Ibland undrar jag hur de som har utekatt "orkar".

Jag är själv uppväxt med utekatt, och tyckte länge att det var bästa sättet att hålla katt på. Men då bodde vi ute på landet, med nästan ingen trafik alls. Och jo, jag tror att vår barndoms katt hade det bra och fick mycket stimulans. Men han kom också hem med diverse "krigsskador" över åren…

Nu bor jag "i ytterkanten" av en stad. Med en bekant som har utekatt. Vi lärde känna varandra en vinter för många år sedan, då hennes katt en dag inte kom hem efter utevistelse… Det var kallt och massor av snö det året, och jag var på väg hem från jobbet när jag plötsligt blev stoppad av en kvinna som letade katt. Ja, jag lärde henne förstås "allt" jag kände till om bortsprungna katter.

Vi fick lite motstridiga uppgifter från bekanta i området, om huruvida katten hade setts till eller inte, men för säkerhetsskull fixade vi en frigolitkoja, ställde ut mat m.m. Vi sökte alla tider på dygnet och spanade upp i trädtopparna. Intuitivt trodde jag att katten blivit instängd någonstans av misstag, och inom ett par dygn visade det sig också att så var fallet.

Något år senare dök det upp en likadan katt som upphittad några kvarter bort. Den hade börjat besöka ett gäng äldre människor i deras boende, och gjort sig hemmastadd där. Samma katt igen.

Sedan försvann familjens andra katt. Vi letade igen. Annonserade. Delade annonser över nätet. Framhöll kattens särskilda kännetecken, och utifrån det särskilda kännetecknet återfanns katten - många kilometer bort. Fasiken vet hur den tog sig dit, vi tror inte att den liftade i något fordon.

Det gick något år innan jag träffade kattägaren nästa gång. Nu fick jag veta att katt nummer ett hade blivit påkörd sedan sist vi haft kontakt med varandra. Tack och lov av en förare som begrep att omedelbart lyfta in katten i bilen och köra i full fart till djursjukhuset. Tack och lov var katten också ID-märkt och reggad, så man snabbt kunde nå kattägaren som sa att "satsa allt". Katten var allvarligt skadad men återhämtade sig.

Nu för några veckor sedan var det dags igen. Katt nummer 1 kom inte hem som den brukar. Vinter. Kyligt. Oväder på gång in. Kattägaren efterlyste sin katt på nätet. Eftersom katten och jag träffas ute emellanåt, och har blivit kompisar, skyndade jag förstås ut tidigt nästa dag för att leta.

Jag sökte i timmar i den iskalla blåsten längs med vägarna i närområdet, där jag visste att katten brukar hålla till. Jag tänkte att OM den hade blivit påkörd kunde det ännu finnas en chans att rädda katten, om den överlevt smällen… Men att den måste hittas innan ännu mer kyla, blåst och snö/regn drog in.

Efter några timmar fick jag ge upp. Skönt att inte hitta katten där jag sökte förstås. Men ännu var jag bekymrad. Jag befarade att katten kunde vara instängd någonstans. I förråden vid villorna, i någon container som jag sett, i något garage i närområdet…

Senare under dagen kom så ett besked från kattägaren: katten återfunnen i ett förråd, där den sannolikt suttit i några dagar. Torr, varm och i gott skick.

Men jag bara undrar: hur orkar man som kattägare ha det så här? Kanske för att vi som kattägare själva har olika personligheter, bryr oss olika mycket och på olika sätt, har olika erfarenheter av att "det brukar gå bra" (eller inte)…?

Men om folk nu envisas med att ha frigående katter i tätbebyggda områden så hade det varit himla bra om kattens ID-chip även hade haft en gps-funktion, så man kunde kolla i mobilen eller på datorn för att se var katten befann sig… Jo, jag vet att det finns gps-halsband, men de är ofta rätt klumpiga för katten att bära, och kan trilla av. Det vore bättre med en gps-funktion i ID-chippet.

Är det ingen som känner en uppfinnare…????