jag antar faktiskt, att det som vanligt rör sig om just den springande frågan, PENGAR. För vem ska ta hand om och vem ska betala? Som här märker vi tydligt det. Vi har inga pengar. vi har inga platser. Annars så hade vi ju gladeligen  tagit in allt som kommer….

Mycket intressant tankeställning!

I Norrbotten säger lst att katter som inte är hanterbara är skygga,och då förespråkar lst avlivning.

Deras tolkning av skygg är alltså "icke hanterbar".Deras tolkning av förvaring vet jag inte exakt men utifrån mina kontakter med lst tolkar jag deras tolkning som lika med att katten vistas inomhus med någon människa som tar hand om den.

Kanske det är där de stöder sig på texten "bör inte tvingas leva inomhus" och använder det som argument för avlivning?

Varför skulle katterna ha något emot att vistas inomhus med värme,mat och skydd,jag tror faktiskt att man egentligen menar "hos människor",att man menar att det är fel att de ska tvingas till det eftersom de är rädda för människor.

Fasiken, jag måste leta reda på en jurist jag känner och be honom ge mig den exakta definitionen på skillnaden mellan BÖR och SKA i lagtext - det finns nämligen vedertagna mallar för detta, och finns rent krasst INGET utrymme för lokala tolkningar. Men dessvärre blir det ofta "tolkat" ändå av icke juridiskt insatta typ kommunaltjänstemän på vissa håll.

Och tolkningen "icke hanterbar" kan man ju dra ut på också - icke hanterbar för VEM? Och sett under vilken TID?

Det finns ju alla möjligheter att låta skygga katter vistas i t ex anpassade hägn utan så mycket människokontakt till en början - för att sedan stegvis och utan stress introducera dem till kontakt… och få dem fullt hanterbara. Men som Hawk säger, då kostar det plötsligt pengar, och när plånboken gör ont då finns ingen empati för en rädd katt…

Hur gör övriga länsstyrelser?

Ja länsstyrelsen måste tillhandahålla tolkar när de skriver på ett sätt som får det att framstå som om skygga katter inte bör få något tak över huvudet eller värme.Hualigen vilket straff de beskriver för kattdjuret.

ja här i Strömstad så har vi  just nu noll stödhem. Så kommunen tar hjälp av polisen som skjuter katterna. Lagligt. Det har de gjort på Dyne Camping och på Nordby köpcenter. Visst, det första de gör, är att fråga oss om vi har plats. Trevligt…..

Tyvärr har inte Länstyrelsen förstått ännu att det finns något som heter TNR metoden. Annars är ju den ett alternativ för de katter som skulle fara illa av att fångas in och hållas i förvar. De flesta skyggisar vänjer sig dock ganska snabbt vid ett liv inomhus. Knäkatt kanske dock inte alla blir.

I Gävleborg tycker de att hittekatter inte ens ska tas om hand utan helst avlivas på plats. De höll också hårt på tre månaders regeln, fast det inte står något om den i djurskyddslagarna. Det är inte bra när de gör egna tolkningar.

Hjälp var finns en jurist som kan ställa sig på de skygga katternas sida?

Mitt förtroende för Länsstyrelser och deras lagtolkningar vad gäller skygga katter det är helt borta. Det var inte bra innan 1/1 men nu är det 7 resor värre. Varför?

Vem har rätt att besluta hur ett katthem ska - eller inte ska - hantera skygga katter? Borde det inte vara upp till det enskilda katthemmet och dess respresentanter/medlemmar, förutsatt att de ser till att skyggisar "rehabiliteras" till tryggisar utifrån en fastställd policy som följs upp, så att katten behandlas på ett bra sätt? Alla vet vi ju att merparten skyggisar blir utmärkta tamkatter!

Vad som helst måste ju i alla fall vara bättre än att AVLIVAS. Vilket är länsstyrelsernas alternativ.

8# m fl: Har en LST verkligen juridisk rätt och förankring i lagen att kräva av ett katthem att en skygg katt SKA vara hanterbar på 2 eller 3 månader, annars ska den avlivas???!!! Jag tvivlar på att de har någon paragraf att förankra detta krav vid?

Vilken brist i LSTs tänk är det som gör detta möjligt?

1. LST borde istället agera så att en kattägare i högre grad blir helt ansvarig för sin katthantering, även att dennes katters avkomma också blir dennes ansvar framgent.
2. LST borde stötta katthemmen och ge dem bra hjälp - ekonomiska medel såväl som rådgivning - att istället rädda fler katter på bra sätt.
3. LST borde särskilt utbilda sina inspektörer i kunskap om TNR och liknande åtgärder - att det finns bra alternativ till avlivning. (I dagsläget går de på både "outtalade och föråldrade regelverk" enligt utsago från en bedrövad inspektör som jag fått mail från, denne lämnar sin tjänst pga bristerna.)
4. LST borde bidra till arbetet med att höja katters status i hela landet.

