Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (5) Senaste inläggen

Ny kategori 000. Vanliga frågor - FAQ - ej för diskussion! 001. Kattambassadörer TNR/Skygga Katter 02. Hittekatter i Fokus 03. Hittekatter i media 04. Katthem, jour- & stödhem, föreningar 05. Kattens status 06. Kastrering, ID-märking, Vaccination 07. Djurskyddsfrågor 08. Bilder & Filmklipp 09. Goda ideér, råd och tips! 10. Huskatten 11. Kattsjukdomar & problem 12. Kattmats relaterat 13. Kattprat i allmänhet 14. Katter söker hem! / Katter sökes! 15. Bortsprungna/upphittade katter 16. Transporthjälp önskas/erbjudes 17. Solskens- och molnhistorier 18. Evenemang på Katthemmen/ Kampanjer 19. Insamlingar, Auktioner 20. Dagens Ros & Ris! 21. Till minnet av 22. OT Utanför ämnet 23. Utsatta djur av annat slag 24. Annonsdiskussioner 25. Information om Forumet & oss Medlemmar Ny kategori
21. Till minnet av

En hittemattes farväl

2010-06-19 20:32 #0 av: TamlinsMatte

Jag har ofta undrat hur han fann mig, hur han visste. Och visst hade jag träffat honom tidigare. Och oroats. Han sprang alldeles ensam i ett bostadsområde efter att matte och husse flyttat och lämnat honom där. Sprang efter alla människor han såg, smet in genom öppna fönster för att stjäla mat. Om du ropade på den ensamma katten kom han rusande, glad över att någon ville prata. Fast alla inte ville prata. En del ville bara jävlas med honom. Ändå kom han. Igen och igen och igen. Enda sättet att få mat var att ta risken att bli sparkad. Så var det bara. Och så hade det varit länge. Hans gamla husse hade själv sparkat, slängt ut, skurit och torterat. Ropat honom till sig bara för att sedan trampa på hans små tassar. Ändå var hela kroppen glädje när han sprang mot den som ropade. Ingens katt, och ändå allas. När jag flyttade dit var hans gamla familj redan borta. Och katten med bara ett öppet öga oroade mig. Och så försvann han. Och jag frågade ibland kattmatarna om de sett honom. Men han fanns inte.

Förrän en kväll. Och jag undrar hur han kunde veta att någon frågat efter honom. Hur han visste att just min port var den rätta. Men grannen ringde på, ställde ned katten och sa att han ville in. Katten hade redan passerat mig in i köket hoppande på tre ben så nog kunde jag se att han ville in. Men jag stirrade fåraktigt på grannen och sa att ”Jo, jag ser att han vill in – men min katt är han inte”. Så lite jag visste om livet… För nog var han min redan då. Han hade själv bestämt det. Och en katt som inte öppnar sitt ena öga och inte kan gå på alla sina ben – den kan man inte slänga ut. Han fick stanna den natten. Och varje natt i 10 år.

Jag var 20 år gammal och student. Som för alla studenter så var ekonomin inte direkt strålande. Men katten, vars namn jag redan visste från grannarna och som var det enda han fick behålla från sina förra ägare, var sjuk och skadad. Och jag hade sparat till en katt, en cornish rex. Det blev ingen cornish, och under åren som följde brukade jag skoja om att det där var min egen märkliga variant av cornish. Tänk om jag inte haft de där pengarna ändå? Tänk om jag inte kunnat hjälpa honom att bli frisk. Veterinären såg många många skador, de flesta läkta eller halvt läkta. Att han inte kunde gå berodde på att bäckenbenet gått av. Ögat berodde på att hornhinnan var helt brusten, och skadan var gammal – förmodligen över ett år gammal. Att ögat kunde räddas var egentligen mer än någon av oss väntat sig. Det faktum att han faktiskt såg lite på det när det läkt var ett smärre underverk. Tyvärr var njurarna åtgångna av en längre tid utan vatten, troligen när bäckenfrakturen uppstått.

Hans historia pusslades samman och jag kom fram till att den där dagen han kom till mig, då var han redan minst 6 år gammal. En bestämd nallebjörn som inga andra katter bråkade med, inte ens när han var gammal och svag och egentligen inte skulle ha kunnat slåss. Hans kroppsspråk fick alla andra katter att backa utan vidare gräl. I ett decennium fick vi ha varandra. I ett decennium sov han varje natt på sin egen kudde vid mitt huvud. Och han var i hela sitt liv lika fullkomlig i sin glädje över att bli kallad på, även om han till slut slutade rusa efter alla främlingar han såg. Han höll efter flocken hemma och även om jag inte alltid förstod det, var det nog han som såg till att vi hade det lugnt trots att min trio mötts först som vuxna.

Wille blev aldrig en helt enkel katt att ha i sitt hushåll. Snäll som en ängel, men det där med att gå på låda var inte riktigt så enkelt. Första åren var det nästintill ohållbart. Sedan blev det bättre, men fortfarande gjorde minsta lilla obalans, osynlig för mig, att det var där igen. Han trodde dessutom att det faktiskt var okej att kissa på mattor och annan textil som låg på golvet. Så i ett decennium har jag fått lära mig att inte någonsin ställa något ifrån mig där, med resultatet att jag istället hade högar på stolar och fåtöljer. Och inga mattor på golvet.

När jag blev allergisk för många år sedan försökte jag omplacera Wille. Något som inte alls skulle visa sig fungera. Första gången slickade han av sig pälsen och man kan väl inte säga att mina föräldrar, som ställde upp som fosterhem, direkt uppskattade den förstörelse han bringade till allt som råkade finnas på deras golv. Och Wille flyttade hem igen. Vi gjorde ytterligare ett försök. Då dök han från ett fönster och gick hem igen. Det tog honom flera dagar men sedan satt han i rabatten utanför mitt hus och såg ut som att det bara gått en kort stund. Där och då bestämde jag att bära eller brista så fick Wille stanna och jag medicinera. Jag var hans och han min. Ända sedan han vandrade in i köket och bestämde sig för att han bodde där.

De sista åren följdes av en hel del svårigheter. Han förlorade successivt hörseln och njurarna började ge vika. Jag började förbereda mig för avskedet, och försökte vara nöjd med att de trasiga njurarna ändå med viss hjälp kunnat hålla så många år. Jag kunde tydligt se att bortgången av först Geisha 2008 och sedan vår vackra cornish Tamlin 2009 (som en del kanske minns från forumet) skakat hans livsrum en aning, livet var inte riktigt så bra som det varit. Ändå förvånade han mig igen. Han blev lite hängig i januari och jag åkte till veterinär med honom, beredd på att njurarna nu gett vika helt. Alla förberedde hans död, så långt så att gardinerna hängts för fönstren mot korridoren och mitt ex inkallats för att säga farväl – när provsvaret kom tillbaka utan försämrade njurar men med förhöjda vita blodkroppar. Vi åkte hem med antibiotika istället. Och fick ännu en tid. Men tiden blev kortare än vi önskat. En dag när jag kom hem från jobbet gick Wille promt och kissade på golvet framför mig. I sig inget märkligt, men ovanligt att han gjorde det framför mig. Rätt bryskt tog jag med honom till lådan och ställde honom där. Han gick ur och såg rädd ut. Det förbryllade, Wille har aldrig varit rädd för mig. Aldrig. Jag tog upp honom men istället för att som vanligt lägga tassarna om min hals var han alldeles stilla. När jag satte ned honom kröp han in mot en vägg och sedan började det värsta jag någonsin varit med om. Han skrek. Gång på gång. Och när jag höll honom var ögonen svarta och oseende. Sedan flämtade han bara, och föll ihop medvetslös. Fullkomligt lealös i mina armar. Jag bar honom till sängen och när andningen började bli mer normal ringde jag ett fullkomligt hysteriskt samtal till exet, där han bara uppfattade att jag sa att Wille skrek och att något var så galet att det inte gick att gå vettiga ord ur mig. När jag kom tillbaka till Wille hade han vaknat, och verkade mest förvånad över mina omsorger. Han gick iväg för att äta, och var överlycklig när det serverades kycklingfilé. När exet väl kom hade Wille tagit sig igenom hela filén och jag hade pratat med veterinären, som ansåg att det inte var nödvändigt att komma nu (fredagskväll) eftersom detta krävde större undersökningar som ändå inte kunde genomföras just nu. Wille var nöjd, jag andades en stund. Och sedan hände det igen. Inte lika allvarligt, men hjärtskärande förtvivlat. Nu fanns bara en väg att gå och det var med tungt hjärta jag satte mig i bilen för att ta Wille med på den sista resan.

Hos veterinären var han som vanligt igen. Spann utan den där hysteriska undertonen som funnits när han precis vaknat från anfallen. Rätt missnöjd med att behöva träffa en klämmande veterinär, men inte direkt oroad över situationen. Och så fick slutet komma. För en minst 16 år gammal katt med återkommande anfall finns inte längre annat att göra, inga undersökningar och behandlingar. Vi hade redan gjort så många. I en hittemattes armar fick en gammal katt somna efter 10 år i trygghet inomhus. Han var aldrig en hittekatt, jag var hans hittematte. Han hittade mig. Och tänk så annorlunda livet blivit om han aldrig gjort det.

Nu ligger ett fjärde stenhjärta i fönstret, ett hjärta för varje katt som lämnat mig. I soffan hos mig ligger två nya katter, min fina trio har inom loppet av 1,5 år alla lämnat mig. Och inte förrän nu orkar jag skriva mitt farväl. Wille har varit borta i 3 månader.

 

 

Anmäl
2010-06-19 20:44 #1 av: Jourhemmet

Gråter

Anmäl
2010-06-19 20:51 #2 av: tervmatte

Så fint skrivet

Beklagar av hela mitt hjärta

Anmäl
2010-06-19 20:58 #3 av: Josefa

Oj.

Tröstekramar till dig och Wille ha det så bra nu.

Anmäl
2010-06-19 21:07 #4 av: Bumbisarna

Så sorgligt, vilken historia. Vilken tur att du fanns för denna gamla gossen som ingen ville veta av. Gråter Tack!

Anmäl
2010-06-19 21:20 #5 av: martdat

Gråter

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2010-06-19 21:20 #6 av: Delfinen

Tröstkramar till dig.

Vila i frid lille Wille.

Anmäl
2010-06-19 22:06 #7 av: Ankie

åh så fint du skriver om din kära kära katt

Anmäl
2010-06-19 23:14 #8 av: [Daisy-Moa-Elsa]

En liten kisse som var högt älskad

Anmäl
2010-06-19 23:24 #9 av: Katthemsmatten

Så vackert skrivet. Sitter just nu och funderar över hur länge en av mina egna pälsklingar kommer att finnas kvar. En lätt njursvikt och fibrosarkom konstaterades för en vecka sedan. Inser att slutet inte är allt för avlägset och det gör ont.Gråter

Anmäl
2010-06-20 00:05 #10 av: Alexej

Så fint och så sorgligt.

Stor kram till dig!!

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Anmäl
2010-06-20 00:31 #11 av: kattassen

Det var sorgligt att läsa din historia om dina kära vän.Gråter

Stor kram till dig!

Anmäl
2010-06-20 00:53 #12 av: johnnys girl

Sitter här med tårar i ögonen. Så fint skrivet om en mycket speciell och älskad katt.

Ständig uppassare till griniga Luffar´n, Snygga Smilla, Busiga Mina, Skygga Tingeling, Charmören Flea och hunken Roffe.
Volontär på Stockholms Katthem
www.katthemmet.nu www.svekatt.se

 

Anmäl
2010-06-20 01:13 #13 av: Gullimat

Så sorgligtGråter

Vilken fin berättelse om en älskad katt, som hade turen att välja dig till sin matte.

Tröstekramar till dig

Anmäl
2010-06-20 09:16 #14 av: Gunki

Wille eller "William Svensson" som det faktiskt stod på dörren, när min dotter bodde i Bergsjön i Gbg. Det är en trygghet att ha en kille i hushållet när man är ung och bor i ett beryktat bostadsområde. (Mirran och Geisha stod minsann inte med på namnskylten!)

Wille mager och med matt päls och så det skadade ögat då, som gjorde att jag inte kunde titta på honom utan att må illa. Och så att stod det stolar överallt vid bord och bänkar - Wille fick inte hoppa, men det gjorde han ändå - så för att avhålla honom från höga hopp så stod stolarna på strategiska ställen. Det är vad jag minns från första mötet.

Något år senare en Wille med glänsande svart päls och en viss rondör. Mycket social och placerade sig självklart mitt i centrum för uppmärksamheten. Skötte sig mycket bra (åtminstone inomhus) i kontakten med mina katter, när dottern kom på besök med sin klan.

Sista året - magrare med vass rygg och mattare päls, men lika glad och social när vi väl lyckats påkalla hans uppmärksamhet. Men han kunde inte längre släppas ut själv  eftersom han inte hittade längre.

R.I.P. Wille

Anmäl
2010-06-20 11:57 #15 av: TamlinsMatte

#14 Jag hade glömt det där med stolarna, tänk vad jag snubblade på dem när jag skulle upp och nattkissa ;-) Och nog var han en jätte i sina bästa år, veterinären gjorde en gång ett försök att väga honom på "kattvågen" och vi fick byta till den för hundar... Ändå var han inte särskilt fet, bara stor.

Ibland undrar jag om jag egentligen väntade för länge, fast den älskade katten ju fortfarande var sig själv till sitt sista dygn - avmagrad som de flesta njurkatter blir, men inte något annat än sig själv trots att vare sig hörsel eller syn var vad de varit.

Ibland tycker jag mig se honom i ögonvrån, så som han var när han var i toppform. Bara för att i nästa ögonblick inse att det är Sammie som tagit hans utkiksplats i ett fönster. Mellan dröm och vaka har en skräckslagen Sam många gånger råkat ut för att hans extramatte helt glömt att han är en skyggis och försökt dra honom till sig...

