Tack… fy så sann och hemsk den är…. Hr en hel mapp med såna poem. Så nu sparade jag denna också…..

Bra skriven som alltid!

tragisk och så sann,,,

Å nu fick du mig att gråta.  "snyft"     

Som många gånger tidigare så har du fått mig att gråta.

Ja den här dikten skulle man sticka upp under nosen på de som lämnar sina katter åt ödet.Kanske ta och publicera den under insändare i så många tidningar som möjligt.

 Så sorgligt.. och så sant.. tyvärr. Man blir alldeles förstörd när man tänker på alla som lämnats vind för våg och hur de måste ha undrat.. hur de undrar.. man önskar man kunde ta dom mot sitt hjärta och ge tröst..

brutt - tycker också det.. bra idé.

Tänker trycka upp dikten på några blad, laminera så de tål väta och sätta upp, bland annat i de områden där jag tar in katter.

Fin och sorglig dikt.

Jag hade tänkt skriva en insändare och rubriken skulle vara ;Har du glömt någon?  Men sen har jag inte ägnat så mycket tid åt det.

Hittekatten som flyttat in hos mig kommer hem varje halvtimme och vänder. Jag undrar om han minns en annan kattlucka som plötsligt var stängd en dag …

Jag har tidigare tryckt upp några ex och satt upp lite här och där, med en bakgrund på en vintrig skog, ett tips om någon vill apa efter. Ni får gärna skriva om, lägga till eller ta bort, huvudsaken är att någon får sig en tankeställare.

Så här natten före lucia tog jag en kvällspromenad och pulsade i snön, men det går ju aldrig att koppla av och bara njuta av promenaden, jag ser kattspår överallt, det går inte att blunda utan jag undrar:  "Är det en katt som fryser, har den någon mat, har den något tillhåll, har den något hem överhuvudtaget"?

"Har man en gång gett sig in i leken får man leken tåla", säger ett gammalt ordspråk. Och så är det, har man en gång räddat en hemlös katt lär man göra det igen. Även om jag inte kallar det för en "lek" det är det definitivt inte, det är en livsstil och ett kall.

Vill dela med mig av en sorglig historia för er som orkar läsa.

När snön hade börjat smälta i februari-mars i år fick vi ett samtal om en katt som låg död vid en gångbana i ett litet samhälle. Den synen vi mötte lär jag aldrig att glömma.

Under det tunna snötäcket sopade jag fram en liten mager kattflicka. Hon hade munnen vidöppen som om hon ropade på hjälp. Hela hon var täckt med pizzasallad förutom snö och is som täckte hennes beniga kropp.

Jag lyfte försiktigt upp henne och lindade in henne i en fleecefilt. Gråtandes körde jag till en rofylld plats där jag brukar begrava katter som jag hittar vid vägkanten och som ingen saknar.
Ingen saknade heller henne trots idoga annonsering under flera veckor.

När chocken senare släppte började jag fundera på vad som egentligen hade hänt den lilla katten.

Var det en slump att hon låg några meter från en pizzeria, eller var  hon så uthungrad att hon letade mat där men segnade ner vid gångbanan och somnade in och blev översnöad? Kanske någon hällde ut sin pizzasallad ovetandes att där under snön låg det en ihjälfrusen katt??

Eller var det så att den lilla kissen som var frusen och hungrig och sprang fram till första bästa person som kom gåendes på gångbanan och att de inte var snälla mot henne och avslutade sitt "verk" med att hälla sallad över henne och dessutom tyckte det var en rolig handling?

Jag kommer aldrig glömma kissen vid gångbanan, men hoppas hon har det bra däruppe i katthimlen. Säkerligen bättre än vad hon någonsin haft det.

Använd gärna dikten överst och skicka den till insändarsidor och dylikt. Det kanske kan väcka tankar hos någon som är ovetande om hur verkligheten ser ut.

Jag är inte direkt hoppfull att det gör verkan, vet inte vart världen är på väg…kan man inte bry sig om det lilla…….

Stackars lilla kisse, nu har hon det bra i katthimlen.

Det var försent för den kissen, men det finns fortfarande kissar som det inte är försent för. Ibland kan det kännas som en droppe i havet det man gör för kissarna, det finns ju så otroligt många nödlidande.Men det finns också ett uttryck "droppen som urholkade stenen" så om man fortsätter tjata om kastrering och ID-märkning så kanske det ger resultat så småningom.

Å så hemskt!         Jag snyftar så min man undrar vad jag håller på med.   

Jag blir så ledsen över alla kissar som svälter och fryser.

Hur många är det som ligger där under snön eller gömda i nån buske?

Var är du matte/husse?   Varför älskar du/ni mig inte längre?

Det är hemst att det är så många katter som far illa på grund av onda och/eller okunniga människor. Jag som egentligen älskar vintern får svårare och svårare att njuta av dem eftersom jag vet hur många hemlös katter det finns där ute…

Stackars den lilla honan, livet var grymt mot henne, men hon har det bättre nu.