Men å!! Så söta!! Vad hände dem? Pussade du ihjäl dem så de flyttade eller åldern? Kram på dem!

Förstår att du saknar dem mycket!
Jag saknar min Simson gräsligt mycket! Speciellt när det är något viktigt. Han höll mig alltid under armarna så jag nådde upp över vattenytan!
Go-ungen MIN!!!

Vilka godingar ! Förstår att du saknar dem. Men du har säkert många vackra goda minnen från tiden tillsammans med dem som du tar fram och tänker på  och som hjälper dig i din saknad.

Jag sitter också  här och sörjer min ena lilla kissekattpojke som blev överkörd för två dagar sedan. Det känns så sorgligt och orättvist på något sätt. Klarar inte av att se korten jag tagit på honom ännu, det måste få gå en viss tid tills den värsta sorgen har lagt sig.

Strindberg flyttade ut på landet, där han fick leva som kastrerad utekatt. Stina flyttade med mig men repade sig aldrig efter förlusten av sin bror och fick somna in i mina armar för tre år sedan. Jag ångrar så otroligt att jag särade på dom.. Strindberg tog det bra men Stina blev förstörd.. Hon fick senare en ny kompis, men det dög inte, det var Strindberg som varit hennes trygghet.. Än idag råkar jag ropa hennes namn när jag hör oljud i köket.. Hon och min hund låg för övrigt och gnagde på varsin ände av ett hundben.. Så söta.. Har dessa kort på väggen i hallen med två ljuslyktor under.. Ett fint minne av två enorma personligheter..

min  sotis   dog i juni ,och jag  saknar  honom   något   fruktansvärt,ibland  tänker jag att  jag  ska   skaffa en  ny. men det är bara sotis   jag vill ha  tillbaks..jag vet inte vad jag ska göra,på mornarna  så la  han alltid  sitt   lilla huvud  mot  mitt  innan  jag  hade  klivit ur  sängen….

hej. jag förstår dig . vi var tvugna att låta våran bosse att få somna in. det var fruktansvärt. speciellt för sven, det var ju hans katt kan man säga. bosse tydde si mest till honom.. visaknar honom väldigt mycke.

Å så söta de är!

Hur gamal blev Stina? Lever Strindberg än?

Och jag förstår att du saknar de enormt mycket!

Jag är väl en konstig människa. Visst saknar jag de de kissar som dött. Men jag tänker på dem med glädje, och är så glad och tacksam för att jag fick dela mitt liv med dem. Även om mina svåraste stegen var att åka hem med en tom bur. 

En bild på Micha, från den sista dagen i hans liv. Jag gick ut med honom i sele innan vi åkte till veterinären. Så han fick dofta runt och bara njuta av livet. Men han var sjuk och orkade inte längre, så det var ingen tvekan från min sida att avliva. Han skulle enligt veterinärena leva i max 1 år, och blev 12.

Tyvärr ropar jag hans och min första kisses namn ibland. Trots att det gått så många år. /Vanessa

#6 Strindberg lever inte heller längre. Fick på omvägar höra att de nya ägarna skjöt honom i skogen, hade jag bara vetat.. Det här är bra länge sedan så det är historia nu.. Men förbannad är bara förnamnet..

#8 Jo, jag förstår hur du menar. Jag tänker mycket på de fina stunderna jag fick med dessa två! Vilken fin Micha..