tänk   inte   så , du är inte  egoistisk, du  får inte  känna  så. han kunde   ´lika bra  kontaktat  dig, livet  är  svårt ibland, men det gäller   att  inte   deppa  ihop   , hur  jobigt  det än  är. han  vill  säkert   inte att   du  ska    deppa, det  gäller   att   göra något bra      här och nu och    inte   grubbla  över  alla   fel   man   jort,alla   gör  vi   fel  ibland, sköt om dig.

Ibland blir inte livet som det ska eller som det var tänkt. Det är inte alltid vi håller kontakten med de nära och kära och många gånger är det svårt att veta varför. Livet vandrar på och våra vägar går åt olika håll. Det här drabbar nog de flesta av oss att någon vi tidigare stått nära inte längre gör det. Ofta går det inte att peka på vad det var som gjorde att det förändrades.

Jag har också dåligt samvete ibland för släktingar som jag inte har så mycket kontakt med längre. I mitt fall beror det på att de bor på annan ort och själva inte längre är i stånd att ta kontakt. Tyvärr kan ju sjukdom få den konsekvensen. Fast jag glömmer dem ändå inte, tänker på dem nästan varje dag.

När döden kommer är det oåterkalleligt. Det gör att allt sätts på sin spets och att man lätt rannsakar sig själv. I mitt jobb möter jag gamla och sjuka, samt deras anhöriga hela tiden. Det är ganska vanligt att den sjuke själv skär av kontakten med släktingar och vänner eftersom de inte riktigt orkar med att visa upp sitt sjuka jag. De väljer istället att ha en snävare bekantskapskrets av de allra mest närstående som de känner accepterar situationen. Så kan det säkert ha varit även för din farbror. Förhoppningsvis bodde han på ett bra vårdhem där han fick god omvårdnad utifrån sina behov.

//Lena

Tack Siberlina Och Lena för era vänliga ord. Det betyder mycket för mej.

hej  känns det bättre nu?

Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete. eller känna dig elak. Du vet själv varför du inte besökte honom. Och det vr i alla fall inte för att du inte hade tid. En låt jag lever ofta efter och tycker är så fin är den som heter Jag har inte tid. När jag läste din tråd tänkte jag på den direkt. Och på de gamlingar som finns runt om i världen, ensam och ingen som bryr sig. Din farbror var inte ensam.

Det går en genom tiden en säregen fläkt,

                    en sjukdom som allmänt benämnes jäkt.

                    Och bannlyst är stunden av ro och av frid.

                    Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

                    Du äger kanhända en sjuklig vän,

                    det sista besöket var länge sen.

                    Du säger en ursäkt, blir öm och blid,

                    men tröstar dig med: Jag har inte tid.

                    Kanske har Du en mor, som är gammal nu,

                    vars enda ljuspunkt i livet är Du.

                    Att glömma henne, är Du på glid?

                    Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?

                    Så lever Du livet i stora drag,

                    hur skall jag hinna allt i dag?

                    Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid.

                    Din slogan har blivit: Jag har inte tid.

                    Men när man har levat Ditt antal år.

                    När döden på tröskeln väntande står.

                    När man Dig kallar från livets id,

                    Skall Du då svara: Jag har inte tid …

nu  fick  jag  plötsligt   skuldkänslor   för  en  person   som jag   inte hälsar  på   så  ofta………….

Modell_flickan jag kan säga att du är långt ifrån ensam att känna så. Du ska inte ha skuldkänslor. En del orkar inte se sina nära när de är gamla eller sjuka. De vill minnas dem när de var unga och friska. En del klarar inte av sjukhus eller andra vårdhem. En del sjuka vill inte att anhöriga och nära ska se dem och de orkar många gånger inte med mycket besök heller. Din morbror var inte själv sista tiden. Det var nära anhöriga som hälsade på honom. Så du ska inte känna dig elak eller egoistisk för att du inte besökte honom. Nästa gång någon av dina anhöriga blir sjuka, gamla och inte har lång tid kvar. Så kan man visa hur mycket man bryr sig utan att besöka dem om du tycker det är tungt. Man kan skicka blommor, skriva brev eller sända hälsningar med andra. Ofta är dessa små gester mycket betydelsefulla. En riktigt sjuk människa orkar inte med mycket besök utan tycker det är skönt med ett brev eller en blomma. Få läsa lite om hur ens barn eller barnbarn har det. Ofta vill de inte prata så mycket om dem själva utan om deras barn och barnbarn. De får ro sista tiden om de vet att alla deras nära och kära mår bra. Sedan kan de sluta sina liv.

Kramar

Har tänkt på dej modellflickan..och efter att ha läst din berättelse har minna tankar funnits hos ett  ett äldre par som var mej till stort stöd och hjälp när jag var barn..så kom man upp i tonåren, närmade sig 20 flyttade från stan och var inte med när sjukdomen slog till hos dom..det ¨ångrar jag djupt idag..samtidigt som jag också vet, man hade inte dom inre resurser att ge dem det stöd, det stöd som jag hade kunnat gett idag med den livserfarenhet man har…

Tror nog att din farbror skulle vara glad att du minns honom som den glada och humoristiska man han var…ibland kan det vara nackdel att vara med i situationer som man inte klarar, av nackdel för andra parter…

Styrkekramar från mig!

Det är alltid jobbigt när någon man älskar dör. Själv så har jag förlorat två denna sommar.

Det är genom minnet de fortsätter att leva.  Så minns honom med glädje. /Vanessa

Du ska inte ha dåligt samvete. Ok, jag vandrade vid Siws sida hennes sista tid, det var väldigt jobbigt och jag förstår att många inte orkade. När det sedan var begravning, så fick jag ynnesten att få komma. Naturligtrvis även Janne, men han klarade inte av det…..HAn fixade inte ens att se bilderna från begravningen, han tyckte det var sorgligt nog ändå…. Han är en sån som har svårt att visa sina känslor utåt, så jag fattar, efter 20 år med honom. Så ha inte dåligt samvete, det var som när min mamma dog, jag avböjde att se henne när hon var död. Ville minnas henne som hon var…..

Tack snälla för era vänliga ord. Det värmer mycket ska ni veta.

Nu är det snart en vecka sedan min farbror dog. Tänker fortfarande på honom. Jag ville inte se honom på bårhuset, men det har alla andra i hans och min familj gjort. Jag ser det som något positivt dock. Jag kommer alltid minnas honom som den glada högljudda mannen med dom glittrande blå ögonen. Ung och sorgfri. Han var väldigt lik John Travolta faktiskt. Mamma berättade att han åldrats mycket trots sina endast 52 år. Helt vitthårig hade han blivit och kraftigt överviktig. Jag klarar inte av sånt. Jag blir ledsen. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Han hade det inte lätt efter han förlorade sitt hus, sin älskad mor och hans äktenskap gick mycket dåligt. Därefter gick hans liv stadigt neråt. Han blev djupt deprimerad. Hans ögon glittade inte mer. Han blev tystlåten och inåtvänd. Min älskade farbror.

Du hade frågat efter mej, men jag kom aldrig..Gråter..

Jag har lärt mej att ta vara på livet. Vara rädd om människor och djur man tycker om. Visa kärlek och omtanke. Och även tänka på sig själv. Det är viktigt. Vi måste leva i nuet och ta hand om oss själva. Vi behöver inte negativ energi runt om oss. Vi lever bara en gång låt oss ta vara på det och leva lite till fullo. Stress och ilska leder ingen vart. Det tär bara på en själv.

Hjälpa till så gott vi kan, göra goda gärningar. Det mår man bra av. Hjälpa en hemlös stackars misse till ett bättre liv är en gåva.

Kommer inte vara så aktiv här på ett litet tag, men jag kommer snart tillbaka. Tänker på er och erat fantastiska arbete med hemlösa katter. Må väl alla och ta hand om er och våra fyrbenta vänner.

ÅsaF: Vacker och tänkvärd dikt…Tack för den.

Lyssna gärna på låten Forever young med Alphaville. En av dom bästa låtarna som gjorts enligt mej. Mycket vacker låt som man blir berörd av.

http://www.youtube.com/watch?v=n7CuJ8cR9sg

#14 lyssnar nu..har hört den tidigare men inte upplevt den lika fin som jag gör nu….skickar styrkekramar till dej…

Ha, inte dåligt samvete, minns han med glädje å den person som han var..