Ni som hanterar Skygga katter i Stockholm och i Göteborg, i Linköping och Ronneby - hur gör ni? Har ni Länsstyrelsefolk i hasorna hela tiden som petar i verksamheten och ställer krav på hur skygga katter ska hanteras? Hur bemöter man detta? Just nu blir man mörkrädd för hur det är! Stackars våra hemlösa katter!

http://www.djurensjurister.se

Vi har diskuterat att försöka hitta någon veterinär, forskare eller liknande som vill göra en studie på vår skyggisavdelning. Vi hoppas få fram en avhandling om katter i grupp och om socialiseringsprocessen hos skygga och förvildade katter. kan man få fram en vetenskaplig studie som påvisar att det går utmärkt att socialisera utefödda katter så tror vi att den skulle kunna göra skillnad i debatten.

Problemet vi har är förmodligen som i de flesta län, katthemmen är fulla, marknaden översvämmad och de katter som omhändertas och är socialt trevliga, inte ens dom får nya hem utan måste avlivas pga ekonomiska skäl. dvs att de inte kan sitta på ett pensionat på statens bekostnad hur länge som helst ( tyvärr)

om vi då ska omhänderta även de förvildade tamkatterna och det ska läggas resurser på att socialisera dem sakta och med hänsyn till deras rädsla- det är en omöjlighet praktiskt i dagsläget. Vi som arbetar med djurskydd gör det sällan för att vi vill avliva friska djur men vi har inte allti förutsättningar till att rädda dem alla. Jag vill iaf inbilla mig att de djur jag räddar från ett lidande och som avlivas för att de är skadade eller utsatta för vanvård har det bättre i himlen. Jag skulle personligen också hellre sluta mina dagar på jorden hellre än att lida.

Problemet vi måste lösa är det grundläggande problemet- katternas allt för låga värde, det måste till obligatorisk märkning, registrering osv.

/djurskyddare

Vill tillägga att jag inte är negativ till TNR metoden. Forskning visar att det fungerar bra. Men vi som myndighet kan och har inte resurser för att starta liknande projekt och har heller inte "lov" att göra det, vår uppgift är att kontrollera att lagstiftning följs precis som livsmedelskontrollanterna kontrollerar livsmedelslagstiftningen. Det är dock lite mer speciellt oftast att arbeta med djurskydd och vi som arbetar bär ofta ett allt för stort ansvar över djurs rättigheter och vi tar våra skyldigheter på största allvar. Men man måste förstå vad våra arbetsuppgifter eg går ut på.

Om ngn riner till mig o säger, min katt är sjuk o jag har inte råd att ge den veterinärvård- kan jag tyvärr inte göra ngt (mer än hänvisa vidare)

Om ngn ringer till mig och säger jag kan inte ha kvar min hund utan måste omplacera den- jag kan tyvärr inte göra ngt(mer än hänvisa vidare)

Om inte katten inte får vård- då kan jag göra ngt och om hunden överges eller binds upp och lämnas där. Ja då oxå. Jag kan endast kontrollera lagstiftnigen, jag är bunden av den såväl som skyldig att se till att den följs ( med viss mån av sunt förnuft)

Lika lite som att poliser startar antidrogkampanjer utan istället låser in de som tar droger lika lite startar vi TNR projekt utan vi jagar dom som inte tar hand om sina katter.

 Vi hinner som det är idag inte ens med dessa arbetsuppgifter och jag blir ledsen när människor som arbetar dag såväl som natt för samma mål istället lägger energi på att bråka med varandra ist för att förstå varandras uppgifter.

Kommunerna sköt katter med hjälp av kommunjägarna så att hävda att det blivit värr är en sanning med modifikation  dock kan man påstå att de smög med det mer än vi som omhändertar varenda individ, så att de ska synas i statistiken snarare än att bli helt bortglömda.

Vad man använder som motivering att förvildade tamkatter inte ska utsättas för hantering tror jag ligger i grunden

"Djurskyddslagens 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom."

Lidandet i denna paragraf omfattar också psykiskt lidande som ett djur kan uppleva. Även om det är svårt att skatta graden av psykiskt lidande hos ett djur, är det sannolikt att djuret upplever obehag eller utsätts för psykiskt lidande också i fall där inga fysiska skador kan påvisas. Stress är ett exempel på psykiskt lidande/obehag.

Gällande bör:

Föreskifterna är ett komplement till djurskyddslagen och visar hur man ska tolka lagen kan man säga. Att det står ett bör i en föreskrift tar jag inte som att man kan strunta i det, utan att det är inte det enda sättet att uppfylla lagstiftningen. Kan man komma på ett likvärdigt alternativ går det altså bra.

Konkret ex. Hästar bör få vatten två ggr om dagen uppdelat jämt på dygnet=

Min hästar får bara vatten en gång i hink= inte tillåtet

Mina hästar har fri tillgång till vatten= bättre än djurskyddslagstiftningens bör= bättre än bra

Annat alternativ som är lika bra som det bör som finns = ok

Jag skriver beslut grundat på bör och de är av väsentlig betydelse, ex om en sjuk hund inte rastas på 12 timmar (hundarn bör rastas var 7:e timme)

#13

Men om en förvildad katt kan få det bättre i slutändan än vad den har det i nuläget, är det då inte värt att den kanske får stå ut med att bli lite stressad till en början?

En tamkatt utsätts ju för stress om den tex blir opererad för diverse åkommor.. Men det är okej eftersom den blir bättre…

Förstår inte skillnaden faktiskt.. Huvudsaken är väl att katten får det bra i slutändan?

