Annons:
Etiketterkattsjukdomarkattens-beteende
Läst 1000 ggr
Uppkatten
2019-07-09 10:24

Antidepressiv medicin till husdjur ökar

Jag tycker det här låter skrämmande…

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/70xk03/kraftig-okning-av-antidepressiva-till-husdjur

Om våra husdjur mår så dåligt att de måste äta antidepressiva läkemedel så är det hög tid att göra något åt djurets miljö och vardag, tänker jag. Att t ex se till att djuret får mer tid med matte/husse, ökad aktivering och stimulans o s v. 

Jag hoppas att ingen veterinär nöjer sig med att enbart skriva ut läkemedel, utan att man också - ihop med djurägaren - ser över hela djurets livssituation.

Kanske tänker jag fel, kanske kan "kemisk obalans" uppstå hos individen även i en god miljö. Men någonstans misstänker jag ändå att djur i dag många gånger inte får utlopp för sina naturliga beteenden vilket leder till ett sämre välbefinnande.

Det otrevliga med antidepressiva är ju att det har en hel rad mindre trevliga biverkningar, i alla fall hos människor. Hos djur är det förstås ännu svårare att veta hur de upplever ev. biverkningar, och inte möjligt att förklara för djuret att det är just en biverkan.

Hade jag ett djur där veterinären började prata om antidepressiva läkemedel så skulle jag nog i första hand göra något åt djurets boendemiljö, aktivering och livssituation mm.

Hur tänker du kring det här med antidepressiva läkemedel till djur? Har du någon erfarenhet av att ge just ditt husdjur den här typen av läkemedel?

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Annons:
MonicaLagerquist
2019-07-09 10:40
#1

Ja det känns inte som en sund utveckling.

Stolt ägare till fem La permer

[[eskils_]]
2019-07-09 10:45
#2

Det låter konstigt. Skulle aldrig ge mina katter sådant som förstahandsalternativ.

Kanske bara beror på bekväma (och inkompetenta) veterinärer som inte orkar/kan göra en ordentlig utredning av den egentliga orsaken. Det går fortare att skriva ut ett recept, och då hinner de ta fler patienter, och tjänar mer pengar… 🤔

MonicaLagerquist
2019-07-09 11:04
#3

Jag tror att mycket ligger i att folk skaffar sig djur utan att ha kunskap. Sen blir djuret "obekvämt" och kräver mer insatser än vad ägaren vill lägga på djuret.

Stolt ägare till fem La permer

Maria
2019-07-09 11:14
#4

Men finns det forskning som pekar på att djuren reagerar samma som människor? Djurs känsloliv är ju långt ifrån likt människans.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[Andeljus]
2019-07-09 17:17
#5

Nä fy det här reagerar jag riktigt starkt på för vi ska inte peta i djur en massa gifter som får dom att må dåligt och förgifta deras naturliga beteende när dom visar att något är fel och då är det upp till oss ägare att se till att förändring sker inte trycka i dom en massa gifter som skapar biverkningar som dom inte kan tala om att dom får  och lider av 😕

Våra djur är så naturliga och dom visar oss dagligen hur dom mår och ser vi att dom mår dåligt så är det helt upp till oss att se till att dom aktiveras och har ett liv där dom är med oss i allt.

Jag är uppvuxen med katt men min alldeles egna den skaffade jag för över 30 år sedan och han och jag hade ett samspel utan dess like men en dag såg han uttråkad ut men inte tänkte jag medicin åt katten icke tvärtom han behövde en kattkompis och så blev det en liten fröken fick flytta in och gissa vem som levde upp för han behövde nån av sin egen ras inte enbart sin matte hur mycket vi än höll samman i allt så behövde han en kattkompis och sen dess har jag haft flera katter samtidigt men många skaffar ett djur och tänker inte på att dom behöver kompisar av sin egen ras också.

Som ägare får man aldrig glömma bort sina djur det får inte bli slentrian och vi måste aktivera dom för dom är som oss blir dom uttråkade så blir dom ledsna så enkelt är det och många fall kan skyllas på ägare och i några få fall rent kemiskt att ett djur inte mår bra.

