Ja, de verkar ha kommit fram till att de katter som främst uppvisar tecken på separationsångest är de katter som  inte har tillgång till leksaker, inte har tillgång till hela bostaden, inte har sällskap av andra katter eller djur, inte har tillgång till utevistelse och som lämnas ensamma mer än 6 timmar 5-7 ggr i veckan.

Att katten inte trivs då har nog mer med tillvaron att göra och beror inte nödvändigtvis på att den har svårt att skiljas från sin ägare. Eller vad säger ni andra?

Jag har 4 katter som jag går ut med ibland och då och då händer det att någon av katter blir kvar ensam hemma (eller släpps in först) och då blir det uppenbart att Oberon är den som är minst självständig. Om han är helt ensam i lägenheten hör jag honom redan när jag kommer in i trapphuset hur han sitter och jamar vid dörren, vilket han aldrig gör annars. Släpper jag in någon av kattkompisarna också slutar han jama.

Jag tror kanske inte att det ena behöver utesluta det andra. 

Det verkar rimligt att vissa katter kan tycka att det är jobbigt att bli lämnade ensamma. Men självklart mår en understimulerad katt inte alls bra, och går då dessutom kattens matte/husse hemifrån så kan katten rimligtvis trivas än sämre.

Sedan är ju katter olika till sin personlighet. Medan vissa helst "sitter ihop" med sin matte/husse (ju fler timmar desto bättre!), så föredrar ju andra katter att få vara lite mer "ifred".

Men frågan är - som du påpekar - om de vet vad de har mätt egentligen. Och man ska vidare komma ihåg att "en studie är ingen studie". Flera studier måste visa samma resultat för att resultatet i sig ska börja betraktas som "giltigt".

Tills vidare kan vi konstatera att det är viktigt att kattanpassa bostaden om man har katt/katter,  och att man ser till att ägna tid åt sina katter.

Själv har jag inte gått in och granskat studien i sin helhet.