Jag förstår till fulla problematiken med att man måste välja mest effektiva åtgärd för den finans som finns, och att det då inte fungerar (Vare sig för katthem tyvärr eller Länsstyrelsers Djurskydd) att rädda alla katter eller djur i nöd.

Mumin, dina förklaringar är uppskattade och skapar en förståelse för "den andra sidan" i kattkontrollerandet. Tack! 

Men det kan inte hjälpas att man blir frustrerad när man har rapporter från KATTHEM som jagas av Länsstyrelsen istället för att stöttas! Det är trots allt ideella organisationer som med frivilliga krafter väljer - med bästa vilja - vilka katter de tar ansvar för, skygga eller oskygga, och det borde vara deras frihet att avgöra hur länge de vill jobba med dessa katter, så länge det sker i godkända lokaler och med kompetent personal.

Ingen av oss är ju ute efter att meningslöst plåga någon katt… Men vi vet att 2 månader är för kort tid ibland - och bara en gnutta mer tid kan innebära rätt "rehabilitering": Det borde ju vara upp till respektive organisation vad man vill satsa på?! Likaväl som inte en frimärkssamlarklubb ålägges att bara samla på gröna frimärken?

Förvisso - en katt som kräver mer arbete kanske låser en katthemsplats längre tid, ja? Men även en mycket tam och social katt kan bli sittande mycket länge på ett katthem beroende på att det ofta är slump, tycke och smak som avgör vilka katter som adopteras. Ska dessa o-adopterade katter också avlivas då efter 2 månader?

Det finns så mycket tyckande kring vad som är rätt eller fel, men kunde LST avsätta en del av sin finans till något förebyggande och status-skapande för katter, så tror jag effekten på sikt skulle vara mer gagnande alla parter!

10.Jag tror till hundra procent på att en sådan opartisk avhandling, utredning bestående av enbart fakta är helt nödvändig.Hoppas ni får tillfälle till att genomföra detta.

Det finns så mycket tyckande kring vad som är rätt eller fel, men kunde LST avsätta en del av sin finans till något förebyggande och status-skapande för katter, så tror jag effekten på sikt skulle vara mer gagnande alla parter

Din text är vad jag strävar efter hela tiden, har fått lov att gå en REDE kurs för min chef om dom lyckas anordna en sådan( finanseringen är inte löst för detta fina projekt men jag hoppas att det inte går i graven :( ), jag har oxå som kattansvarig förelagit en informationskampanj kring katternas statushöjning och det är mkt med tanke på det kaos vi befinner oss i om min chef går med på detta. Jag hoppas kunna göra en skillnad, genom att skriva remisser, jobba aktivt i mitt yrke såväl som utanför i egenskap av styrelsemedlem i div organisationer och även jag är frustrerad över systemet och de många brister som finns idag :/ Man orkar för att hoppas på att det blir bättre. Det är en utredning på gång av Eva Eriksson gällande katternas status, jag sätter min tilltro till att ngt kommer hända, ngt som ger oss verktygen som behövs för att förebygga problemet ist för att kortsiktigt avliva friska djur som farit illa.

I vårt län har ett förslag som tagits fram för att förenkla kontrollerna som är obefogade o tar "onödig tid" mottagits tacksamt och i kombination med att vi fått många av de hjälpmedel som saknats under 2009 blivit klara så tror jag på ett ljusare 2010 :)  ett år med tid att just jobba just preventivt.

Tack för ditt tack, jag har all förståelse för er frustration såväl som min egen.

• LST borde istället agera så att en kattägare i högre grad blir helt ansvarig för sin katthantering, även att dennes katters avkomma också blir dennes ansvar framgent.

En kattägare är ansvarig för sin katt/katthantering/kattungar men att veta/bevisa vems katt det är som springer ute utan chip, märkning eller registrering är omöjligt i de flesta fall. Där vi vet att ngn övergivit en katt åtalsanmäler vi.

• LST borde stötta katthemmen och ge dem bra hjälp - ekonomiska medel såväl som rådgivning - att istället rädda fler katter på bra sätt.

Det finns verkligen inte resurser till detta och inte heller är det genomförbart om det fanns. Länsstyrelsens pengar styrs av beslut som är lagstadgat och styrs av regeringen. Man har inte rätt att lägga det på vad som helst.

• LST borde särskilt utbilda sina inspektörer i kunskap om TNR och liknande åtgärder - att det finns bra alternativ till avlivning. (I dagsläget går de på både "outtalade och föråldrade regelverk" enligt utsago från en bedrövad inspektör som jag fått mail från, denne lämnar sin tjänst pga bristerna.)

Vi är alla medvetna om alternativen men iaf i mitt län finns det ingen sådan organisation som startat TNR projekt, med största sannolikhet för att det blir upp emot - 40 grader vanligen på vintern och medför vissa problem för utegångskatter. Länsstyrelsen kan tyvärr inte finansera ett liknande projekt pga resursbrist.

• LST borde bidra till arbetet med att höja katters status i hela landet.