Jag gick själv i många år med dåligt samvete, för att jag inte gick upp till pappa när han vinkade in mig från fönstret, jag ropade att jag hade inte tid..Dagen efter dog min pappa på köksgolvet av en hjärtinfarkt…Jag fällde många tårar över mitt beslut att jag inte gick upp..Men idag ser jag det med helt andra ögon, jag tror att allt har en mening…Man kan aldrig veta när döden kommer, vi kan aldrig vara förberedd å alltid veta vem man ska hälsa på ev. för sista gången..

Nu har jag min mamma på servichus, hon är dement..När hon fyllde år nu sist,..Så tog jag med henne ut på lunch å lite tårta..Min mamma klagade hela tiden hur jobbigt det var..Så en sån tur gör jag aldrig mer med henne..Efteråt så ser jag att jag gjorde det bara för min egen skull, å för mitt dåliga samvete..Mamma hade mått bäst om hon fått stanna i sitt rum å vi fikat där…

Så jag tror vi måste släppa alla dåliga samveten, vi gör alla vårt bästa..Mer kan vi inte göra..Kram på dig….

Ja, den låten är lite sorglig…. Jösses, den är väl över 20 år…..

Jösses, man får ju ståpäls av slutet på videon…..

Fast jag hoppas att folk ändå kommer till mig när jag är gammal och sjuk och inte bara vill behålla mig i minnet som ung och vacker…

#15 Tack sidentass för kramen. Sänder en kram tillbaks.

#16 Det har du rätt vi. Man kan aldrig vara förbered på döden. Sänder en kram.

#17 Ja jag får också lite ståpäls av låten. En mycket vacker låt. En av dom bästa.

#18 Ja, naturligtvis..man vill inte bli bortglömd å ensam…Jag vill att mina barn å barnbarn å vänner kommer å hälsar på, om så bara för att säga hej..Men ingen ska ha dåligt samvete för att dom inte hinner eller nått…

Jag gör allt för att hälsa på min mor, när min pappa levde så var jag hos dom väldigt ofta även min barn..Men precis den dagen innan han dog, hade jag fullt upp…

Jag var hos min far när han fyllde 80 år, men då var han så trött att han inte orkade. Lovade honom kommer nästa dag, men då hann jag aldrig och sedan på natten dog han. Men det var okay för det var klart mellan oss. Jag hade skrivit ett långt brev till honom innan hur mycket jag älskade honom och allt. Så inget blev osagt!

#18 Jag bodde i Småland när min mamma låg på sitt yttersta med palliativ vård för sin bröstcanser..hade daglig kontakt med ansvarig sjuksköterska..och pratade med min mamma varje dag i telefon..den minut hon orkade..när jag pratade med ansvarig dagen innan o gjorde klart att jag skulle åka nästa morgon lät det som att jag visst skulle hinna..men så ringer min far på natten o berättar att det var slut..det var svårt att uppleva känslan att inte hinna samt att komma dit sedan o se henne död..min far vid sin höga ålder, klarade inte att ta in hur illa det var mot slutet..

Ibland hinner man inte men man har försökt! Och sedan är det så att döden ofta kommer oväntad. Ibland för tidig, ibland för sent.

Läs dikten i Siws dödsannons! den var så vacker!

 JAg låter den vara som bifogad fil, ni får förstora den! Blir lite konstigt, när man scannar….

Är det liljekonvalje med som är så vacker?

Nej, Dikten! Ja, liljekonvaljen är förstås också vacker…..

när   min  mamma  dog  så  hann   jag alldrig  dit och    det ångrar jag   att  jag inte  snabbade mig  på lite, men hos pappa   satt   jag  och  höll   hans  hand   tills   han  somnade in.min  pappa  ville   inte   träffa sina vänner     på sin sista  tid  i livet

#24 Vilken vacker dikt…

Ja visst! Den passade så bra, tycker jag, eftersom jag ovetandes denna, läste Regnbågsbron för Siw på begravningen…..

Gunilla jag lade in den fina dikten i tråden. Kändes som om den syns bättre då. Hoppas det är okej, annars tar jag bort den igen.

Åh, ja, så bra! Tänkte, att den inte syntes så bra som den gjorde!

Jättevacker!