Om sorgen efter en kär katt.....
I den här artikeln känner nog alla igen sig som mist en katt. http://www.sourze.se/default.asp?itemId=10575384
Fast inte är en kär katt bara en gamal katta!
//Lena
//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"
Så sorgligt..men så fint berättelsen är skriven..oerhört fint..
Sidentass
Känner så väl igen mej i detta.
Det gör så ont än.
Min älskade Totte.
Jenna
Känner igen mig så väl, min lilla brittbebis Sara som blev 13 år 7 månader och 11 dagar, fick akut njursvikt, och gick fort, dog 17 december, och jag kunde inte sluta gråta, min Lucas då 16 år, undrade nog, men såg att han också letade efter Sara, dom hade ju bott ihop i så många år, saknade finns alltid, glömmer gör man inte heller Maggan47
Så sorgligt, men fint skrivet! Vadå bara en gammal katta? Hallå!!!
/Änglakatterna - medarbetare på Hittekatter och på Katthemmet Kompis
![[ulda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Man glömmer aldrig!
Jag växte upp med katt. En av vår familjs käraste…"Pluto" blev tyvärr överkörd av en kusin som precis tagit körkort. Jag var inte gammal, men sorgen var oerhörd. Han var en tålmodig kattherre, jag klädde honom i barnkläder, skjutsade honom i barnvagn. Aldrig, aldrig blev jag klöst eller biten. Så här i efterhand kan man kanske tycka, stackars katt, klädd i barnkläder!!! Men han gjorde aldrig någonting emot mig. När han tröttnade och gick iväg sa mamma åt mig, -Nu tar vi av honom kläderna och låter honom vara-.
Än i dag, när jag besöker hembygden går jag till hans grav, och det är mer än 30 år sedan han dog.
Starta ny diskussion