 Det försöker vi verkligen göra, dock gick djurskyddet över för drygt ett år sedan och det har varit ett jättekämpigt år, vi har kämpat i motvind och några möjligheter till preventivt arbete finns inte när hela organisationen i hela landet varit en stor röra! Ni kommer få se mer av preventivt arbete så fort vi får resurser till att klara av de minimumkrav vi har på oss först för att sedan kunna göra så mkt mer.  minimumkrav= anmälningsärenden, kontroll av primärproduktion, § 16 tillstånd samt en riskbaserad planerad tillsyn) Just nu hinner vi inte ens med anmälningsärendena och att lägga ner tid på preventivt arbete när det är djur som lider o inte fått hjälp finns inte i min värld. Vi behöver balans!

Om ngt katthem fått en kontrollrapport där det står saker som ni måste följa- det är inte ngt som är tvingande= behövs inte följas (pst berätta inte det till dom som inte tar hand om sina djur ;-) )

Om ngt katthem fått ett beslut/förbud enligt 26 § DL att hålla dessa katter- överklaga beslutet så får ni det prövat i nästa instans. Om ni behöver råd, hjälp eller svar så skicka ett mail så ska jag se vad jag kan göra. Man kan också begära att beslutet inhiberas under pågående process om beslutet är skrivet att gälla omedelbart.

Alla beslut som skrivs av länsstyrelsen är överklagningsbara. Även om jag inte håller med dom som överklagar mina beslut så tycker jag ändå att de ska överklaga dem om de inte håller med.

I vårt län har vi inte tagit ställning emot katthemmen i denna fråga. Vi försöker så gott det går samarbete mot ett gemensamt mål. Dvs ett bättre liv för djuren. :-) jag förlitar mig på att de som ägnar hela sina liv åt att rädda katterna inte utsätter dom för onödigt lidande och vet när så att säga "loppet är kört" och engagerar mig åt att sätta åt de riktiga bovarna.

Men

Jag kan förstå ställningstagandet på sätt o vis, det är oerhört stressande för en förvildad tamkatt att genomgå en socialisering i vuxen ålder eller efter socialiseringsperiodens slut. Flera djurskyddsföreningar som Djurskyddet Sverige har motsatt sig detta och det är ledande etologer som sitter i styrelsen där   Ibland är det bättre tror jag att få somna in än att utsättas för vad som helst. Har själv en otroligt rastlös häst. Skulle han åka på en skada/sjukdom som tvingar han till boxvila under en längre period skulle jag hellre ta bort honom än att utsätta honom för det. Det psykiska lidandet skulle jag vilja bespara honom trots en chans att få bli bra.

Alla är vi olika o tycker olika men det är upp till de som lagstadgar att bestämma vad som är tillåtet eller ej. Så min rekommendation är att överklaga besluten och låta det avgöras av en högra instans. :)

Hoppas verkligen på en ny regering med empati förståelse och framförallt kunskap för och om djuren.

Det är inte bara vi människor som är olika och fungerar olika.

Ja Mumin då får du gärna ge mig en liten vink vad du tycker om följande - länk till Wikkibloggens inlägg.

Örebro katthem är en fantastisk organisation som jobbar med många stödhem och räddar ett stort antal katter årligen. Nu ska deras tillstånd snart förnyas och då lägger LST plötsligt en extra tung press på dem genom att kräva att stadgar ska ändras så att skygga katter avlivas t ex.

Finns mer i bakgrunden, men av hänsyn till kämpande privatpersoner och otroligt duktiga jourhem som tycker det är väldigt jobbigt, så kan jag inte gå in på detaljer.

Dock känns det som att LST i Örebro "tänker fel" som slår ned på detta - katterna som fanns i det misskötta jourhemmet har man länge försökt få tillbaka - och reaktionerna i media låter ju inte vänta på sig med smutskastning av ett strävsamt gäng som gör jätteinsatser för hemlösa katter. LST borde stötta istället och samarbeta med dem, de jobbar ju mot samma mål: Djurens bästa, inte hota och förfölja?!

Tyvärr kan det finnas ärenden där djuren lever i total misär, dvs en sanitär oangelägenhet där man inte kan omhänderta djuren före att ge djurägaren/djurvårdaren en chans till rättelse.  Det är tyvärr den bisarra verkligheten vi lever med :/ hade ett liknande ärende där djuren omhändertogs pga misären men beslutet upphävdes för att de inte var tillräckligt sjuka/skadade för att anses vara under ett tilräckligt lidande för ett omdelbart omhändertagande. Då får man istället gå den längre vägen och skriva ett beslut och omhänderta dem om de inte fixar till sin djurhållning enligt beslutet.

Mumin som skulle vara frustrerad av att handlägga detta ärende men som förmodligen inte heller kunnat ta djuren direkt

däremot tycker jag ni kan överklaga länsstyrelsens bedömning gällande tillståndet. Be att få ett skriftligt beslut på det.

Vad ni INTE ska göra= är att fortsätta bedriva verksamheten utan tillstånd och strunta i att följa det dom säger. då kan man bli åtalsanmäld och förmodligen fälld eftersom domstolsväsendet inte tar hänsyn till omständigheter. De skulle bara se att en verksamhet bedrivs utan tillstånd.

Utan säg att ni inte håller med om deras bedömning och vill få det prövat i en högre instans och be dom skriva ett beslut- ett avslag på tillståndsansökan och sedan ÖVERKLAGAR ni det inom tiden som står. Då får ni saken prövad av nästa instans. Kan hjälpa er att formulera en text och hitta hänvisningar om ni vill.

Dock tycker jag det är lite magstarkt att säga att man aldrig avlivar ett friskt djur, det måste finnas en gräns för vad man utsätter ett djur för ändå. Om man efter en lång tids socialiseringsförsök och djuret fortfarnade är stressat hoppas jag att de inser att det rätta är att just denna individ ska få åka till himlen. Sedan att alla förvildade tamkatter inte behöver avlivas, det kan jag tycka ska överklagas. Hu de bedriver sin verksamhet är upp till dom  så länge man tar hänsyn till katternas behov.

Ja men för en katt att vara skygg är ingen sjukdom och inte ett livshotande tillstånd (annat än oförstående stressade tjänstemän sätter diagnosen) utan ett förändringsbart beteende.

Visst finns det katter som INTE går att få helt så klappbara och människo-sociala som är den norm som de förväntas motsvara. Men en sådan katt kan leva ett gott liv i en lagård eller i ett stall, få gå fritt som kastrat och under tillsyn med mat och vatten samt veterinärvård vid behov, och behöver inte alls avlivas.

SJälvklart ska detta katthem göra allt för att motsvara kraven för att få behålla sitt tillstånd - har det varit funktionell verksamhet med dessa stadgar i cirka 8 år så borde det kunna löpa lika funktionellt i fortsättningen - och någon tillståndslös olaglig verksamhet kommer det aldrig att bli, det finns ju en stolthet och en egenprövning som ska träda i kraft för att tillmötesgå de förändringar som KAN göras. Ingen är väl felfri och rutiner mm kan alltid förbättras, överallt.

Men skyggis-räddandet är en hjärtefråga, och med facit på så oerhört många lyckade skyggisprojekt, så är det inget man kan sluta med. Tvärtom är det föreningens ursprung och identitet.

Man måste komma ihåg att varje katt är och måste hanteras som individ, det finns inget givet beteende som är lika för varenda katt, vilket tycks glömmas. För oss skyggis-veteraner är t ex den nämnda bilden av en fräsande katt under ett badkar inget som givet ger hela bilden av denna katts utvecklingspotential, när ett par vilt främmande personer skrämt upp den i sitt hem och jagat efter den dit…

Ibland tror jag också att vi lägger alldeles för stora värderingar i att förmänskliga djurs reaktioner och känslor. Om en katt gått svältande och frusen ute, tas in och visar sig vara skygg och till en början avståndstagande, så läser man gärna in ett lidande i detta. Katten har samtidigt troligen den bästa tiden i sitt liv, i värme inomhus, med mat vatten och trygghet. Troligen beter den sig bara exakt som den gjort ute för att skydda sitt liv och överleva. Men psykiskt har den ingen större förändring av situationen och plågas inte mer än tidigare. Vi tolkar in vår egen bild av instängdhet och begränsing i kattens försvarsbeteende.

Med lugn, tålamod och rätt metoder kan man förr eller senare bryta dessa skyggisbeteenden och jag lovar, när det väl skett så anser nog missen själv, om den kunnat värdera detta, att det varit värt det!

22."(Sedan att alla förvildade tamkatter inte behöver avlivas, det kan jag tycka ska överklagas)

Vad menar mumin med den meningen ska det överklagas att inte alla förvildade tamkatter inte behöver avlivas??????

23.Adekvat och bra formulerat om skygga katter och en del människors sätt att låta påskina att för att de själva skulle vilja dö så skulle hemlösa tamkatter också vilja det,inte klokt helt enkelt.

Tack MewTwo.
I jämförelse med det liv en utefödd katt haft innan den kommit in så har den hamnat i himmelriket med värme och mat. Med rätt socialiseringsmetoder kan de flesta bli trevliga familjemedlemmar som njuter av ett liv inomhus och inte har någon som helst önskan att gå ut igen. Jag tror också att vi gör misstaget att förmänskliga kattens  reaktioner och känslor ibland. Ett litet fåtal individer visar tydligt att de inte mår bra av ett liv med alltför närgången kontakt med människor. Men det finns inget som hindrar att de kan leva ett mycket lyckligt  liv som stall/lagårdskatt eller liknade. När vi tagit katten i vår vård är vi  skyldiga att hitta den bästa lösningen för individen.

Att vara skygg är ingen sjukdom och ingen katt ska behöva avlivas bara för att den haft oturen att födas som hemlös.

Att en katt skulle tvingas till att uppfylla mänskliga värderingar sedd som ett objekt och avlivas om den inte uppfyller den av människan påtvingade normen är inte förenligt med djurskydd.

Även normalt sett inte skygga katter i ett normalt hem kan  gömma sej när det kommer in för dem vilt främmande människor med främmande steg och främmande röster.

#23 och 26

Mycket bra skrivet!!

#27

Japp, det gjorde min gamla katt Bimbo. Hon hatade när det kom hem främmande hit och kunde ligga under soffan en hel kväll till gästerna gått hem. Och hon var inte ett dugg skygg utan en extrem kelgris vanligtvis!

23, 26, 27 - Tack.

Jag fick rådet att prioritera bort skygga katter. 

Här ville de att jag skulle strunta i en katt som jag misstänkte kunde vara skadad, trots att det fanns en mycket god planering för honom.

Anledningen: Han var skygg ute och dessutom skygg och något äldre. Jag tog in honom och han visade sig tyvärr ha FIV och andra fysiska skador som gjorde att han fick somna.

Varje gång jag tänker på honom (Sion) och flertalet liknande fall fylls jag av sorg över hans öde och ilska för hur vårt djurskydd istället hade velat att jag skulle behandlat honom; som ren och skär dynga. Trots ett skriande hjälpbehov, trots kunskap och förståelse, trots att det fanns ett lämpligt hem, trots att han hade någon som ville hjälpa honom till ett lyckligare liv än det liv i misär som han levde i.

Tänk om det en gång i tiden, innan den dagen då jag upptäckte honom, hade funnits någon som också hade sett just honom.

Det hade kunnat utspela sig på detta vis:

Hösten 2004. Två år tidigare, år 2002, blev lilla Sion utslängd efter ett par kissolyckor utanför lådan. Han hade blivit könsmogen och var nästan på dagen tio månader gammal - när han av husse fick stämpeln "för jobbig" och dörren till hemmet stängdes, för gott. Trots ett förtvivlat och frågande jamade och krafsade på rutan släpptes han inte in. När familjen senare flyttade fanns inga tankar på Sion kvar. Det bekymmerslösa livet var borta. Han huttrade ända i märgen och det lilla bultande hjärtat knöt ihop sig av sorg och ängslan när han till slut förstod att han skulle få klara sig på egen hand. Att bli försiktig blev hans sätt att försöka överleva, fram till räddningen som hela tiden var hoppet som höll honom vid liv; hoppet att få känna en vänlig blick vila i hans, få kura ihop sig i någons famn och inte i en kall håla, att få höra en len röst. Han mindes hur det en gång i tiden hade känts, även fast minnet blev svagare. Nu kändes plötsligt hoppet starkare än på länge, för en ivrig liten pojke hade upptäckt honom. Pojken betraktade Sion med en sällsynt ömhet. Han såg hur han först ryggade tillbaka ner i hålan och på hur pupillerna vidgades till kolsvarta klot. Pojken såg ut att förstå och sänkte blicken, satte sig ned ett tiotal meter bort och började rota i sin väska. Sion frös i sin tunna kropp och han var som alltid hungrig, hålan blev kallare för varje dag som vintern närmade sig. Han kände sig ovanligt svag och behövde hjälp. Hans stora ögon följde pojkens blick som tog upp en liten fyrkantig sak som han ivrigt tryckte på. Han började prata i den fyrkantiga saken och höll sedan på att prata ett bra tag. Pojken försökte få fatt i någon som kunde berätta vad han borde göra för att kunna hjälpa den blyga katten. Sion gömde sig noga i hålan men stack då och då nyfiket upp sin både nyfikna, hoppfulla och skrämda blick för att se ifall pojken var kvar och vad han hade för sig. Ibland blev pojken alldeles knäpptyst. Pratet blev sedan mer lågmält och ganska uppgivet. Sion sträckte på halsen i sin håla. Han kände sig först tveksam men var samtidigt upprymd över att höra pojkens lugnande stämma som mellan varven letade sig fram till honom i den mörka hålan, att han tog mod till sig att snart, snart.. våga sträcka på halsen lite till..bara lite.. han backade några steg in i hålan och tog nästan sats ut för att kunna våga.. tiden verkade ticka iväg som en raket, men han ville så gärna och så mycket. Så tog han sats..

Med bultande hjärta stack han fram, inte bara halsen, utan även frambenen. Men pojken var borta, som uppslukad. Den vänliga rösten och de mjukt tröstande ögonen som för en stund vilade i hans, de var inte längre kvar. Hade han kanske drömt? Hans trötta kropp kurade sig långsamt tillbaka ner i hålan, in i berget. Hålan blev hans hem de närmsta fyra åren. Våren 2005 smittades Sion av FIV och hans kropp bröts sakta ner. Under åren som gick hade hoppet i hans alltmer försvagade kropp ännu inte givit upp, men när till sist någon såg honom med värde igen och ville vila sin vänliga blick i hans, då var det för sent.

Tänk om pojken i berättelsen fick samma råd som jag fick: "Han är för skygg. Låt han gå där på berget, han går inte att rädda. Skygga katter har ingen framtid, de mår för dåligt av att komma in".

Att som redan utsatt dömas ut för att man inte uppfyller paragrafer på hur man ska vara för att äga rätten att leva - oavsett vad man har i bagaget, oavsett det naturliga och rimliga i en skygghet, oavsett mångfalden av personer som vittnar om hur tryggheten stiger hos dessa katter så länge det finns empati, kunskap och respekt - det ska till en alldeles särskild sort av omänsklighet för det.

Jag blir gripen, stum och hjärtat skenar när jag läser din berättelse, Kusten. Ja det finns så många sätt att tänka och agera när man möter en katt, men ingen borde kunna gå ifrån sådana möten oberörd!

