Det här tycker jag är en sån jättefin fråga som har en otrolig betydelse för oss alla djurägare samtidigt som den är känslig för många ❤️

För mig har det vart en självklarhet att ha mina urnor här hemma dom står i en hylla och får vara med mig så länge jag lever men sen vad som händer sen efter min egen död det rör mig inte alls då släpper jag och går över på andra sidan men i mitt fysiska liv där har dom alla betydelse som kommit och gått under åren det är dom fina minnena jag tar med mig.❤️

Jag har bara lämnat mina djur på kliniken. Hundar som katter.
Jag tänker som så att det här med begravning, urna osv är mänskligt. Djur begraver inte varandra.

Så tänker jag.

Allmän kremering ihop med andra djur, samma för alla. Det var "själen" jag var fäst vid och minnet av den bär jag med mig i hjärtat.

Jag har min fina katt i en urna här hemma, det var inte tänkt att den skulle vara här, utan den skulle antingen begravas eller sprida askan. Men jag har inte klarat av det, utan den står nere i källaren i en fin påse. Nu när jag skriver det här så tänker jag att jag nog vill sprida askan någonstans, men det känns ändå jobbigt. Nu var det ju nästan ett år sen också, jag har liksom gått vidare även om jag aldrig kommer glömma honom.

Jag har askan kvar efter mina djur, och vill att den en dag ska begravas tillsammans med mig (även om jag har hört att det inte är tillåtet…).

#5: Det folk inte vet osv…
Ett alternativ som jag faktiskt vet en präst som gjorde är att ha urnorna med i kistan vid sin egen kremering. Om de inte får plats så kanske de kan kremeras samtidigt som kroppen och kistan ändå? Spelar ju ingen roll när all aska hamnar i samma urna efteråt.
(Förutsatt att du själv vill kremeras, alltså.)

Vi har begravt dem på gården, under träd. Det har blivit lite som en djurkyrkogård eftersom vi bott här rätt många år.

Min katt ligger vid vår sommarstuga där alla mina djur utom hundarna vilar.
Hon blev inte kremerad utan kroppen begravdes.❤️

Jag skall begrava hundarnas aska här hemma i hästarnas sommarhage där vi har haft så mycket roligt under åren.
Det bestämde jag mig för långt innan jag flyttade hit, när jag "bara" höll till i stallet men nu när jag bor här blir det ännu mer självklart.
Jag har inte kunnat förmå mig att begrava dem än men nu tror jag faktiskt att jag är redo.

Det finns flera djurkyrkogårdar i göteborgsområdet men det har aldrig känts som ett alternativ.

Jag har lyckats gräva upp två "hundar" urnor som börjat vittra sönder här i trädgården då vi skulle ta bort en buske. Kändes sådär…
Det var förra ägarna till huset. Deras hundar.

#9: Ännu värre är väl om de begravt hela djuret (vilket jag alltså har gjort själv men inte skulle göra idag).
Jag har en bekant som har begravt ett antal stora hundar på sitt sommarställe, definitivt inte trevligt för en ny husägare att stöta på de kvarlevorna.

Det finns ju urnor som vittrar sönder rätt snabbt.

Där jag bor finns det en djurkyrkogård, i kanten av en vanlig kyrkogård. Jag vet inte hur mycket den används. Jag har varit där någon gång och tittat, men för mig skulle det inte kännas som ett alternativ. Men bra att kunna besöka djurgravar och andra gravar samtidigt, kanske…?

#6 Jag hoppas att det går att hitta en vettig präst som blundar när urnorna göms i kistan (ej för kremering)…

Största problemet blir väl att gömma urnan efter min ponny, men blir jag tillräckligt gammal och tunn så kanske man kan gömma den som en stor "mage" på något sätt….

#12: Det är snarare begravningsbyrån man får fjäska lite med, prästen tittar väl inte i kistan? (Vid en "vanlig protestantisk" begravning vill säga, övriga religioner och inriktningar har jag noll koll på.)