Sen är det så också att djur känner av sin ägares sinnesstämning , mår inte  ägaren bra så mår djuret inte bra och det är något få tänker på att dom läser av oss hela tiden. Det kan också vara så att man bor i ett flerfamiljshus där en granne mår pyton eller har psykiska problem det känner djuret av även om djuret inte har direkt med personen att göra så det finns så många förklaringar och orsaker  som måste gås till bottnen med istället för att pumpa in en massa gifter i en djurkropp som enbart orsakar mera lidande och skada precis som hos oss människor så skapar det obalans och mår vi dåligt ska vi ta reda på orsaken  och gå till roten varför vi mår så och inte pumpa i oss en massa gifter.

Jag blir helt matt när jag läser länken ovan och så här ska det ta mig f-n inte gå till för djur är alltid ärliga och uppriktiga med hur dom känner och har det och det är helt upp till oss ägare att se till att alla våra djur har ett stimulerande liv och gör vi inte det så ska vi kort och gott inte få ta ansvar för deras liv men sätta in  antidepressiva medel  nej fy jag blir riktigt arg så jag smäller   😈😡

Lona
2019-07-09 20:18
#6

Jag har funderat rätt mycket på det här faktiskt. Nu har jag bara erfarenhet av  psykofarmaka till hundar men frågeställningen gällde ju djur överlag så jag svarar utifrån det. Det ligger nog en hel del i det ni skriver, att folk inte har tillräcklig kunskap och/eller inte tar hand om och aktiverar sina djur på rätt sätt.
Aveln spelar också in där, att man inte alltid avlar på mentalt stabila djur. Otroligt tragiskt eftersom en välfungerande, psykiskt sund hund (eller katt!) har en så viktig uppgift i att vara just sällskap.

Ett krux med psykiatri är väl att det även på humansidan är omdiskuterat, både varför psykisk ohälsa uppstår och hur den bäst bör behandlas. Det finns sällan idiotsäkra metoder att ställa diagnoser på ens för människor - så hur bedömer man hur en hund eller katt mår och orsaken till det?

Det är mycket som hundar och människor har gemensamt anatomiskt och fysiologiskt och många sjukdomar kan drabba båda arterna. Det låter inte helt orimligt att det även gäller kemiska funktioner och signalsubstanser i hjärnan, tycker jag.
Under åren har jag läst en hel del psykologi och även om hundmentalitet och problembeteenden. Det är faktiskt ganska slående hur många likheter det finns mellan människors och hundars psyken om man betraktar mer grundläggande känslor och beteenden.

Naturligtvis får en hund inte samma tankar och sjukdomsbild som en människa, men jag kan mycket väl tänka mig att en motsvarighet till mänsklig ångest visar sig som till exempel ohanterlig stress, diverse rädslor (tex ljud- och socialt relaterade) och separationsångest hos en hund. Stereotypa beteenden som att tugga/nagga på pälsen eller tassarna, jaga sin svans, bli fixerad vid solkatter är några andra sätt det kan visa sig på.

Hur man bäst kommer tillrätta med sånt beror väl på, både vem man frågar och vilken individ det gäller, men ibland tror jag faktiskt inte att träning och en ändrad miljö/vardag räcker till - vilket jag även anser om människor, för den delen. (Fast där får man väl kalla det för terapi av olika slag.)
Ibland behövs behandling på farmakologisk nivå.

Tanken med Clomicalm (Klomipramin/Anafranil till människor) är att hunden skall behandlas i några månader upp till ett halvår för att "bryta beteendet eller känslan" i kombination med riktad träning mot vad det nu gäller.
Det senare skulle väl kunna betraktas som någon form av hund-KBT.

Jag har flera bekanta som fått fina resultat på sina hundar. Då har det gällt svår stress i vardagen, separationsångest samt ljudrädslor. Det har handlat om hundar med kunniga och ansvarsfulla ägare som gjort i princip allt men inte lyckats komma åt problemen.
Tyvärr har hundarna fallit tillbaks i sitt gamla beteende efter att man har satt ut medicinen. De flesta av dem lever inte i dag, ett par har bytt hem som har haft möjlighet att ge dem en helt annan miljö. En bor tex numera ute på landet där hon inte behöver utsättas för några som helst nya intryck, inte behöver träffa folk eller andra hundar utan i princip bara går och lullar på tomten med sin pensionerade husse.

Så ja, jag tror helt klart att djur kan lida av psykisk ohälsa och där borde man kanske vara mer öppen för att våga testa medicinsk behandling - eller inse att djuret mår så dåligt att det inte är försvarbart att fortsätta. Självklart skall man först dels utesluta smärta eller fysisk sjukdom och dels försöka med rätt form av aktivering/träning/vardag/miljö!

Vad gäller biverkningarna så är det förstås omöjligt att säga hur det påverkar våra djur. De flesta läkemedel har biverkningar, många även psykiska även om medicinen är mot fysiska sjukdomar.
Själv tror jag faktiskt helt uppriktigt att jag kan se hyfsat väl på mina djur om de har biverkningar, även när det gäller sånt som inte går att mäta objektivt.
Nedanstående gäller biverkningar för ett vanligt preparat, nämligen Prednisolon (kortison). Hade ni kunnat tänka er att utsätta era djur för risken för de biverkningarna ifall de hade till exempel problem med en kronisk inflammation?

_"Eufori, depression och kortikosteroid-inducerad psykos.
Insomni, humör-svängningar, personlighets-förändringar, mani och hallucinationer.
Kataton orörlighet".*
_*Källa: Fass


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Annons:
Lona
2019-07-10 13:18
#7

#4, Som jag skrev i mitt mastodontinlägg ovan så är det faktiskt rätt lika beteenden och reaktioner mellan människor och hundar om man går till mer basala funktioner. Hundar är väl mer utvärderade än katter men jag kan tänka mig att det finns likheter där med även om de inte är lika tydliga. Grundläggande känslor och beteenden som har ett högt överlevnadsvärde är nog trots allt rätt lika så länge som vi jämför någorlunda liknande arter. Om det sen är rätt väg att gå med psykofarmaka är en annan fråga. Sen tror jag att många har fördomar om psykofarmaka som "lyckopiller" och andra antidepressiva läkemedel även när det gäller humanvården. Olika patienter svarar givetvis olika på medicinerna men folk tycks tro att man blir som en lobotomerad zombie alternativt krampaktigt "hög" vilket oftast inte stämmer alls.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Uppkatten
2019-07-10 21:18
#8

Superbra och tänkvärda inlägg! Jag tänker så här: att hos människor ser vi att fysisk aktivitet har lika bra effekt som antidepressiva läkemedel vid lindrig till måttlig depression. Även vid ångest anses fysisk aktivitet vara bra. Och då undrar jag förstås om det inte är samma för våra husdjur. Vi är ju alla gjorda för att röra på oss, och då sätts en massa positiva processer igång i kroppen. Jag tror att vi har kommit alldeles för långt ifrån den vardag, miljö och livsstil som vi är skapta för, och att varken vi eller våra husdjur får leva i det tempo och i den miljö som vi är gjorda för. Och då uppstår "kemiskt haveri" i varierande grad…. Men så långt det går att åtgärda detta med miljöbyte, fysisk aktivitet, vila, att ha roligt o s v så tycker jag att man ska få chansen att gå den vägen, både som djur och som människa, snarare än medicineras med möjliga obehagliga biverkningar som följd.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Lona
2019-07-10 21:56
#9

Jag tänker också att en del av det hela är att det inte borde vara skambelagt vare sig att må dåligt psykiskt själv eller att ens djur gör det - oavsett varför.
Att våga be om hjälp när det gäller en katt eller hund som inte "beter sig som den ska" är banne mig inte alltid så lätt! Jag har själv haft en problemhund som väl ärligt talat var rätt dålig mentalt, fasen vad mycket skit jag fick höra både om hunden och om mig som hundägare.
Med facit i hand så mådde hon inte bra och jag tror faktiskt att hon hade kunnat bli hjälpt av en medicin som Clomicalm eller att jag hade haft styrkan att ta bort henne.❤️

#8, Absolut att motion och att röra på sig är bra! Ett djur kan man ju dessutom "tvinga" att röra sig (missförstå mig inte, jag menar givetvis inte att man ska piska runt sin stackars katt, hund eller häst!😮) till skillnad från när man mår dåligt själv och inte förmår att ta sig ur sängen.
Det finns otaliga forskningsresultat som visar att motion är bra vid psykisk ohälsa, att dessutom röra sig ute i skog och mark ger ännu bättre resultat. Jag tror definitivt att detsamma gäller våra djur, kanske i ännu högre grad än med oss människor.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: