Jag hade en mager gosse här hemma sen 2009, och innan det så bodde han hos min storasyster sen han var en liten kattunge 1993.

Han hade ungefär samma symptom, han var väldigt mager, man kunde känna revben och ryggrad och det blev bara tydligare och tydligare att han var sjuk tills den dagen då han knappt kunde gå (han matvägrade i minst 2 dagar) och han var lös i magen.

Veterinären sa att han var uttorkad och med tanke på hans ålder var det enda alternativet att avliva.

Jag vet exakt hur den känslan känns, att tänka sig ett liv utan sin kissemiss får tårarna att spruta.
Jag vet inte om ni har något annat alternativ, men kan ni inte åka in till veterinären och göra en ytterligare undersökning? Att hon spyr mycket och bajsar både löst och hårt bådar inte gott.

Jag vet hur jobbigt det är, eftersom att vi fick avliva min kisse för inte alls så länge sen. Tänk på det bästa för din katt. Styrkekramar!

#1 Tack den värmde..Mår så otroligt dåligt..Svårt att förklara..Hon är ju en sån go katt annars..Men det tär psykiskt att behöva komma hem från jobbet och se att hon kissat och bajsat överallt..Både löst och hårt…Hon går inte märkbart upp i vikt..Lite och då menar jag lite rund om magen men i övrigt bara skinn och ben..Trots det så äter hon jätte mycket mat och då främst dietmat..Idag ska jag och sambon prata om det här..Kanske blir det avlivning och det smärtar inombords..

#2 Jag förstår verkligen hur sjukt ont det gör i hjärtat! Förlorade min i januari och tiden har gått så fort sen sist.

Tårarna kom djupt från mitt hjärta när vi var hos veterinären och jag har inte kunnat gråta sen dess när jag tänkt på honom, men tanken av honom kommer då och då.

Jag gråter för att han är borta men ler för tiden vi haft med varandra.

Det är det värsta som finns i den här världen men tänk vad mycket gott hon lämnar efter sig.

gå till en annan veterinär kanske, om denne vill avliva trotts att ni inte vet felet, vet man inet felet så är det svårt att bota. det borde väll veterinären veta.  är hon pigg o aktiv förövrigt elr vill hon dra sig undan o vara ifred??

Jag skulle ge henne en andra chans hos en annan veterinär. Veterinärer kan lätt missa något. Be dem du redan varit hos faxa över de prover de tagit till den andra veterinären du besöker.

Har ni kollat upp parasiter? Allergier? Eller sett något annat ovanligt med henne? Har ni röntgat henne? Hur känns magen?

Visst ska det inte gå hur långt som helst för att hålla en kisse vid liv, men en andra chans kanske hon är värd?

Har du sökt på internet på de symptom hon har?

Har du provat att ge rent kött till henne för att se om hon kan ta till sig näringen från det? Du kan prova att ge rå kyckling, kycklinghjärta och lite kycklinglever som är väldigt näringsrikt. Sök lite på BARF eller rådfråga inne på barf.ifokus om de har några tips på bra tillskott till din sjuka kisse.

Lycka till med henne!!!

Jag hade ocksp testat att byta veterinär. Ni kan inte röntga henne, det finns inget i tarmar? Främmande föremål eller vad som?

Väldigt många veterinärer är häst veterinärer, dvs inga kattspecialister.

Jag skulle alltid kolla med en specialist. Det finns så otroligt många konstiga sjukdomar som ofta går att behandla bara man vet vad det är.

Lycka till!

Vilka prover har veterinären tagit? Kan det vera sköldkörteln, njursvikt osv? För att rekommendera avlivning måste det ju finnas något konkret att ta på. Kanske har då fått någon typ av diagnos? Annars tycker jag absolut att du ska gå till en annan veterinär.

Hon har inte magkatarr? Behandlas med Losec och ev antibiotika. Och små portioner med lättsmält mat.

Tack alla för svar. Jag och sambon har gråtit i varandras famnar och även pratat ut ordentligt nu..Vi har bestämt oss att inte avliva henne trots allt..Det går inte helt enkelt. Hon är ju trots allt en familjmedlem och vi har inte hjärta att avliva henne. Vi har bestämt oss att pröva en sista sak. Och det är att inte låta henne få äta vanlig burkmat överhuvudtaget. Hon kommer få äta dietmaten vet sagt åt oss. Vi kommer hålla henne och dom andra katterna skilda ett tag för att se om det är burkmaten som gör att hennes mage är i obalans. Kanske är det så att hon måste äta dietmaten livet ut och inget annat? Vi vill helt enkelt inte avliva henne innan vi prövat precis allt..Vi kan inte..Vi älskar den lilla krabaten för mycket. Tack för att jag fick prata ut och få gråta ut lite..Det behövdes. Tack och varma kramar till er alla..

#10 Vad skönt att ni hittade en lösning. Förlåt mig om jag lät som en negativ surtant och "uppmuntrade" avlivning. Tänkte mer på att om eran kisse är sjuk så kanske det inte finns ett annat val, och att man som sagt ska tänka på kattens bästa.
Ni har en lyllos katt som har två ägare som gör allt för hennes skull.
Jag skulle gjort vad som helst för att min kisse skulle fått fortsätta leva men han var så sjuk och dessutom var han 18 år. Det fanns inte mycket man kunde göra liksom, han var så svag.

Det finns mer erfarna användare här på sajten som kommit med otroligt bra respons, ni gör ett gott val för er själva och för katten. Hon får leva några friska år till om ni bestämmer er för att åka till en annan veterinär och så får ni ta glädje av hennes personlighet ett tag till Kram

#10 Nej ditt inlägg tyckte inte jag lät illa på något sätt så…Jag är ledsen för din skull, ibland finns det inget annat alternativ. Men vi tycker ändå att vi måste testa allt vi kan först. Det känns inte som om vi gjort tillräckligt..Tack för din uppmuntran den betyder en hel del ska du veta. :) nu blir det extra mycket kel med lillflickan här och vi är otroligt glada att vi fått prata ut och att vi ska pröva oss fram med olika metoder..Än är inte hoppet över. Hon är så speciell så vi hoppas innerligt att hon ska bli samma glada pigga kisse som leker med bollar och tygmöss och franskanten på mattan. :) Kram till dej och alla andra fina människor här. /Lotten

#10 Vad för diet mat rekommenderade er veterinär att ni ger henne och varför? Och varför sa dem att ni skulle ge kortisontabletter?

Om njurvärdena var något förhöjda för 8månader sedan kan detta ha ändrats. Vad jag vet så rekommenderar många veterinärer idag att man ska ge mjukmat till njursjuka på grund av att dem bör få i sig mycket vätska. Och det kan vara en idé att kolla upp värdena igen med tanke på att det gått ett tag sen sist.

#12 Lycka till, det kommer att gå bra

Undrar vilken diagnos katten har fått hos nuvarande veterinär.

Jag har en katt som vi inte hittade en diagnos på. Han tål bara en sort torrfoder (Katty från landmän), av allt annat spyr han direkt. Han har alltid diaré och han har gått ner i vikt. Hans kropp ser nu mer ut som en kattunge fast han är en äldre herre. Men han mår bra ändå. Många veterinärer hade säkert avlivad honom redan då men jag valde att han ska leva så länge han verkar mår bra. Sista diagnos är helt enkelt kronisk gastritis.

Men Josefa, Losec, går det att behandla katter med? Vet ju att det hjälper många människor.

Jag klarar det inte längre!

Hon glider ifrån oss jag vet det nu! GRÅTER!!!

Boka tid i morgon hos en annan veterinär.

Har du inte varit med henne till en annan veterinär?

#16 Lite sent svar Alexej, men ja. Hade en kisse som fick det ordinerat för ett par år sedan. ½ Losec av den svara sorten. Tror det är 10 mg. Jag smälte den i någon ml vatten och drog upp det och gav med en spruta. Han blev bra på några dagar.

Ibland kan det vara så att 13 år på en katt är vad katten orkar, då åldern på ett naturligt sätt tagit ut sin rätt och där det är svårt att hitta diagnos mer än just ett normalt åldrande. Hur livet ebbar ut kan te sig så olika och det kan kännas skönt att få ett par olika vetutlåtande om man inte känner sig trygg och kan acceptera ett första, kanske diffust, utlåtande., För naturligtvis är det oerhört svårt att se sina kära så sjuka och man vill ju deras allra bästa. Vi har fått besöka en annan vet ett par ggr och då fått känna att man gjort vad man kunnat samtidigt som det svåra beslutet, att säga farväl, också känts som det enda riktiga för att kunna ge sitt djur ro och smärtfri fortsatt väg att tassa vidare på. Har man tur kan en andra vet se saker som den första missat och det har också hänt. Tumörer kan spöka på gamlingar och vara svåra att upptäcka m.m. När katten når högre ålder kan tyvärr det mesta hända. Tänker på er.

Lotten_78, jag hoppas du återkommer till tråden inom kort  och in- formerar oss mer om vad som hänt sedan du skrev senast. Undrar också om du sökt hjälp hos annan veterinär. Jag har själv rätt nyligen fått bevis på hur en veterinärs skicklighet kan vara helt avgörande för hur det går i slutändan för ens lilla katt. Min lilla Kajsa drabbades plötsligt  av svår sjukdom utan att varken veterinärer på djursjukhuset eller vissa privata veterinärer kunde förstå vad som drabbat henne. Till slut kom vi till Kattens Veterinär i Kävlinge  efter rekommendation från en av medlemmarna här på forumet. Veterinären Eva Heger gick mycket metodiskt tillväga och kom till slut fram till bot för Kajsa.Du bor  väl möjligen inte i Södra Sverige så du kunnat få hjälp av Eva Heger? Om inte så finns det säkerligen någon här på forumet som kan rekommendera dig en skicklig veterinär inom rimligt avstånd från var du bor men då behöver vi veta var i landet det är.

Ge inte upp hoppat även om det just nu känns mycket svårt.

Är sköldkörteln kollad på denna dam? Har man kollat henne för magsår, gastrit, övriga magsjukdomar, cancer? Fel i tarmsystemet?

Tänker spontant på djursjukhuset i Ultuna. Där är de inte främmande för att undersöka ALLT och lite till. Beror ju på var ni bor.

Samtidigt…är kisse såpass gammal som 13 år så kanske det helt enkelt är kroppen som börjar ge upp…hemsk tanke jag vet..men ni känner ju henne bäst och kan avgöra vad typ av undersökningar och behandlingar hon orkar med..

<3

Jag förstår mer än väl hur du känner. Det enda jag kan ta på i din ursprungliga berättelse är att hon äter både det specialfoder ni fått rekommederat av veterinären OCH samma foder som övriga katter i familjern. Har hon höga njurvärden kan det vara just det att hon äter annat foder också och därmed kräks som gör att fodret inte har effekt. Det är kontraproduktivt att hon äter båda typerna av foder. När min älskade Sullivan fick förhöjda njurvärden fick även de övriga äta k/d. Under en kortare period (månader, snarare än veckor) är det inget problem för de friska djuren att äta ett specialfoder.

En katt som är ca 13 år är relativt sett gammal även om vi inte vill se det. Jag förstår er smärta och vet också hur det känns att till slut behöva fatta det mycket tunga beslutet att låta en älskad katt somna in för gott. Om ni inte redan gjort det, sök ytterligare en veterinär för att vara säkra på att det inte finns någonting att göra.

Ibland är det tunga, svåra beslutet det mest humana och kloka man kan göra för sin kisse. Hur mycket det än smärtar och hur mycket man än gråter. För det gör man. Mycket och länge.

Jag känner mej så patetisk men jag kan inte sluta gråta..Idag ringde jag vet och bokade en tid på onsdag iaf..I hennes journal står det att avlivning är det bästa men jag vill ju inte! Jag testade att inte ge henne burkmat utan hon äter bara dietmaten men det har gjort så hon fått förstoppning istället. Dessutom är hon extremt svag nu hon vinglar runt och kan inte ens hoppa upp på soffan på favoritplatsen. Orkar inte se henne så här..Orkar inte gråta dag ut och dag in. Vet säger bara att värdena är bra men hon är ju sjuk!!!!! Hjälp henne nån!!!! Jag vill se henne leva och leka med sina tygbollar igen! Jag vill se henne leka med franskanten på mattan! Jag vill se henne springa runt som en katapult i hela lägenheten igen. VILL! Nu ligger hon bara under köksbordet och tittar rakt fram. Hon fäster inte blicken på nåt. Min lilla älskade scarlet. Lägger ut en bild på henne när hon var frisk och stark…

På onsdag kommer vi veta hur vi ska göra. Kanske blir avlivning aktuellt men då kommer en bit av mej dö. Jag låter löjlig men så är det. Men hon är en familjemedlem. Fy orkar inte. Sitter och lyssnar på marie fredriksson vackra låt och bara lipar…http://www.youtube.com/watch?v=F8jvtrzgVaw

Patetisk är jag jag vet..

Det är inte patetiskt, bara djupt mänskligt, att sörja en familjemedlem oavsett antalet ben. Dessvärre ingår det du nu går igenom i att vara djurägare.

Sorgen och glädjen kommer ur samma källa. Du kan bara sörja mycket om du älskat och glatt dig mycket. Omvänt, sörjer man inte så har man inte älskat. Jag föredrar att sörja mycket.

Som du beskriver har din katt inte mycket glädje av sina dagar längre. Försök se det som en dyrbar gåva att låta henne få somna in om det inte går att ge henne livskvaliteten tillbaka.

Jag skulle ta katten till en specialistveterinär på ett större djursjukhus. Och skulle inte säga att jag varit hos någon annan veterinär. Har man kollat kattens blodsocker? Sköldkörtel? Magen med ultraljud? Jag tycker att en katt på 13 år är inte gammal! Jag har haft väldigt sjuka katter, men när jag åkt till en specialist, har de fått hjälp och levt många år till. Dricker katten mycket? Kissar mycket? När min första katt fick diabetes, blev han väldigt sjuk, gick ner i vikt, orkade ingenting annat än bara ligga. Då hade jag inte ens hört talas om att även katter kan få diabetes. Men veterinären hittade felet direkt. På ett stort djursjukhus finns många olika specialister som diskuterar med varandra, chansen är mycket större att de hittar felet.

Våran vet är ju bra i normala fall…Men visst det hade man kanske gjort..Men det känns så lönlöst ibland bara…Vill själv dö..På onsdag vet vi…Vill dö om hon dör. Jag har svårt att ta detta. Skriver inte mer nu. Orkar inte..Känner mej som en svag menlös typ nu..

ha det gott alla..

Jag har bokat tid nu hos en specialist i jönköping..Hoppas dom är bra nu..Tar henne dit istället…Snälla håll tummarna för henne nu..Hej då..

*styrkekramar*

#31 Tack snälla…

Sänder också många styrkekramar. Tänker på er och håller tummarna för henne.

Hur ser katten ut runt och i munnen, öronen osv? Den är inte gul i de områdena? 

Din katt har samma symptom som våran förra herre hade. Han hade fått gulsot och veterinär konstaterade att det inte fanns något att göra för honom längre och då hade vi inte mycket till val än att låta han somna in.

Hoppas det löser sig för din katt.

Avmagring på katt kan ha olika orsaker. Njursvikt, diabetes, sköldkörtelproblem, nedsatt leverfunktion t.ex. Även mag-tarmproblem som redan nämnts. Säker diagnos får men genom blodprov.

Är det njursvikt brukar det fungera med dietfoder för nedsatt njurfunktion. Det gäller dock att bara hålla sig strikt till det. Bäst är mjukfodret då det även väcker aptiten.

Sköldkörtelproblem kan medicineras. Diabetes går att behandla med tabletter eller insulin beroende på vilken typ det är.

Leverproblem går också att behandla med kortison. Det finns även foder som stödjer den nedsatta funktionen. Hur det går beror på hur allvarligt det är och vad det beror på.

Sköldkörtelproblem uppstår vanligen inte förrän katten är över 15 år.

Tack alla för de fina orden..Hon är inte gulaktig alls..Vi fick aldrig en säker diagnos hos vet. Dom sa bara att värdena såg bra ut. Dock lite för lite av B-vitamin..Men däremot misstänker dom någon typ av maginfektion..Bättre svar än så får vi inte…

På onsdag hoppas jag få bättre svar dock..Hon äter en del det gör hon..Men hon går inte upp i vikt och hon har ingen ork och kraft längre. Dessutom vinglar hon när hon går. Och det är jobbigt att se..Hon kan inte ens hoppa upp på soffan..Jag har gråtit hela dagen idag…Jag känner att slutet är nära medans sambon är mer optimistisk. Han är betydligt starkare än jag…

Jag älskar denna katt och vet att om det blir aktuellt med avlivning så kommer jag ta det riktigt dåligt…Kan bara minnas hur hon for runt på golven här och lekte och hur hon följde efter mej och sambon på promenader i stugan…Och så ser man henne sån här..Det gör ont i mej..Så fruktansvärt ont..

Vill inget annat än att hon ska bli bra igen..Skulle kunna offra så mycket för det…

hon har inet hafft nån fästing som gett henne nått virus…?

#36 Att hon vinglar beror sannolikt på att hon magrat och har dålig muskelmassa. Det visar sig främst i bakdelen. Hoppas den nya veterinären gör en ordentlig utredning. Det är alltid lättare att ta tråkiga beslut om man vet hur det ligger till. Det kan ju även vara något som går att rätta till bara diagnosen blir fastställd.

Håller tummarna för dig och din kisse!

#37 Nej det trodde inte vet…

#38 Tack snälla för dom uppmuntrande orden..Det betyder en del speciellt när man känner sig så ledsen och nere som jag gör..

Nu hoppas jag att hon ska bli bättre..vill inte ge upp..Inte än.

#39 Att få en veterinär som är riktigt duktig på katt är vad man behöver i sådana här situationer.

Det är väldigt viktig att hitta en veterinär som är duktig på kattsjukdomar och som kan ta hjälp av andra veterinärer som är specialister. Så gör de på de stora djursjukhusen. När jag kommer till djursjukhuset med min katt, kräver jag alltid att de ska göra allt som står i deras makt. Och de kan göra mycket! Jag skulle aldrig avliva en katt som har en chans att bli frisk eller leva bra liv med rätt behandling.  Jag måste alltid få en säker diagnos.

Många veterinärer vill t ex avliva en diabeteskatt  med en gång. (även katt som bara har högt blodsocker vid ett tillfälle, då de tror att den har diabetes). Har själv varit med om det ett par gånger. En del veterinärer säger direkt om katten har en tumör, att det är cancer. Det går dock inte att avgöra, utan analys, om tumören är elak- eller godartad. Sådat slipper man att höra när man går till en speicalist.

Numera kan man bota även många svåra sjukdomar. Kan man inte bota, kan man oftast ge behandling som gör att katten kan leva bra liv trots sjukdomen.

Håller tummarna för att din katt får rätt diagnos och behandling.

I morse dog Scarlet..Tårarna bara rinner…Hon klarade inte mer…Nu vill jag oxå dö…

Lilla vackra kattflicka vila i frid.,Hur ska jag klara mej utan dej nu? Utan dina goa jamande och ditt sällskap mellan mej och husse om nätterna…Du gillade sova bredvid oss…RIP min vackra katt..

Gråter gråter..

Nej gud. Beklagar sorgen. *tröst kramar* 

RIP Scarlet. @>-'--

Jag tänker begå självmord…Jag ska bara ta reda på hur..Klarar inte det här

#44 Om du är så nere kanske någon att prata med kan hjälpa? Jag var nere när min älskade ögonsten avled men jag fick stöd vilket gjorde att det kändes bättre. Visst saknar jag honom men jag tänker alltid att han mår bra nu, han slipper lida mer och minnet av att han kurra i min famn när han gick bort och tog sitt sista andetag vill jag tro var ett sätt för han att säga "jag har det bra nu" vilket istället ger mig ett leende.

Jag vet att det inte är lätt att förlora en vän och jag vet att det inte är lätt att tänka positivt men försök vännen. *kramar*

#44. Jag förstår din sorg och beklagar förlusten av lilla Scarlet. Av erfarenhet (jag är definitivt i spannet medelålders plus) vet jag att man klarar väldigt mycket mer: förlusten av föräldrar, syskon och make, för att inte nämna älskade katter.

Tala med dina vänner, din sambo kanske församlingsprästen även om du inte normalt vänder dig till kyrkan. Att prata lättar och man får perspektiv. Du är i chockfas och det är helt normalt. Chockfasen brukar vara upp till 72 timmar. Känner du att du inte kan prata med tillräckligt många, skriv av dig här eller bara för dig själv. Scarlet är värd att hennes matte finns kvar och kan minnas henne och prata om henne. Så länge någon gör det faller hon inte i glömska och finns på det viset fortfarande kvar, som ett vackert minne.

Sorgen går kanske aldrig över, men man lär sig leva med den och smärtan blir mindre spetsig med tiden.

Jag beklagar din förlust.Jag förlora min pappa och strax därefter min älskade Tezzi som inte orka mer.Hon va den enda tryggheten i mitt liv innan jag fick en underbar relation med pappa igen.att förlora dem båda va det värsta i hela mitt liv.Jag ville inte vakna mer,varför kunde inte jag får dö istället och slippa känna den hemska sorg som va olidlig för mig.Det jag kan säga är idag att jag förlora min andra katt oxå 11månader efter Tezzi så min lilla familj va döda och min trygghet försvann.

Idag sitter jag här och lever och lever för deras skull.De hade velat att man ska leva och må bra öven om allt rasar då och då för mig men jag lever.Jag gör mitt bästa för att hedra dem och jag kämpar varje dag.Tänk som så att din katt va troligtvis mycket sjuk och även om man vill ha dem i livet så vill man dem ska må bra,men din katt mådde inte alls bra så det bästa för hennes skull va att somna in.Hon lider inte mer men det gör du tyvärr du.Prata med någon,va ledsen och arg men ge inte upp och livet för de har ej gett upp om dig.<3

Det finns inte ord för hur ledsen jag är för din skull. Jag har läst hela tråden och den berörde mig djupt.

Jag har också just förlorat mitt livs kärlek, aldeles för tidigt dessutom. Vi levde ihop i 7 år. Han dog i cancer. När jag läste om symtomen var det det jag oroade mig för att din katt kanske också hade. En morgon så ragglade min katt fram över golvet och jag ringde vetten. Jag såg också att pupillen rörde sig fram pch tillbaka i ögat. Först till vetten sen till Blå stjärnans sjukhus. Dom gjorde ett ultraljud och såg att buken var full med cancer. Problemen han hade med att gå och ögonrörelserna berodde på metastaser i hjärnan. Eftersom jag vet människor i min omgivning som dött av samma cancer så förstod jag att detta inte gick att bota. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit i mitt liv.

Det är en månad sedan detta skedde och jag kan fortfarande inte förstå att jag inte ska få möta honom igen. Jag vet inte om detta är en tröst för dig men jag skerv en dikt till honom. Jag lade ut den här i en annan tråd med den kommer nu här igen, tillägnad din Scarlet:

Lovsång till en älskad vän

Du tog mitt hjärta och höll det i ett fast kärleksfullt grepp,

från den första stund du blev medveten om livet och världen.

Du visade med hela din lilla kattungekropp att du valde mig till din matte

och med fullständig tillit visade du din kärlek.

Att du inte skulle fortsätta att leva med mig var otänkbart.

Du bar mig på dina smala skuldror i hela ditt sjuåriga liv.

Skänkte mig tröst i mina sorger och var min livvakt och glädjekälla.

Inget fanns så underbart som att komma hem och se dig komma skuttande mot mig

och känna din kropp stryka sig mot mitt ben.

Du skänkte mig det största som finns, villkorslös kärlek.

Jag kan bara hoppas att jag kunnat återgälda något av allt du gett mig.

Nu är du borta och livet har mist sin mening.

Saknaden är oändlig och kommer att vara till evigheten.

Om tillvaron är så beskaffad att vi kan mötas igen,

vill jag att du ger mig ett tecken när vi ses.

Mitt livs kärlek, du min vackraste, klokaste Felix

Jag tycker också att du ska läsa en bok som heter Zander och tiden av Emelie Cajsdotter jag fick låna den av en granne efter att Felix hade gått bort och det läkte mitt hjärta mycket.

Varma hälsningar från Monika

Tack alla snälla goda…Läser vad ni skrivit och gråter…Jag och min sambo har gråtit ut hela dagen..Både han och jag tillsammans..Saknaden är stor och mitt hjärta har brustit sönder..Känner att jag har svårt att andas..Känner mej som en halvtrasig figur..Vill vakna upp och allt bara ska vara en mardröm..Även sambon mår dåligt..Han gråter mer eller mindre hela tiden..Jag funderade innan på att avsluta mitt liv med sömntabletter och sprit men han hindrade mej..Jag låter kanske patetisk men jag har svårt att ta sånt här..Dessutom var hon en helt underbar katt med massa personlighet och hon var en familjemedlem..Jag kan inte ta detta..Kan inte..Är svag redan..Sånt här gör mej bara ännu svagare…

Min lilla vackra scarlet…Du somnade in för gott vid 06.30 i husses famn..Det ryckte till i din ena lilla tass sen försvann du från oss..Jag och husse lider..Vi lider så fruktansvärt mycket ska du veta…Men jag vet att när jag dör så kommer vi ses igen…Tårarna rinner hela tiden och det gör ont i hjärtat..Vill ju se dej igen min solstråle..Hade kunnat ge allt för att få ha dej i min famn igen…

RIP Scarlet 1999-2012.

Tack Monika för dikten..Väldigt vacker och om jag får så vill jag gärna spara på den…

Jag tillägnar följande underbara låt till min lilla vackra scarlet..http://www.youtube.com/watch?v=wasYNNfnfVE

Så ont det gör i mej…Så ont..Går inte att beskriva min smärta i ord..Gråter…

Visst Lotten, du får väldigt gärna spara den. Det hjälpte mig att skriva den och om det hjälper dig att ha den så är jag stolt. Ta väl hand om dig nu och var snäll mot dig själv. Det blir lättare.

Men så ledsamt att din kisse har somnat in. Hon fick dock ett fint slut i lugn och ro därhemma.

Jag vet precis hur det känns! Vi sitter i ungefär samma sits själva nu med våran vita kisse Linus som också är svårt sjuk. Vi har dock fått diagnos (leversjukdom) och han har den behandling som kan ges. Det ser dock ganska mörkt ut.

Har varit med om det här många gånger och det är alltid lika jobbigt. Vet dock av erfarenhet att sorgen tar en annan skepnad efter en tid. Även om man alltid kommer att sakna sin kisse tar de fina minnenan så småningom överhanden. Minnen man bär med sig för alltid och som gör att varje katt man mist lever vidare inom en. På så vis dör de inte utan går vidare till en annan dimension som vi brukar kalla för regnbågslandet.

Många tröstande kramar!

Jag sänder dig och din sambo många tröstkramar. Det är inte lätt att mista en älskad liten vän. Du ska veta att lilla Scarlet kände av er stora kärlek till henne  och jag önskar att alla katter fick ha det så. Själv  miste jag min första katt för snart 14 år sedan och han var i Scarlets ålder. Sorgen var till en början olidlig  men med tiden blev det  precis som jag vet många andra kattägare upplevt att det är de ljusa minnena som sedan tar överhanden.

Lilla Scarlet har nu kommit till det vackra Regnbågslandet där ingen  smärta finns. Hon springer omkring på de vackraste av alla ängar och hon är inte ensam utan tillsammans med många andra älskade och saknade små kissar.

Jag vet hur jäkla jobbigt det är att förlora sin kära katt, det svider i hjärtat och man vill bara försvinna!
Jag beklagar sorgen, det menar jag verkligen, jag vet precis hur ont det gör.

Ta hand om dig nu, hon har det bra. Ni ses snart igen. Styrkekramar!

Vila i frid Scarlet

Sorg är en del av livet men jag kan lova dig att snart tränger de fina minnen bort mycket av sorgen.

Ta hand om er nu! Kram!

En vacker, tröstande dikt för den som någon gång mist ett älskat djur…

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans…

Författare okänd…

Ännu en gång tack alla för de fina orden..Nu vet jag iallafall vad riktig smärta är..Den upplever jag nu..

Tack alla för erat stöttande..Kram till er.

Det är sorg du känner det är naturligt att sörja en älskad vän. Tröstekramar.

#42 kära du…läser detta först nu eftersom jag varit, och fortfarande är i avsaknad av internet…du har det så svårt och tungt nu…men lille misse har fått frid…tassar runt på ängarna där gräset är så mjukt och fint för små silkestassar…hon vill förstås möta sin älskade matte och husse igen - men inte förrän tiden är mogen för det…lilla misse har blivit omhändertagen av vår Josefin, vår LInus..och många flera små änglakatter…önskar du finner någon att prata med o gråta ut hos i denna svåra tid…och vi finns här när du behöver lätta ditt hjärta…

Varmaste tröst- och styrkekramar…

Tack brutt och sidentass..Jag vill kunna vara stark och jag vill kunna ta detta bättre men tårarna slutar ju inte rinna…Jag vill själv dö så jag kan få träffa min vackra scarlet igen..Allt känns så meningslöst..Idag är det fint väder men jag sitter inne och lider..Jag tänker på hennes sätt att jama, hennes vackra ögon, hennes varma hjärta mot andra..Funderade innan på att ta mitt liv genom att ta en hel del zoloft och sprit men sambon har gömt dom..Känner mej så patetisk och svag..Vissa säger "äsch det var ju bara en katt" men det var ju inte " bara en katt" hon var ju en familjemedlem..Känner mej så nedbruten..Så ledsen…Mitt hjärta gör ont..Jag vill träffa henne igen..

beklagar verkligen, vet hur det riktigt värker inom en när de går bort, men slluta prata om att ta livet av dig, hon koommer inte tillbaka för det. försök att göra något trevligt i stället så du kommer på bättre tankar.  det tar ett tag men smärtan lättar.

Nej kära Lotten det hjälper inte att du tar livet av det. Det skulle vålla så mycket smärta för alla människor som står dig nära. Din sambo och alla andra. Jag kan förstå din känsla, men försök att tänka i andra banor. Jag är helt säker på att din kisse inte skulle vilja att du tog en sådan utväg. Framöver när den värsta sorgen och smärtan har lagt sig kanske du kan hjälpa någon stackars hemlösa kisse som inte har någon som bryr sig. Det kan också vara ett fint sätt att hedra Scarlets minne.

Livet kommer att gå vidare, jag vet att det gör det för jag har varit med om att mista många kära katter i mitt liv.

Tröstekramar i massor! Vet och förstår precis hur du känner!Men en dag möts ni igen,och jag är helt säker på att Scarlet finns runt omkring dej i allt du gör,och att hon skulle bli glad omdu räddade en annan utsatt kisse framigenom! Hon tycker nog säkert som vi andra här,att du har mycket kvar än på jorden att ta hand om,och som kommer att behöva dej! Du behövs!

Tack snälla ni..Jag saknar min scarlet så mycket..Fortfarande smärtar det i mej..Gråter hela tiden..Vet inte hur jag ska sluta..Såg en bild på henne idag när hon var en liten kattunge..Det rev upp alla sår igen..Klarar det inte..När ska smärtan försvinna?

Hon var ju godheten själv..Min bästa vän..Får aldrig mer prata med henne..Höra henne jama..Aldrig få klappa henne på magen…Varför var hon tvungen att försvinna? Gråter…

Jag anklagar mej själv..Hatar mej själv..Jag skulle tagit henne till en specialist tidigare…Jag hade ju bokat en tid och skulle ju tagit henne dit men jag hann inte…Gråter och gråter…Tänk om hon lidit? Tänk om hon hade ont hela tiden? Hon låg ju mest och sov…Vet sa ju att hennes värden såg bra ut och att kortison skulle hjälpa..Prövade det två gånger per dag men det blev ju inte bättre…Mitt fel allt..Jag kan inte leva med vetskapen att hon kanske led..Min lilla ängel..Min snälla ängel..Min vän…Vad ska jag göra och hur ska jag gå vidare..Går ju inte…Kommer inte klara detta..Hon var så snäll och fin…Min ängel..

Tack snälla svali2011 för ljuset du tänt för min ängel scarlet…http://www.gratefulness.org/candles/message.cfm?l=eng&cid=16079447 Gråter så när jag ser den..Tack…

Snälla Lotten, det har bara gått 2 dygn sedan lilla Scarlet tassade över Regnbågsbron. Sorg tar längre tid än så att läka. Du gjorde vad du kunde för henne och att skuldbelägga sig själv vare sig får någon att återvända från de döda eller hjälper till att hela sorgen. Sorgearbete måste få ta sin tid.

Tänd ett ljus för henne ikväll. Tänk på de fina stunder ni givit varandra och försök tänka att hon inte har ont eller lider längre. Du, precis som vi andra här, kommer att kunna ta dig över sorgen och en vacker dag sitter du där med en annan behövande katt. UTAN att för den sakens skull ha glömt Scarlet. Man minns alla sina katter och man saknar dem också, men precis som när du sörjer en människa blir sorgen med tiden mindre spetsig och vass. Den känns mer som ett molande och en viss tomhet. Scarlets plats i ditt hjärta kommer att finnas där för alltid, men du kommer få uppleva att ditt hjärta växer och ger plats för fler såväl människor som djur.

Lotten jag beklagar så otroligt din förlust.

Jag har skickat 3 goda vänner över till regnbågsbron när sjukdom och ålder tagit ut sin rätt. Jag förstår din smärta och min första… henne sörjer jag än.

Hon var min första egna katt och väldigt speciell. Min underbara Maya.

Sen tog njursjukdom en av mina omplaceringar och demens min andra katt.

De jag har nu är relativt unga så jag tror mig inte vara tvungen att uppleva det otrevliga igen på många år men man vet aldrig.

Kom ihåg att även om det gör ont nu så kommer du att älska igen. Du kommer att minnas Scarlet med ett leende och hålla en ny kärlek i din famn.

Det är inte säkert att det hjälper med specialister heller alla gånger. Idag får vi antagligen låta våran kära katt Linus somna in. Han är för svårt sjuk och behandlingen hjälper inte. I vårt fall har vi konsulterat en av Sveriges bästa kattveterinärer. Men ibland är sjukdomen så svår att det inte hjälper vad man än gör. Skulle tro att det var så även för din kisse Scarlet. De är i ungefär samma ålder. Ska åka till veterinären om en liten stund.

Jag tycker inte att du ska gräma dig. Jag är säker på att du gjort allt du kunde för din kära kisse precis som vi gjort här. Skillnaden är att vi fick en diagnos. Sedan är det svårt att få tag på veterinärer som är riktigt duktiga på katt. Det finns inte många i landet. I vårt fall har vi tur att det finns en sådan veterinär inom räckhåll.

Tack Allamej…Tråkigt att höra din berättelse om dina tre katter…Jag kämpar varje dag men det är svårt..Är inne på min tredje dag nu utan min ängel och det gör fortfarande ont..Sitter mest bara inne och gråter…Vet inte riktigt hur jag ska klara detta..

Lena: Jag beklagar verkligen…Förstår din smärta…Blir ledsen när jag får höra om din Linus..Hoppas ändå på det bästa..

Hur jag någonsin ska gå vidare vet jag inte..Visste inte att jag var så svag..Men det är jag. Hon finns överallt..Minnen…Jag hade kunnat ge allt jag har för att få henne tillbaka igen..Om jag bara visste att hon hade få dagar kvar så hade jag kunnat kela lite mer..Hålla om henne lite mer..Krama henne lite mer..Gråter igen..

Beklagar sorgen. Var det din enda katt? Ibland kan det hjälpa att skaffa en ny katt. Inte för att den kan ersätta din pälskling, men för att få något nytt och roligt att tänka på istället för bara det sorgliga. Gråt ut & låt det få ta sin tid. Men fundera på om inte en ny, liten vän kunde vara något.

Kan jag "låna" den ALexej?

   jag har samma tankar som dej # 67,

En till kisse som du kan värna och älska, som behöver din kärlek.

En sorg efter ett älskat djur kan göa lika ont som att mista sitt barn.

 Jag lovar att det finns många kissar som behöver dej nu.

Den där speciella kissen väntar på dej nu.

#67 Själv "lånad" ;)

Jag adopterade en ny kisse en vecka efter att min älskade katt hade vandrat vidare till Regnbågslandet. Den söta hittekatten skulle skjutas och det kunde jag inte tillåta. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan min lilla flicka, hennes kärlek och tillgivenhet är så helande.

Jag har tre småttingar kvar och att skaffa en en till katt är inte aktuellt i dagsläget…Kanske senare…Just nu har jag svårt att acceptera att hon är död..Kan ju inte släppa det…

Jag har börjat utveckla konstiga tvångstankar..Jag ska berätta vad jag menar och hoppas få hjälp av någon kunnig kattvän här..Jo jag var inte hemma när scarlet dog..Hon dog i husses armar tidigt på morgonen förra tisdagen..Han lämnade henne på en filt på sängen och åkte med tårar till jobbet…När han kom hem 8 timmar senare så såg han att hon var stel och kall..Nästan lite ovanligt stel..Som en staty..Stämmer det verkligen? Kan en död katt bli så stel? Och när hon precis hade dött så stack tungan tu från munnen men när han kom hem efter jobbet så hade tungan gått in en del..Kan det vara så att hon levde trots allt? Jag menar tungan kan väl ändå inte dra in sig så efter döden? Och när det gäller stelheten så tycker jag det verkar konstigt att hon var SÅ stel? Jag har aldrig tidigare sett ett dött djur så jag vet inte…Jag menar tänk OM hon levde när han la ner henne i frysen? Han kanske tog fel?

Han berättade att han sen la henne i en kartong och in i frysen då vi ska begrava henne på lördag i sommarstugan…Hon kommer begravas bredvid ett stort vackert träd som hon brukade sitta vid..Så helgen som kommer nu kommer bli riktigt jobbig..Han ska ordna en liten kista i träd på jobbet…

Men snälla svara på mina frågor..Börjar utveckla något skrämmande här..Kan inte sova, knappt äta..Tankarna surrar i huvudet…Jag kan inte och vill inte acceptera att hon är död..

Skönt att höra att du har tre katter kvar som behöver din kärlek och värme. Försök att tänka ljusa tankar om alla de fina åren du fick med Scarlet. Så småningom tar de många, många fler goda minnena över de färska om sjukdom och död.

När det gäller dina frågor så är det så att efter några timmar efter döden stelnar kroppen succesivt för att bli som stelast efter ca 12 timmar. Ja, kroppen kan bli riktigt stel. Efter ett dygn brukar den bli mjuk igen. Stelheten kan också ha påverkat tungan, även om det troligast beror på att den blivit torr och dragit ihop sig.

Om du har jobbiga tankar som du inte kan reda ut så tycker jag att du ska försöka hitta någon professionell att tala med. Det behöver inte vara så dramatiskt och märkvärdigt. Ta kontakt med din vårdcentral så kan de slussa dig vidare. Sorg är svårt och ibland kan den väcka oväntade saker hos oss.

Krama dina tre katter (och kanske sambon)

#74 Tack snälla för svar…Jag försöker verkligen kämpa på men det är så fruktansvärt svårt..Saknaden är stor och likaså tomheten..

#75 Kämpa vidare - det kommer att gå. Befinner ju mig själv i samma situation som dig. Men livet måste gå vidare för de andra katternas skull. Det är jag även säker på att både min Linus och din Scarlett skulle vilja att vi gjorde. Vi hedrar dem bäst på det viset.

När det gäller stelhet så är det ett helt normalt tillstånd efter att döden har inträtt.

#76 Tack Lena…Jag försöker för dom andra tre småttingarnas skull…Tufft är det dock..Riktigt tufft. Beklagar ännu en gång för Linus..Vet precis hur det känns…

Det känns så skönt att kunna prata med andra som förstår en och som kan stötta en som ni faktiskt gör..Så tack..

Muskulaturen påverkas av döden och tungan är en enda muskel. Likadant kan döda katter som hade ögonen slutna plötsligt har de öppna. Ingen kul syn.

Jag har grävt ner alla mina döda katter och också en del katthemskatter. Se till att det bli en fin ceremoni och din katt kommer att vara med för din katt finns kvar men inte mer i sin kropp. Kattens själ går med dig dit och den går med dig hem. Och när du är beredd att släppa din katt då kommer den att kunna lämna dig med bra samvete och flyga till de andra katter som redan väntar på din katt. Det blir bra!

Skickar många tröstkramar till dig,din sambo och katterna! #49 Jag fällde ärligt talat en tår över den fina texten du skrivit!

#78 Tack alexej för svar…Ja vi ska ha en fin begravning för våran lilla ängel scarlet…Det blir blommor och ljus och sen ska vi båda få lite tid att prata med henne och berätta för henne hur älskad hon faktiskt var…Och hur vi saknar hennes små upptåg som frisk…Jag saknar hennes jamanden och hennes sätt att kasta tygbollar i luften och hur hon sprang upp och ner på sängen när man skulle bädda,..Usch jag saknar henne så otroligt mycket..

Idag är ännu en jobbig dag..Vaknade med tårar i ögonen…Saknar henne så otroligt otroligt mycket…Tårarna rinner…

#79 Tack snälla du..Det värmer..

Hej Lotten! Ni ger Scarlet en riktigt fin ceremoni låter det som. Det är ett bra led för er att gå vidare i ert sorgearbete.

Jag skulle föreslå att du ringer till Agrias telefonveterinärer (ett samtal kostar 25.-) och ställer frågor runt Scarlets död. Kunskap är vanligen den bästa boten mot tvångstankar.

Om du inte var med när hon avled är det naturligt att det är svårt för dig att ta till dig hennes död och omständigheterna kring den. Hur märkligt det än kan låta är det för många lättare att acceptera döden när man varit med vid dödsögonblicket. Det man sett är mindre skrämmande än det man fantiserar om. Vill också säga att det som andra i tråden skrivit om likstelhet är helt korrekt. Även om man inte varit med vid ett dödsfall tidigare ska det mycket till för att man inte ska vara säker på exakt när döden inträffar. Gäller såväl människa som djur. Det är en mycket märklig, möjligen nedärvd, förmåga människa och djur besitter.

#81 Tack för tipset katthemsmatten..Jag ska ringa dit idag och ställa lite frågor..

Jag hoppas verkligen att begavningen det ska ge ett avslut..Det kommer dock bli svårt att gå vidare ändå..Men jag försöker så gott jag kan..Det går dagar jag bara sitter och gråter..Jag vill också påpeka att psykisk smärta är så mycket jobbigare och hemskare än fysisk smärta..

Vi kommer göra vårat bästa så att det blir en fin värdig begravning..

Beklagar att Scarlet gått över Regnbågsbron! Det är så hemskt! Sitter o funderar över min Atos också. Det är svårt att ta beslutet om någon annans liv.

För att lätta på sorgetrycket inombords så kan du ringa Jourhavande människa, präst diakon eller annan person som kan hjälpa dig. Gör det. Det finns ingen anledninga att plågas. Både du, din sambo o katterna mår bättre. Ring 112 om det blir jobbigt de slussar dig vidare.

Kram o tass till dig!

Hej alla kattvänner där ute…Nu är jag inne på 4e veckan och jag har fortfarande inte kommit över min scarletts död..Förra veckan trodde jag att jag kanske skulle kunna gå vidare trots allt men i söndags fick jag ännu ett återfall och började gråta floder..Det fortsatte igår med..Saknaden är så stor och smärtsam..Hur HUR kommer man över nåt sånt?

Jag kan ju inte glömma henne…Nu är det snart midsommar och den blir den första utan hennes närvaro..Det känns så fel att fira den..Ibland vill jag bara dö..Försvinna bara…Jag vill ju ha min vän tillbaka! Hon var så godhjärtad och hon var såsom många andra djur är ÄKTA och helt utan falskheter..Det är något människor tyvärr kan vara…Men inte hon..

Dör varje dag inombords..Snälla gud ge mej styrka..Klarar det inte…Gråter..

Hittade en vacker dikt på nätet…

So this is where we part, My Friend,
and you'll run on, around the bend,
gone from sight, but not from mind,
new pleasures there you'll surely find.

I will go on, I'll find the strength,
life measures quality, not its length.
One long embrace before you leave,
share one last look, before I grieve.

There are others, that much is true,
but they be they, and they aren't you.
And I, fair, impartial, or so I thought,
will remember well all you've taught.

Your place I'll hold, you will be missed,
the fur I stroked, the nose I kissed.
And as you journey to your final rest,
take with you this…I loved you best.

Älskade scarlett jag saknar dej gumman…Håller på och dör lite varje dag i hjärtat..Klarar inte detta ju..

Jag har läst hela tråden och suttit och gråtit hela vägen igenom. Jag känner med dig så. Jag önskar att jag kunde ge dig en stor bamsekram. Du ska se att det blir bättre med tiden. När såret har läkt kommer du att tänka på henne med ett leende på läpparna.

Ta hand om dig, vännen! Jag tänker på er!

Här kommer några kärleksfulla länkar! Du kommer att gråta igen, men du kommer att förstå att det är rätt att gråta! Läs dem i tur och ordning!

http://metrobloggen.se/wikipedia/farval_fran_din_katt/
http://metrobloggen.se/wikipedia/att_saga_farval_till_sin_misse/
http://metrobloggen.se/wikipedia/att_fa_sorja_och_-_kanske_-_begrava_en_katt/

Din sorg är din, och den kommer att gå upp och ned i olika vågor. Att sorgen känns svagare en dag betyder inte att den krympt och blivit mindre - det betyder bara att ditt hjärta vill visa dig att livet också är viktigt!

Din katt, som tassat över Bron, har lämnat en gåva till dig, mitt i det smärtsamma avskedet: Ett tassavtryck i ditt hjärta som aldrig kommer att försvinna! Det är kärleken, och till minne av den måste du också välja att leva!

Scarlett älskade dig, och hon älskade livet. Tänk tillbaka: Ta sikte på alla de många friska lyckliga åren ni fick tillsammans! Jämfört med dem var hon sjuk en mycket liten del av hela sitt liv… Så försök minnas och känna tacksamhet och glädje över de levande goda dagarna, med alla sina mattfranslekar och upptåg!

För katter bryr sig inte om döden, och låter den inte stjäla deras livsglädje! Men när SkaparKatten kallar, då måste man tassa iväg - så är det bara. Det sörjer inte en katt - den bara tassar iväg över Regnbågsbron, och med sig bär den de goda minnena av LIVET. ♥

De varmaste tröstkramar till dig och familjen!

#85 Tack snälla Nevina. Tack för kramen..

Jag försöker verkligen vara stark men det är så svårt..Så fruktansvärt svårt. Finns dagar jag klandrar mej själv..Jag skulle gjort si och så istället..Tänker och funderar vad man skulle gjort..Hade jag kunnat så hade jag tagit hennes smärta så hon kunde fått leva..Så mycket älskade jag henne..Saknar hennes små hyss..Hur hon alltid kom fram när man kom hem och jamade till en högt samtidigt som hon strök sig mot benen..Hennes sätt att krypa upp i famnen och spinna högt..Hennes sätt att sträcka ut sig lite extra när man kliade henne på magen..Gör så ont i mej..

Vill ju inget annat än att träffa henne igen..Få säga att även om jag blev irriterad nån gång över hennes avföring och spyor som låg överallt när hon var som dåligast att jag fortfarande älskade henne..Jag kunde gett allt allt jag har för henne..Hon gav så mycket tillbaka..Hon gav mej värme, glädje, sällskap och så många roliga studer och så många leenden..Nu är det bara mörkt och grått här…Det sägs att tiden läker alla så men mina är fortfarande blottade och förska..Jag känner mej som ett patetiskt vrak..Får höra av andra "gå vidare nu det var ju bara en katt" NEJ det var inte "bara" en katt. Hon var en familjemedlem. Någon som gav så mycket kärlek och glädje…Mer än många andra någonsin gett mej..Gråter igen nu..

Älskade scarlett saknar dej så…Det är så svårt att vara utan dej gullunge..

#86 Underbara ord tack snälla..Har även kikat på länkarna med tårar i ögonen…Den första länken berörde mej otroligt mycket..Tack snälla du..Jag inser att jag kommer sörja ett bra tag till…Kanske en evighet…Så känns det nu iallafall..Men tack för att du och andra här bryr er för jag mår verkligen riktigt dåligt..

Tröstekramar till dig Lotten…… Livet går trots allt vidare…..  ♥ ♥ ♥

Vi fick låta våran gammelkatt Rasmus somna in för snart 2 år sedan 17 år gammal, han hade fått en tumör i käken som det inte gick att göra nått åt.

Jag gråter än i dag då och då, speciellt på kvällen när jag ska sova men det blir allt mer sällan….

För ca ca 35 år sedan miste jag mina älskade schäfrar med  5 års mellanrum. Oj oj oj vad jag gråtit över dom, gör det än i dag då och då.

Oj, oj så ont det gjort att mista sina älskade vänner… mina 4-benta barn.

Så även fast man sörjer och gråter då och då så blir det lättare och lättare.

Gråt ut, håll inte inne. Till slut blir det kanske bara på kvällarna och sen varannan kväll osv…..

Nu har jag mina två älskade hittekatter på 2 år resp 5 år.