Annons:
Etiketttill-minnet-av
Läst 1035 ggr
augustblom
2/1/19, 3:36 PM

Ångrar att jag inte hade katten i knät vid avlivni

Hej, jag känner mig paralyserad av ånger just nu.

Det är så att vi tvingades avliva vår katt  i söndags efter en längre tids njursjukdom. Katten har alltid varit "min" katt och så fort jag satt mig ned vid ett skrivbord har den hoppat upp på bordet för att söka sig ned i mitt knä för att gosa. Den har även gillat att ligga på mina jeans som t.ex låg i soffan. Inför avlivningen kändes det som att antingen är hon i mitt knä eller på mina jeans. Den sista timmen innan veterinären kom fick hon sitta på mina jeans på våran fönsterbräda och jag och min sambo satt på varsin låg pall med våra huvuden i höjd med henne och klappade henne. När veterinären kom fick hon en spruta i nacken och ganska snart ville hon ned på golvet, hon blev nog lite illamående. Vi lät  henne hoppa ned och hon gick på lådan. Jag följde efter och höll handen under hennes mage och när hon segnade ned lyfte jag upp henne till fönsterbrädan igen. Där låg hon sedan i 20 minuter medans vi klappade och pratade med henne.  Vi lyfte sedan henne till soffan där hon fick ligga på samma jeans igen, veterinären kom in och gav henne den sista sprutan. Vi klappade henne och jag tittade henne i ögonen hela tiden tills det var slut. Jag hade en känsla av att jag inte kände mig tillräckligt nära, tillräckligt förberedd eller förstod att det var nu det skedde, man var ju jätteledsen.  Efteråt har en fruktansvärt tärande känsla kommit där jag känner att jag svikit henne för att hon inte fick vara i mitt knä en sista gång. Jag tror även att jag skulle behöva det för ett ordentligt avslut och nu kan man inte göra något åt det. Detta har gjort att jag slits sönder inombords och istället för att sörja henne har allt blivit ett enda stort självanklagande att jag inte tog henne till mig. Jag ångrar så att jag inte tog henne till mitt knä då hon segnade ned i kattlådan och fått 20 minuter med henne i knät istället för på fönsterbänken. Kan någon här hjälpa mig hur jag kan hantera detta, jag önskar jag fann ro för att kunna sörja katten…

Annons:
Chinesecrestedlover
2/1/19, 4:03 PM
#1

Hej!

Beklagar sorgen🤗 Jag vet hur det känns att tvingas avliva en älskad familjemedlem. 

Avlivade min första hund Cain 2016 när han var lite drygt 10 år gammal, fruktansvärt på alla sätt och vis och saknar honom fortfarande så att det gör ont (och har avlivat diverse olika djur innan dess och även efter, det är ju tyvärr den mörka baksidan av att ha djur💔). 

Han fick somna in hos veterinären på deras bord (på en filt och med en filt över sig), jag (och min mamma och pappa som var med mig) klappade honom och pratade lugnt med honom tills han var borta, men han var inte i mitt knä. Jag hade inte möjlighet att planera för avlivningen och ex. beställa hemavlivning (vilket jag hade funderat på egentligen…hade känts bäst för han var väldigt osäker och lättstressad) eftersom det blev extremt akut och vi var tvungna att åka in. Trots att det blev som det blev så är jag "nöjd" (om man nu kan säga det, min älskling dog ju😭) med hur det blev ändå, för han fick somna in lugnt och stilla och slapp lida mer. 

Att er katt fick somna hemma i sin trygga miljö oavsett på vilken plats skulle jag känna betydde mycket. Att katten fick somna in lugnt och stilla och utan stress (vilket jag tycker det låter som i alla fall)är det som jag tycker att du ska fokusera på, inte på vilken plats katten tog sitt sista andetag. Katten hade er nära och det är det som är viktigast. Minns er katt och de bra stunderna ni hade tillsammans och kom ihåg att katten även in i det sista fick vara nära er och känna sig älskad och trygg. 

Slutligen vill jag även säga att jag till en början var riktigt arg på mig själv för att jag just den dagen hade bestämt mig för att handla lite på vägen hem och inte gick hem direkt (hade arbetsträning och var borta ca 3-4 h/dag…men just den dagen var jag borta en liten stund extra). Jag hittade honom nämligen på golvet nedanför sin hundbädd väldigt illa däran och vet ej hur länge han hade legat där (han kunde inte resa sig). Jag hatade att jag inte var där med honom när han började må dåligt och kunde ha hjälpt honom tidigare men…jag insåg sedan att jag såklart inte kunde veta att han skulle bli jättedålig akut. Om man tänker så…så kan man ju aldrig göra någonting utom att vara hemma, ha hunden/katten nära osv. 

Du har haft katten i knät tidigare men inte just när den fick somna in, gläds åt det och den fina relationen ni hade, istället för att känna ånger över den enda gång som katten inte låg i ditt knä. 

Återigen jag beklagar🌺

Mvh/Chinesecrestedlover

Aleya
2/1/19, 4:06 PM
#2

Livet och döden består ofta av: men om jag gjort så så hade det varit bättre/annorlunda. Det finns inte så mycket att göra. Det som är gjort är gjort och går inte att göra om. Men det är okej. För att acceptera att djuret nu är borta är en del av det du känner just nu med det du skriver. Andras reaktion efter en avlivning kan vara att man får ångest att man "plågat" djuret med att vara sjuk för länge. Eller annan ångest. Så det du skriver ser jag som en normal reaktion på det som hänt Har själv haft liknande känslor. Men efter ett tag kommer man över sina: men om jag….

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sarafiaklara
2/1/19, 4:25 PM
#3

Som Aleya skriver så är ånger och skuldkänslor en del av sorgen vid ett dödsfall. Döden är ju så slutgiltig, det går ju inte ändra eller ångra nåt efter ett dödsfall vilket kan ge en ånger. Jag tror du får se det som en del av sorgeprocessen. Tycker att ni gav er katt ett väldigt fint och värdigt slut. Katten var omgiven av trygghet och kärlek in i slutet. Kanske ligger ångesten mer i din insikt att det inte blir nåt mer mys i knät med katten än att du borde gjort nåt annorlunda. Många kramar till dig, det är så hemskt att tvingas avliva ett älskat djur.

Upp till toppen
Annons: