfars beslut. Fasan som din svärfar känner är naturligtvis outhärdlig stor, han vet vad som kommer att vänta honom. Han känner antagligen att han vill göra ngt åt situationen redan nu, medans han har krafter kvar att ta tag i situationen. Antagligen känner han en stor skräck inför att vara oförmögen att få till stånd aktiv dödshjälp när han nått det stadiet av total muskelförtvining. Att svärfar tagit detta beslutet är pga av omtanke av sig själv som person och av omtanke av er som anhöriga.
Livet kommer en dag att ta slut för oss alla o han har ju ändå uppnåt en ålder där han har hunnit vara med om mycket. (Han har ju vuxna barn…)
Sjukdom o olyckor kan man aldrig råda över o ni får vara tacksamma för den tid ni fått tillsammans.
Min man avled förra året efter en tids sjukdom (pga läkarmiss) o givetvis saknar jag honom oerhört men jag är ändå tacksam för våra år tillsammans o våra 2 barn.
Jag har lärt mig av detta att mera ta vara på nuet, att lägga mkt av alla måsten åt sidan, speciellt när barnen vill göra ngt roligt lr bara prata/gosa en stund. Mkt i livet har blivit totalt obetydligt (sånt som förut var viktigt "för det ska vara viktigt") jag försöker att lägga energi på det som är verkligt viktigt. Visst planerarar jag fortfarande långsiktiga saker men jag försöker ändå ta tillvara dagen idag (förut var jag mer stressad o levde mer i "framtiden", nu lever jag här o nu). Samtidigt är det viktigt att stanna upp emellanåt o prata om dåtiden, dvs om minnen av den avlidna, vår pappa/ man lever hela tiden med oss, dvs. vi pratar spontant om honom när ngn av oss plötsligt minns en episod. Alla känslor ska ut, vi har gråtit, skrikit, tjurat o skrattat men allt måste få sin tid. Det viktigaste man måste tänka på är att göra det bästa av situtationen så avslutningsvis Lena, försök ta in att detta är svärfars beslut o du måste inte förstå det men respektera hans vilja. ( Sitt gärna hemma o svär o gorma över beslutet för alla känslor måste ut för att kunna läka o man kan gå vidare)
Tänker på dig Lena (o Koert) o skickar cyberkramar o styrka till er!

Lägger in lite inforamtion om ALS för den som vill veta mera:  

#21 & #23 Här är text från Socialstyrelsens hemsida om ALS:

Får ALS-patienter utstå en smärtsam kvävningsdöd? I de flesta fall dör ALS-patienterna fridfullt och utan plågor, och ofta i sömnen. Döden orsakas oftast av otillräcklig syretillförsel vilket leder till för hög koldioxidhalt i blodet. Bildandet av koldioxid har en narkotisk effekt vilket görpatienten sömnig. Många ALS-patienter väljer också medicinering för att motverka andningsobehag och ångest. ALS-patienter väljer ofta att få dö på en vårdinrättning eller hemma där dom får omvårdnad och skötsel av sina nära och kära.

Jag har även läst flera anhörigas redogörelser om hur det gick till när deras närstående gick bort i ALS. I samtliga fall skrev man att döden var stilla och lugn.

Vidare står att läsa att framgångsrik forskning om ALS och botemedel faktiskt bedrivs här i Sverige. (Umeå Universitet) Man ligger långr framme och det ser lovande ut att man snart kommer att kunna bota ALS.

Några röster från ALS-patienter:

 "Men i sorgen finns också mycket glädje. Att få vara med och uppleva mina barn växa upp och nu mina små barnbarn. Att mina sinnen fått vara intakta, är något som jag känner mycket glädje över. Att se, höra, känna och framförallt att intellektet är med mig, så det finns mycket som skänker mig stor glädje och livskvalitet!" Lena Sandström

"Det går aldrig att acceptera att jag fått den här hemska sjukdomen, men det går att anpassa sig och det har jag gjort ett år efter att jag fått den här sjukdomen. Jag vet att sjukdomen leder till att jag dör, men inte när. Jag är mitt i livet men finalen närmar sig…" Glenn Gustafsson

Ulla Carin Lindquist stiftelse för ALS-forskning: Länk 

NHR´s sida om ALS: Länk

Tillbaka till min egen inre kamp:

Det är en helt annan sak om någon får dödshjälp på slutet av en sjukdom, och något helt annat när det kommer på det här tidiga stadiet och att vederbörande nu tom bestämt exakt klockslag för när det ska ske. I Holland fungarer det inte så att du måste ta dödshjälpen när du fortfarande är någorlunda frisk och själv kan driva ärendet för att vara på säkra sidan att få det överhuvudtaget. Man skriver dokument om när (i vilket stadie) och hur man vill ha det. Det kan man även göra som fullt frisk utifall man skulle få en svår sjukdom. En ALS patient kan med andra ord bestämma att han vill ha dödshjälpen i förväg och sedan få den när de senare svåra stadierna uppkommer. Visst är ALS en svår sjukdom inte tu tal om annat, men det finns ju även många andra minst lika svåra sjukdomar. Ska vi alla börja ta död på oss så fort vi får en sådan diagnos?