Anmäl
2010-06-20 12:14 #16 av: annebeate

Så fint och gripande du skriver om din älskade katt Wille. Tårarna kommer samtidigt som vetskapen finns där att Wille hade lyckan att bli så älskad. 

Sänder dig många tröstekramar.

Anmäl
2010-06-20 15:24 #17 av: Naquita

så fint, jag gråter<3 Wille var högt älskad!

Anmäl
2010-06-20 16:10 #18 av: katterna

Tårarna bara rinner nerför kinderna. Så himla fint skrivit. Vila så gott kissen i katthimlen :).

Anmäl
2010-06-20 17:20 #19 av: Miwis

Va fint beskrivet om hans liv.... Vila i frid i katthimlen. Tröstkramar till dig

Anmäl
2010-06-20 17:27 #20 av: Hawknestgrove

Åh lille Willy. Sov gott. Ja det är svårt att släppa taget, men ibland så är det det bästa......

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-06-20 17:37 #21 av: Lena

Det här var en mycket fint skriven och gripande berättelse om en älskad kisse. Den skulle jag vilja ha som artikel här på Hittekatter.

PS! Har också bott i Bergsjön i Göteborg! :)

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2010-06-20 18:03 #22 av: kattmatten

Ibland är det ju så; man blir utvald att bli matte/husse åt ett visst djur.

Förstår att Wille var högt älskad och nu saknad.

Anmäl
2010-06-20 21:47 #23 av: anebit

Å, en sån gripande berättelse!   Gråter   Ser nästan inget p.g.a. av tårarna rinner.

Du fick det bra dina sista år hos en ansvarskännande matte.

R.I.P. lilla vännen.  Kyss

Anmäl
2010-06-21 00:08 #24 av: lottamattis

Gråter Där kom tårarna Gråter 

Anmäl
2010-06-21 21:27 #25 av: Sidentass

Jag vill från mitt inre av mitt hjärta tacka dej för en så vacker och gripande berättelse...den berör så djupt, den har så mycket att lära oss...

Den får mej också att än en gång fundera på om det inte finns andra dimensioner som djuren förstår bättre än vi...den här kissen visste någonstans var han hade sin hittematte..han hittade rätt..så rätt...lille fina misse-vännen...

Är helt övertygad om att misse är dej lika tacksam som vi andra här på forumet för att du fanns för honom..du gjorde hans sista tid här på den onda jorden fridfull och trygg för honom...

Wille vakar nu över sin fina hittematte där bortom regnbågsbron...och glömmer  henne aldrig...

 

Varmaste tröst och styrkekram..

Sidentass

Anmäl
2010-06-21 21:32 #26 av: TamlinsMatte

TACK för alla era fina ord. Wille (och hans två vänner) saknas mig något alldeles förfärligt, och det var till och med svårt att ta min vackra sphynx till hjärtat när han kom - trots att han är något av det charmigaste som finns. Han var ju inte... och kommer aldrig att bli. Men nu är han istället alldeles sig själv och jag bara så outsägligt tacksam att vara också hans matte och att kunna ha katt fast jag inte tål dem (å andra sidan har jag ju stödisen Sam och tvingas fortfarande medicinera - ibland tror jag att jag är lite knäpp) Dessutom har en medelålders cornish flyttat in hos oss för bara 2 veckor sedan och jag håller på att lära känna henne och vara hennes matte. Allldeles sig själv och en helt annan än de katter jag älskat och känt i så många år.

Efter att ha fått följa 4 katter på sin sista resa, fruktar jag än mer de dagar som dessa ska tas ifrån mig. Det har varit de absolut tyngsta dagarna i mitt liv. Och ändå är jag oerhört tacksam och ärad av att ha fått hålla dem i mina armar till sitt sista andetag. Så som de levat har de också fått dö. Jag önskar att det inte blivit så hemskt som de sista timmarna med Wille var - och det har tagit lång tid att kunna tänka på honom som han var alla de år vi hade. Hans omsorger om små hittekattungar, hans bestämda vrål mot främmande katter, hans fullständigt lysande lyckliga uppenbarelse när jag kom hem från jobbet... Jag börjar sakta minnas också detta, och även att den sista stunden var han sig själv igen. I mattes armar. Den enda som var rädd var matte, han levde för varje stund - inte i det fruktansvärda minnet av anfallen timmarna innan.

Lena - visst kan vi lägga hans berättelse som en artikel, efter ett datorhaveri bara 2 veckor efter hans död vet jag dock inte hur mycket bilder jag har av honom. Jag förlorade en film med honom i haveriet som jag sörjer mer än något annat.

Anmäl
2010-06-22 21:43 #27 av: xray

Stora tröstkramar till dig från oss i Pälsbollarna i Höganäs. Vila i frid Wille.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.