En vinter kom en hemlös hankatt till oss. Han stal fåglarnas mat och strök runt huset, verkade väldigt skygg. En sliten personlighet… Mina egna katter släppte inte in honom i huset men accepterade att han var på gården, så vi byggde en riktigt skön bolåda åt honom i ett uthus och såg till att han hade gott om mat och vatten. Dottern fick honom handtam i ett nafs och plötsligt hade vi den allra keligaste extrakatt! Kissen fick stå i kö till katthemmet och bo kvar hos oss hela vintern nästan, tills det var hans tur, och sedan fick han ett hem ganska snart.

Vad som alltså var en väldigt skygg katt i första läget, visade sig vara en tamis som bara var försiktigt, vilket vi insåg när vi sedan fick veta hans bakgrund också… Men hade en djurinspektör bedömt honom den första veckan så hade han inte haft en chans!

Rädda katter behöver tid, och även de lugnaste katter kan få spader av en främmande person.

Sedan vill jag inte SÅGA alla personer på LST. De saknar nämligen inte alla helt empati, och de är inte ute efter att göra sitt jobb bara för att de fötts med en lätt sadistisk ådra. De är tyvärr kringskurna av ett regelverk och en ekonomisk gräns som gör handläggning över tid både svårgripbar och obegriplig.

Men det är för mig en gåta och en paradox att den instans som ska fungera djurSKYDDANDE - i mina ögon alltså föra djurens talan så att de sköts på rätt sätt och lever gott - istället blir en grupp bödlar som i många fall ordnar så att djur AVLIVAS snarare än att de RÄDDAS?!?!?! Har man inte då syftat fel i sin funktion?!

Nej, jag skulle vilja ha till stånd en djurpolis som agerar FÖR djuren, MED djuren- och ställer laga krav på människors ansvar för sin djurhantering, men inte (Annat än vid svåra skador och liknande) väljer ablivning som "smidigaste utvägen". Jag skulle också välkomna en Oreos lag i Sverige.

Mew2

Jag blir alldeles ifrån mig!

För inte så länge sedan så läste jag också dessa paragrafer och jag blev alldeles ifrån mig.

Vem ska bedöma att det är en skyggis? Nästan alla kissar är skyggisar ute och när de kommer in och inte har haft kontakt med människor på länge så är det självklart att de är rädda! Allt är nytt, lukterna, människorna, maten och så öven sympatin och kärleken för/till  kissarna.

Om vi inte ger dem rätten att ta plats så kommer aldrig de skygga få en chans!

Jag tycker att alla kissar har rätt en livsstil på deras villkor, det handlar bara om rätt människa för rätt katt. Jag är helt övertygad om att det finns någon för alla!

Så länge som jag står på benen ska jag slåss och ropa för de tystas rättigheter, det är faktiskt vår skyldighet!

Amen

Man tenderar till att få en hel del skinn på näsan i detta yrke, givetvis blir vi illa berörda och känner med djuren men precis som läkare blir härdade att se blod blir vi härdade att möta missär och vanskötta djur. Det är nog en försvarsinstinkt. Vi ser otroligt mkt missär och vi gör otroligt med nytta som allmänheten aldrig får ta del av. Det mumsigaste blir rubriker och det som händer imellan är okänt territorrie.

Jag klarar inte säga nej till saker som är utanför mitt ansvarsområde och gör det jag kan ur alla avseenden, även om det inte är mitt jobb. En person kan inte göra allt men alla kan göra lite är ngt jag lever för och varje djurindivid jag lyckas skapa ett bättre liv för är en hjärtefråga för mig. 

Veckovis tvingas jag ta beslut som resulterar i djurs död och på så sätt är det nog en enklare väg att resonera som de flesta gör. ( tyvärr) Jag resonerar alltid med mig själv och har tagit in mycket av det ni har skrivit. Personligen är jag etologutbildad och har ett stort intresse av djurens beteende och tycker din text innehåller mkt vettigt. Det som saknas för oss är dock förutsättningarna. Som sagt så har vi inte tagit ställning mot katthemmen i denna fråga och som jag tidigare sagt så tycker jag att ni ska överklaga. Få frågan prövad av nästa instans. Sedan håller jag inte med till fullo men envar har rätt till sina egna åsikter. Jag äter också kött och detta skapar oförstående likväl hos många. Jag skiljer inte på värdet mellan djurarter och ni som vill rädda dem alla, äter ni kött? Köper ni kött där ni vet djurhållningen är bra? Hur resonerar ni i dessa etiska frågor Frågar av nyfikenhet då de värderingar jag läser av de flesta av er rent etiskt så tror jag att de allra flesta väljer att inte äta kött?

Kommentarer som att vi är bödlar och inte bryr oss ökar inte samförstånd och att angripa är sällan en bra lösning för att lösa problem.  Jag har inte möjlighet att rädda alla och då är det i mitt huvud bättre att avliva dem med sämst förutsättningar att hitta hem. Som jag tidigare sagt så avlivas flertalet katter vi omhändertar, ett enstaka hittade hem pga vårt tv repotage men flertalet hittar aldrig nya hem. Detta innebär inte att vi hellre skulle rädda dem alla. Problemet är inte djurskyddshandläggarna som är bödlar, det är ägare som inte tar ansvar över sina djur, djur som har ett allt för lågt värde och kan skaffas allt för lättvindigt, lagstiftning som inte är tillräcklig och saknar verktygen för att arbeta förebyggande, resurser som är för små. osv osv.

Det är enstaka handläggare som tagit strid mot katthemmet, snälla dra oss alla inte över samma kam. För jag antar att jourhem inte heller håller sina katter i total misär?

#24

22."(Sedan att alla förvildade tamkatter inte behöver avlivas, det kan jag tycka ska överklagas)

Nej mumins förmulering blev konstig, mumin menar att hon tycker att förslaget om att stadgarna ska ändras till att alla förvildade tamkatter behöver avlivas ska överklagas. Tas till nästa instans och erbjöd hjälp med formuleringar.

Jobbat på fält under veckan med snygga 20 timmar övertid så jag är lite tröttis ;-) hemskt ledsen om jag gjorde dig upprörd i onödan

#33 Du menar väl lagen (DL)?Om inte undrar jag vilka stadgar du menar?

Mumin, jag lovar, vi drar definitivt INTE alla djurinspektörer över en kam och vi tror att ni också både är mänskliga och inkännande. Över huvud taget har ni en otacksam och oaptitlig arbetsuppgift i att många gånger städa upp i skit som andra oansvariga personer ställt till - det är ju dem vi skulle morra mest åt!

Och dina råd och tackar uppskattar jag definitivt, det är alltid nyttigt att se ur andra synvinklar. Över huvudtaget - eftersom jag själv arbetar i en mydighet - vet jag hur komplicerat det är att tvingas ta beslut ÅT NÅGON eller över dennes huvud, för att komma till rätta med problem. Man får mycket kritik och mycket spe.

Dock värdesätter jag alltid tjänstemän som är flexibla och hänsysfulla i sina beslutsfattanden, och som väljer att se människors goda i det som de gör!

Mew2

#34

Nej man kan inte överklaga hur lagen är skriven, den måste man påtala genom remiss när ändringar görs. Utan jag menade att man skulle överklaga den ändring som Länsstyrelsen i Örebro ville göra på katthemmets stadgar. Genom att överklaga det så får man det prövat hurvida motivationen håller eller inte. Dvs som länsstyrelsen gjort den rätta tolkningen av lagen eller inte. Ni måste komma ihåg att vårt jobb är att se till att lagen efterföljs. Även om jag personligen inte håller med om delar av lagens utformning ( den är verkligen inte felfri) i många avseenden är den förmänskligad.

Ex att hästars behov av skydd på vintern skulle vara större än på sommaren. Det är fram till augusti 2010 inte förvjudet att hålla en häst inlåst i en box dygnet runt men inte att hålla den ute utan ligghall på vintern. Det avspeglar människans rädsla för kyla och vinter medans de uteflockar jag haft har ett mkt större behov att på sommaren få skydd för insekter och värmen än att kunna komma in vintertid.

Ändo kan jag inte när jag arbetar på fält kräva skydd på sommaren, inte heller kan jag ge dispans för att ha dem ute med gott om skydd om det saknas ligghall. Mitt arbete regleras av vad som står i lagstiftning.

Här kan vi har  problemet med även de förvildade tamkatterna, personerna som arbetar har läst i föreskriften och kännt att de inte har ett annat val än att kräva att de följs. Det man här kan göra är att överklaga. Och motivera att detta bör inte här är motiverat.

/ mumin

#35

Känns skönt att höra :)

En sak är säker det finns mycket i den svenska djurskyddslagen med vidhängande föreskrifter som är fullständigt åt väggarna och som behöver förändras. Synen på skygga katter t.ex. Här borde det skrivas motioner. Med andra ord borde vi lägga mycket krut på att påverka våra politiker nu när det är valår och allt.

Det är mycket värdefullt med de goda råd som du ger oss mumin79! Också bra att vi får insyn i hur myndighetsutövningen fungerar på det här området. Arbetar själv inom det offentliga och har att följa lagar och riktlinjer i mitt arbete. Att som privatperson överklaga beslut är en fruktsam väg. Det är först genom överklaganden som lagarna prövas och prejudicerande domar sätts.

#38 defentift är det så och nu har vi alla möjligheten att yttra oss i en remiss till Eva Eriksson och en av de saker jag tänker skriva om är just problemet med omhändertaganden.

Att det måste gå alldeles för långt för att vi ska kunna göra ett omedelbart ingripande. Att det inte ens räcker med total misär. Lagstiftningen är vid dessa ingripanden helt uppbyggda kring att djuret skall redan vara utsatt för ett stort lidande som inte kan rättas till eller är i akut hjälp på annat sätt och det gör ont i mitt hjärta varje gång vi möter djur som inte mår bra i en misär. Men de mår inte tillräckligt dåligt och vi som myndighet istället för att konkret göra ngt måste leka dadda åt dessa människor i kanske ett år två innan man avgör att de inte kan göra rättelse ( följa de beslut vi skriver enligt § 26)  Finns inte resurser i dessa lägen att springa där o vakta och de flesta gånger vi kommer dit nästa gång ( efter att de städat upp efter första beslutet) ser det ännu värre ut

Det finns defentift mkt att jobba med…….