Nej det här känns inte rätt, inte nu och på det här sättet. Men jag kan inte göra något åt det. Bara stå vid sidan om långt borta i ett annat land och märka hur illa det här påverkar både sambon, hans systrar och mamma. Jag ser också tydligt att svärfar befinner sig i det här stadiet när man som dödsjuk känner vrede mot de efterlevande samt är deprimerad av att ha drabbats av denna svåra sjukdom. Nu har dödshjälpen liksom blivit ett verktyg för honom att använda i detta, som han spelar ut mot familjen. Jag hade istället önskat honom en tid när han kommit till ro och förlikat sig med sin sjukdom, för att när tiden varit mera mogen i så fall använt sig av dödshjälpen. Det hade alla mått betydligt bättre av. Nu kommer det här minnet med alla underlig turer att bita sig fast istället. Nu befinner sig en hel familj i ett otäckt chocktillstånd som inte kommer att vara helt enkelt att komma över.  

Att döden kommer och att livet en dag tar slut, det är naturligt även om det är svårt. Men att stå i den här situationen som vi gör just nu är rent av surrealistisk. Men jag tror inte man förstår hur det är förrän man upplever det.  Märk väl jag har suttit med vid många dödsbäddar, och är inte särskilt rädd för döden som sådan även om det är svår och jobbigt att mista sina nära och kära. Men det här slår allt, har aldrig mått så dåligt av döden som jag gör av detta. Detta är något helt annat.

//Lena

Får man  prata med någon psykolog eller dyl när man ansöker om aktiv dödshjälp?

En gång i tiden har jag lärt mig att när man får svåra besked som t.ex att man har en dödlig sjukdom eller att en nära anhörig dör plötsligt går man igenom olika stadier. Det börjar med förnekelse och slutar med acceptans.  Vreden finns någonstans däremellan. Minns jag rätt skulle det finnas 7 stadier man går igenom. Det är väl individuellt hur lång tid det tar igenom de olika stadierna och en del har säkert inte accepterat sin sjukdom innan de dör.

Det känns fel att någon ska välja att lämna livet i vredesmod. Den sjuke slipper ju undan men de anhöriga får det jobbigare än de borde ha haft.

#26 Precis så är det som du skriver Majvi. Min svärfar befinner sig i stadiet vredesmod och det här är inte rätt varken mot honom eller mot anhöriga. Nej någon psykolog har inte varit involverad bara hans läkare och sekundärt en andra läkare. Vet inte heller hur mycket stöd han fått i övrigt för att klara sin situation. Verkar med andra ord som att allt det där hoppats över och att han väljer döden istället för allt annat som kunde har varit. Och nu går det som sagt i racerfart allt….

//Lena

Gud så fruktansvärt för Er alla! Kan inget annat än skicka varma cyberkramar och tankar till Er! Det här är för stort för mig att gripa.

#28 Jo det är ju det, för stort för att gripa och förstå helt enkelt.

Klockan är nu slagen, kl 17:00 imorgon fredag har svärfar bestämt sig för att lämna jordelivet.

//Lena

Lena, stackars er, som får vara med om detta svåra beslut. Men det enda han vill, är ju att montera ner sitt liv på ett värdigt sätt. som jag fick se, i söndags, när jag såg min käraste vän för sista gången, hon var med mig och handlade, så var det inte värdigt denna människa…Och egntligen, så hade väl faktiskt sjukvården här gett henne alternativet, rätta mig o jag har fel…. Siw hade fått morfinplåster för smärtorna. Uppepå det, så fick hon recept på morfintabletter. Så valet var hennes….Men det är alltid den kvarvarande skaran, som får smällen. Så många kramar till dig och minns din svärfar med glädje i den kraft han hade. Många kramar till dig. Personligen, så hade jag antagligen valt samma väg som din svärfar om jag hade suttit i hans sits. Lätt att säga, när man är förhoppningsfullt frisk, men ändå……. KRamar från mig, som är uppriktigt menade!

Sorry, jag är absolut FÖR dödshjälp, men bara efter många samtal med läkare och psykologer.

Nu låter det här väldigt egoistiskt för mig. Han borde fatta att det är för tidigt. Dödshjälpen ska vara vacker på nåt sätt, som det beskrevs i länken http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14275606.asp src="../Images/Buttons/linkArrow.png" alt="Länken öppnas i nytt fönster" /> men så känns det inte rätt. Döden ska vara en bra avslutning som lämna bra känslor och inte bitterhet.

Idag kl. 17:00 kommer min svärfar att gå ur tiden med läkarens hjälp. Min sambo har nu flugit tillbaka till Nederländerna för ett sista farväl samt vara med på faderns begravning som äger rum i början av veckan. Vi får hoppas att han hinner fram i tid. På grund av att allt sker i sådant rasande tempo har jag inte kunnat följa med, vi måste ju ordna med katt och husvakt vilket vi inte hunnit göra från en dag till en annan. Jag ska gå hem tidigt från jobbet idag och sätta mig hemma med tända ljus när klockan är slagen. Det är tyvärr det enda jag kan göra…….. Har aldrig känt mig så underlig till mods tidigare.

//Lena

Tänker på dig och din sambo idag kl 17.00..Massa kramar till er båda.

Tänker oxå på er oxh familjen.

Tänk på att det är din svärfars

sista önskan.

Känn inte bitterhet, utan tacksamhet

över att det han betytt.

Tröstekram Jenna

kommer att tänka på er ikväll klockan 17..så oerhört svårt för er alla..tänker mycket på din sambo..

innerliga kramar

Sidentass

Tänker på er Lena! Så svårt livet är ibland. Många styrkekramar!

// Karin

Kl 17:30 somnade min svärfar in.

Koert hann precis komma fram så att han kunde ta farväl av sin pappa. Jag hade skickat med en liten porslinshund - en Westie. Svärföräldrarna hade en sådan hund som dog för ca ett år sedan. Jag ville nu att pappan skulle få den med sig på den sista resan, för jag är helt säker att Appie väntade på honom där på andra sidan. Hans barnbarn hade gjort en raket åt honom som han skulle färdas med.

Koert fick även prata med läkarna. De sa att faderns sjukdom var mycket elakartad och att han redan inom några veckor skulle varit tvungen att använda sond och respirator. Nu var det fortfarande rätt okey. Pappan bad Koert om förlåtelse för att han inte härdade ut längre. Det är så sorgligt alltsammans.

Svärmor tog det mycket bra, men min svägerska (Koert syster) tyckte att det var svårt. 

Vila i frid kära svärfar, vandra på de gröna ängarna med Appie och alla de andra hundarna som gått över regnbågen tidigare.

Tack till er alla för era tröstande ord i den här tråden!

//Lena

Beklagar verkligen sorgen men jag tror att din svärfar också gjorde det för att hans barn skulle minnas honom som han var och inte som ett hjälplöst kolli för tyvärr så är det ju så att det sista vi ser är det vi minns så på något sätt så var det nog en kärleksgåva från honom även om det inte känns så just nu.

Brukar inte gå in och göra inlägg med trådar som handlar om vare sig katter som människor vilka går till andra sidan, vilket är det som alla drabbas av. Tråden har dock gripit mig och Lena, ta vara på er, dock känns detta som hänt rätt, hur hårt det än låter.

Vet hur det är att leva med en sjuk anhörig, min mor dog 1994 inte ens 50 fyllda efter många operationer samt mycket mediciner. Jag höll henne i handen den dagen då hon tog sista andetagetpå lasarettbädden och minns väl vad som hände precis det sista andetaget.

Lena, tänker på er!

Gråter 

Tänker på er, Lena och Koert i denna svåra stund…  

Jag tror också att din svärfar ville ta farväl på ett värdigt sätt, vilket naturligtvis inte minskar eran sorg….

Skickar massor med styrkekramar till er!

/Miranda

Så tråkigt Morgan med din Mor, Att hon var så sjuk…och att du satt och höll henne i handen när hon dog. Så fint av dig och så ledsamt att se henne så…nu blir jag så rörd av allt detta att mina tårar rinner

Försöker torka era tårar, och samtidigt ge er styrka. Men kan bara göra det i min fantasi. Försök ta hand om om er. /Vanessa

Det känns lite bättre idag. Tror det var värst innan. Nu vet jag att han fått den frid han efterlängtade och att det blev bra det sista. Koert han fram och de fick ta det där viktiga avskedet. Känns bara lite visset att jag själv inte kunde vara med och stödja Koert.

//Lena

Jag har tänkt så mycket på alla er som förlorat nära o kära som skrivits om i den här tråden…en varm och innerlig tröstkram till er alla som förlorat närstående..

 Lena, nu har också din svärfar fått den ro han längtade efter den sista tiden och blivit omhändertagen av änglarna bortom horisonten..

Sidentass

Lena, kramar till dig och din svärfar fick nog en värdig död,som han önskade. Tänker så mycket på Siw, som inte fick det. Jag vet ju, att jag jag sällskapade med döden dessa två sista månader och kan säga, att den sista veckan var INTE människovärdig. Men hon ville leva i i det sista. Minns honom som den goa gubbe han var, ta gärna fram solskensminnen, det hjälper… se mitt inlägg, "välkommen tillbaka till livet.."