Till minnet av min familjs älskade katt Royal som vi tog över från en som inte kunde ha kvar honom. Jag minns att han hade gått ner i vikt till och från, att han spydde upp maten det sista. Jag var inte hemma hos honom eftersom jag bor själv med min hittekatt på ca 10 år sen 8 år tillbaks. Jag minns att jag ringde mamma den dagen men hon klickade bort samtalat. Jag ringde en stund senare och jag hörde gråt i rösten, hon kom precis ut ifrån veterinären. Dom visste inte vad som var fel så dom kunde bara låta honom, vid 13 års ålder, somna in i min mammas famn.

Jag saknar dig och gråter varje gång jag ser på bilderna av dig! Smärtan släpper aldrig trots att det var i November 2010 du fick somna in efter ca ett år till och från med sjukdom, men till sist blev du så svag, gick ner så i vikt. Det var inte rättvist längre.

Jag kommer alltid minnas dig som den busiga katten som sprang efter tennisbollar i trappan, låg på en bröst och sov när man såg på tv och dom stora ögonen du fick när man åt något, fick du inte smaka så kom det plötsligt en tass upp på benet och en ännu mer bedjande blick. När du var ute så låg du ofta i en liten håla under en buske, men när du såg mig eller någon annan komma hem så jamade du och följde glatt med till dörren. Du sov hos en i sängen och på morgonen knuffades du lite och la tassen i ansiktet för att det var dags att vakna och mysa.

För alltid älskad!