Ute i sommarstugan nedgrävda runt en stor Sten ligger ett gäng av släktens husdjur, hund, katter och kanin. En dag förhoppningsvis långt in i framtiden, så kommer även mina djur ha en plats där ❤️

#13 Det har du kanske rätt i. 😊

De har blivit kremerade med andra djur och sen spridda i Blå Stjärnans minneslund.
Hade jag haft deras urnor här hemma hade jag aldrig kunnat lägga den djupaste sorgen bakom mig och då vetskapen om att jag inte hade fått ta med mig dem i min egen kista känns bara fruktansvärt.
Det känns tryggt att veta att de flesta av mina djur är där samlade tillsammans.

#12: När familjens hund dog för länge sen så kremerades han separat. Därefter grävde vi diskret ner urnan bredvid min pappas grav. Tror inte att det är tillåtet att göra så, men så gjorde vi… Det sättet kan ju kanske vara ett alternativ för fler…

Min förra katt lämnades hos veterinären för kremering med andra djur, men det blev ett hastigt beslut efter en oväntad död.

Nu har jag tid att fatta ett mer genomtänkt beslut med nuvarande katter. Kanske blir det kremering separat.

Om jag hade haft en trädgård skulle jag nog ha grävt ner min förra katt där. Men när man läser här så inser man ju att det inte är så bra med tanke på nästa husägare.

#18 Jag tänker att man kanske kan markera med en sten eller ett kors så att nästa husägare får veta att där finns en liten grav…

#19 Fast nästa husägare kanske inte alls vill ha någon liten grav.

Nej, så kan det vara. Min tanke var snarare att en gravmarkering ger nästa ägare möjligheten att respektera och låta platsen vara ifred, alternativt att personen får veta vad som finns där innan hon väljer att börja gräva.

Att husdjur begravs på tomten kan man nog inte komma ifrån. Som djurägare kan man försöka tänka på att begrava djuren där det är mindre sannolikt att någon kommer att vilja gräva + markera graven/gravarna. Tänker jag.

Tänkvärt det där med att ha djurgrav på gården… Jag har tänkt att när vi säljer/flyttar så informerar vi nästa ägare. Men sedan går tiden och det kommer nya ägare …
Det är svårt att tänka på allt när man står där med sorgen, och nu blev det så här. Platsen är markerad med stenar och lite avsides.

Hur gör man för att få kremering av djur som dör? Sker det hos veterinär kan man väl få information där, men annars?

#22 Här lämnar man in djuret hos veterinären, som sedan lämnar vidare för kremering. Man berättar om man vill att djuret ska kremeras separat och om man vill få tillbaka askan i en liten urna. Eller om man vill att djuret kremeras ihop med andra djur.

Sedan får man vänta någon vecka eller så, innan man får komma och hämta askan (ifall det är det alternativet man har valt) på veterinärmottagningen.

Separat kremering är dyrare än kremering ihop med andra djur.

Jag TROR att man här i stan kan lämna in sitt djur direkt för kremering (i alla fall ska det ha varit så för många år sedan), men en kompis till mig som var veterinär avrådde från det (p.g.a. att miljön kunde upplevas som jobbig).

#23 Tack!

Här kan vi göra både och både lämna direkt till krematoriet och hos veterinären men nu måste vi lämna in eftersom krematoriet brann upp 2022 så nu lämnar vi in hos veterinären men dom ska öppna igen i nya lokaler så jag gissar man kan vända sig dit då också om man vill.

Jag har lämnat både där och hos veterinären och numera är veterinär utrustad med frys det var lite klent med det förr så då fick man ta med djuret och lämna in själv men det är många år sedan.

Vi har en kulle bakom huset där ligger några djur hundar och katter men inte mina egna utan det var familjens tillsammans men mina dom vill jag kremera och ha kvar så länge jag lever.

Har haft samma tankar som några i tråden att dom ska få gå med mig ner i graven men det är för många urnor så det blir lite problem just nu är dom 10 men jag vet att grannens pappa när han begravdes smög Prästen ner hundens urna i kistan och det tror jag fler gör oavsett man får eller inte så är nog en del öppen för det.

#25 var det inte begravningsentreprenören? Prästen har väl knappast tillgång till innehållet i kistan eller?

Våra djur betraktas ju allt mer som familjemedlemmar, så jag tror att öppenheten för att få begravas ihop kanske kommer att öka.

Och att det är vettigt att prata med sin begravningsbyrå.

Ett annat alternativ är kanske att man ber att få sätta ner djurens urnor vid sidan av kistan, snarare än att ha urnorna i kistan.

Även om jag själv skulle vilja ha dem i kistan.

#26: Det kan det mycket väl ha vart jag minns faktiskt inte för det var några år sedan men mest logiskt är att begravningsentreprenören gjorde det men jag kan inte säga med säkerhet tycker minnet säger att anhöriga sa Prästen nåja spela roll hunden fick följa med husse i alla fall 😎

#23: Jag har varit med och lämnat in två hundar (vid två olika tillfällen) själv för kremering vid Uppsala. Miljön är ju som den är (ena lämna vi inne i hallen till kontoren, han kremerades med en filt och favoritgosedjur, och andra på lastkajen utanför då den hunden var större, hon kremerades med sin bädd och sele) men vi kände att vi ville göra det själv. Ena hunden blev sen urnan hemskickad till ägaren medan andra hunden åkte vi och hämta urna själva.
Första (mindre) hunden fick ligga i min frys några dagar innan jag och ägaren kunde åka iväg medan större hunden planerades avlivningen så vi kunde åka dagen efter (fick ligga i friggan under natten). Så det är även något att behöva tänka på om man själv vill åka och lämna in dem, vad man gör med kropparna tills det är dags.

För oss spelade miljön ingen roll utan vi kände bara att vi ville göra den sista resan tillsammans. Min släkting däremot lämnade in hunden till veterinär som skicka för kremering (och fick då hämta urnan på kliniken).

En del djur (bla två kaniner och en katt + massor av diverse smådjur) är begravda i mamma och pappas trädgård (har dock funderat på att gräva upp iaf ena kaninen och flytta den) övriga djur (fyra hundar, en katt, 5 kaniner + antal fåglar) är begravda i en liten skogsdunge på vår sommarstugas tomt. Där har jag även gjort gravstenar med namn och dödsår. Sen har vi vid flera av gravarna planterat ek. Är dock inte den lättaste mark att gräva i (västkusten så full med sten) och börjar bli lite ont om plats så vet inte riktigt hur det blir i framtiden.

Min senaste katt blev tio år. Hon kom till huset som unge och när jag var tvungen att flytta var det väldigt jobbigt att beröva henne reviret hon haft så länge. Hittade ändå en lgh i ett villaområde som jag tänkte skulle bli ett ok nytt revir med tiden. Till en början var det så klart svårt, men efter några veckor verkade hon trivas bättre. Tioårsdagen firades i nya hemmet efter en månad och sen, bara två månader efter flytten, blev hon påkörd precis utanför huset och dog. Jag sliter med sorgen och skulden (hade vi inte flyttat så hade hon levt). Grannen och mannen som körde på henne hjälptes åt att hitta en lämplig kartong och sedan fick jag hjälp att åka tillbaka till huset där vi bodde tillsammans så länge. I slänten ner mot älven, bland träden i hjärtat av hennes bästa jaktmarker, lade jag henne till sista vilan. Förmodligen inte tillåtet men det struntar jag i. Det går inga människor där och vi grävde graven djup nog att inga andra djur ska gräva upp henne. Nu är hon hemma. :'(

#30 Förstår att det måste ha varit hjärtskärande att det blev på det sättet. Det låter som att du hittade en fin begravningsplats för din kisse. ❤

Precis som #30 skriver är det viktigt att gräva djupt när man begraver sin katt. Det händer att gravar grävs upp av andra djur.

Jag har själv tagit hand om en kattkropp ute i naturen, sedan den grävts upp av andra djur.

Katten hade varit nedgrävd relativt länge. Trots det fungerade chippet så att ägaren kunde kontaktas.

Jag tog med kattens kropp och lämnade in den på djursjukhuset, dit ägaren sedan kunde höra av sig för att komma överens med djursjukhuset om vad som skulle ske med kattens kropp.

Skönt att katten var chippad - så ägaren inte behövde mötas av en uppgrävd grav om hen kommit för att besöka graven.

#29: Jag har aldrig tänkt på vad man gör om djuret dör hemma och man inte kan åka direkt. Vår första kanin ligger begravd i trädgården, och senare begravde vi även av våra andra kaniner där. (Vilket jag aldrig tänkt på att andra i framtiden kanske inte tycker är så mysigt…) Ända djuret som kremerats är min katt, och han avlivades på veterinärkliniken.