# Avlivning av friska sällskapsdjur Author: Uppkatten Den svenska djurskyddslagstiftningen tillåter att friska sällskapsdjur avlivas. Vad anser du om det? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Rent spontant att det är åt helskotta. 😠 ## Comment 2 Author: Fridaaaa Tycker det är väldigt fel Skaffar man djur måste man ha backup om man inte kan ha djuret kvar tills man hittat nytt hem ## Comment 3 Author: OberonsMatte Att djurägaren själv beslutar o avlivning bara för att han/hon inte *vill* vara kattägare längre är förstås helt galet, men sådana människor finns. Ibland finns det dock (på riktigt) inte heller tid, ekonomi eller praktisk möjlighet för kattägare eller anhörig att lösa tillsynsproblemet på annat och ansvarsfullt sätt. För att det ska vara förbjudet måste det även finnas en myndighet med tillräcklig beredskap för att omhänderta och omplacera sådana katter och det finns inte eftersom det skulle kosta alldeles för mycket pengar. Skulle det förbjudas riskerar man att oönskade/överblivna katter istället utsätts för djurplågeri, vanvård och dumpning i ännu högre grad än vad som redan förekommer, så frågan är inte helt enkel. ## Comment 4 Author: Maria Djur för mig innebär ett livslångt ansvar. ## Comment 5 Author: Maleficum Det är extremt synd att friska djur avlivas men samtidigt så är det ju bättre att ett djur avlivas än att det släpps ut vind för våg (som ju tyvärr ändå händer men säkerligen skulle öka om att avlivningsförbud infördes). ## Comment 6 Author: Sabah Spontant känns det helt fel att avliva friska djur, så klart! Bra att ni belyser den andra sidan också, myntet har alltid två sidor! Det är verkligen ingen lätt fråga när man börjar tänka på det! 🤔 ## Comment 7 Author: Uppkatten Ett förbud mot avlivning av friska sällskapsdjur skulle sända en tydlig signal om djurs värde och egenvärde. Man får som djurägare ta ansvar och se till att man har någon som kan ta emot ens djur med kort varsel om så skulle behövas. I länder som Tyskland och Nederländerna är det inte OK att avliva friska sällskapsdjur. Pratade med en kvinna nyligen som inte kunde begripa att svensk lagstiftning tillåter det. När det gäller katter vore obligatorisk id-märkning och ägarregistrering värdefullt eftersom det dels verkar preventivt mot dumpning och dels kan de som ändå dumpar sitt djur straffas. Är katter id-märkta o reggade kan katthemmen återförena fler katter med sina familjer, och platser kan då frigöras till akuta omplaceringar vid behov. Förmodligen ngt som kunde byggas ut om samhället satsade på det. Vi har också en veterinärkår där många är hårt belastade och där många mår dåligt av att behöva avliva friska djur. Jag tycker inte att avlivning av friska djur är försvarbart. Döda djur lider förvisso inte - problemet är att de inte gör något annat heller sedan livet tagits ifrån dem. Vi djurägare måste ta bättre ansvar, avla mindre och ha reservplaner för våra djur. Tänker jag. ## Comment 8 Author: Maleficum #7: Men var går då gränsen för vad som anses vara ett friskt djur och hur sjukt måste djuret då vara för att berättigas att avlivas? Skulle det bara gälla fysiska sjukdomar eller även mentala? Var kommer gränsen gå då? Vem ska bedöma det? Jag har en kanin som veterinärmedicinsk anses vara frisk men om hans päls inte förändras kommer få utstå extrem stress och lidande regelbundet genom resten av sitt liv för det är totalt kass kvalité och han är extremt håröm och då känns det som att avlivning ändå kanske är snällast för honom trots att han är "frisk". Skulle något hända mig så jag inte kan ta hand om honom skulle jag hellre se att han avlivas än att riskera att hamna i samma situation som han kom ifrån (med två cm kompakt tova över hela kroppen som satt tajt mot skinnet). Men självklart skulle djurägare behöva ta bättre ansvar men det är ju inte säkert alla ens reservplaner kommer funka när man väl står där. Sen skulle jag gärna se obligatorisk märkning på katter och även bättre kontroll över andra djur (och gärna förbud att sälja smådjur och fåglar i djuraffär då för minskas iaf en del av impulsköpen). Istället för att förbjuda avlivning skulle snarare något system för att lättare få hjälp att omplacera sina djur vara bra. (Vet veterinärer som också frågat djurägare om dem får försöker hitta hem till djuren istället för att avliva, har själv tagit emot en äldre duva som skulle avlivas då kompisen var sjuk och behövde avlivas och ägarna ville inte att den skulle behöva vara ensam. Det passade bra för mig då jag hade en ensam duva redan och jag letade en kompis till den). Tror ju som sagt ett förbud snarare skulle leda till fler utsläppta djur eller att människor själva skulle försöka avliva sina djur. ## Comment 9 Author: Uppkatten De som släpper ut och på olika brutala sätt plågar sina djur till döds är ändå inte samma människor som vänder sig till veterinär för att få hjälp med avlivning, tänker jag. Jag tycker att man ska avliva djur först om djuret inte kan förväntas få ett gott djurliv igen pga sjukdom/skada. Riktlinjer för detta måste förstås tas fram av veterinärer, etiker och andra. Det är inte gjort i en handvändning. Men avlivning som en del i en slit-och-släng kultur är inte OK. Absolut att ens reservplan för t ex katten kan gå i sank i praktiken. Därför är det bra med flera reservplaner. Har man katt från ett seriöst arbetande katthem så brukar även katthemmet finnas där för "sina" katter som en sista utväg. Många är nog de veterinärer som försöker få omplacera djur istället för att avliva. Men ska de verkligen behöva ha den stressen också? Är det inte djurägarens ansvar att omplacera. Egentligen. ## Comment 10 Author: Uppkatten Att lättare få hjälp att omplacera sina djur faller ju på att vi avlar fram så galet många djur till en redan mättad marknad. Folk måste sluta avla på sina huskatter och kaniner. Man blir inte en lämplig uppfödare bara för att man får hem en katt eller kanin, vilket folk verkar tro... ## Comment 11 Author: Maleficum #9 Tänker väl mer att dem som nu går till veterinär kommer ta efter dem som nu ändå inte går dit om möjligheten inte längre finns. Självklart ska det ju inte ligga på veterinärerna att behöva hjälpa till med omplacering är väl där det skulle behövas till någon annan typ av hjälp (tyvärr räcker ju inte de föreningar som finns). #10: Det kan jag helt hålla med om! ## Comment 12 Author: Uppkatten #11 Jag tror att de allra flesta förstår att man inte bara kan släppa ut sina djur, och att det inte är ett alternativ. Djurskyddslagen förbjuder oss att dumpa djur, ID-märkning gör att djurägare kan identifieras och straffas. Det skulle absolut behövas fler föreningar som hjälper djur i knipa, samtidigt är det sjukt när systemet bygger på att en del människor får lägga sin fritid + samla ihop pengar på sin fritid för att rädda djur vars ägare misskött sitt ägaransvar.... Utgångpunkten måste vara att man älskar och tar väl hand om sin familjemedlem hela djurets liv, och att man planerar sitt liv efter de djur man tagit på sig ansvaret för, att man har nödplaner och att man själv tar ansvaret för att omplacera sitt djur. Men ffa: sluta avla, kastrera istället djur innan försäljning, uppmuntra inte avel, informera om hur illa läget är när det gäller tex katter och kaniner osv. Hur ofta ser man inte på kaninsidorna hur folk köper sin första kanin, hur kunskaperna vacklar, och strax senare lägger de ut frågor om hur gammal kaninen bör vara innan den får sin första kull. Bedrövligt. ## Comment 13 Author: Uppkatten #8 Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om psykiskt lidande hos djur, även om det inte är något som är helt lätt. Vi har ju svårt att förstå redan hur andra människor upplever världen, och hur de känner - hur ska vi då kunna förstå andra djur? Vad jag ser rätt ofta är uppfattningen att *"jag avlivar hellre mitt djur än att omplacera det, för den här katten är så speciell att den riskerar att lida om den hamnar hos någon annan."* Här tror jag att vi djurägare måste tänka om, för även om vi upplever att vi har en speciell relation till våra djur så finns det inget som säger att djuret inte skulle kunna ha en fin relation även till en annan person. Jag har bl.a. mött en katt, där första ägaren hade den här inställningen, men övertalades att omplacera djuret till "trygg" annan person, och där det blev bästa tänkbara för djuret, som fått ett långt och lyckligt liv ihop med nya matte, ett gäng kattkompisar, stor bostad och en in-nätad trädgård. Nu är katten gammal, men vi hoppas på några år till med god livskvalitet. D v s ofta finns en tillräckligt bra annan person där ute - det gäller "bara" att hitta den... Själv har jag jättesvårt att tro att mina katter skulle klara att leva med någon annan, men förmodligen skulle de det. Även om tanken på att inte få leva med dem själv är hemsk. En annan vanlig uppfattning är ju att skygga katter lider när de tas in på t.ex. ett katthem. De gör de säkert, de allra första timmarna/dagarna. Men är det skäl nog att avliva dem? Vi är många som följt ett stort antal skygga katter över lång tid som inte tycker det. **Ett exempel:** veterinärvård innebär i många fall en period av lidande. Det ses som ett nödvändigt lidande i väntan på att djuret ska bli friskt och kunna få ett gott liv igen. Djuret lider kanske under några veckors tid, men kan sedan få friska månader/år med livskvalitet. Jag ser det här med skygghet på ett liknande sätt. Ja, det innebär stress och lidande, tillfälligt. Där vi människor måste göra vad vi kan för att minska stressen och lidandet. Dock tycker jag att vi, i de allra flesta fall, gör fel om vi går så långt som till att döda katten för att minska stressen/lidandet. Det brukar finnas alternativ. Även stress kan vara ett nödvändigt lidande - på vägen mot en bättre tillvaro. **Exempel 1.** Katt på katthem. Infångad skadad. Mycket stressad. Lyckas bita en person allvarligt. Svår att hantera i vardagen. Även jag (som mött många skygga katter) börjar tids nog tvivla på att katten ö.h.t. kommer att kunna få ett gott liv när skadan är läkt. Katten har turen att så småningom få komma till en erfaren volontär (jourhem). Redan första kvällen kommer rapporter om "en helt annan katt". Några veckor senare har jourhemmet adopterat katten, som blivit familjens "bebis". "Nyckeln" i det här fallet var: en katt som var mindre smärtpåverkad, miljöbyte till en miljö som katten förmodligen på något sätt "kände igen" (kanske sedan den var kattunge/ungkatt?), och en lugn miljö där människor och djur och rutiner hela tiden var samma (förutsebarhet). Jag kan lova att jag skämdes över mina tankar på att "det här kommer aldrig att gå". **Exempel 2.** Katt på katthem. Extremt stressad vid intag. Flyger mellan väggarna. Arg och fräsig. Skrämmer volontärer. Insjuknar därefter i kattsnuva och är väldigt arg och snuvig. Svår att behandla. En dag kommer rapporter om att en volontär fått umgås med katten. Samma person fortsätter att jobba med katten under tider då det är lugnt på katthemmet. Katten får därefter lämna karantänen och flytta ut i "stort" rum. Ett par dagar senare är jag själv på katthemmet, och möts att - ett dreglande gosmonster (!), som inte kan få nog av gos och som spinner oavbrutet. Katten får återhämta sig ytterligare en tid, gosar med allt och alla, och adopteras sedan ut, och får ett gott liv med kattkompis och kattägare. Även här får jag erkänna att jag hann tänka "avlivning?" vid i alla fall ett par tillfällen. Trots att det är något som ligger rätt långt bort i mina tankar. **Exempel 3.** Katt i jourhem. Jag kontaktar en rad jourhem för att uppdatera i katthemmets "journalsystem". Varje katt/jourhem har sin kontaktperson på katthemmet, men jag passar ändå på att skriva något i stil med att "*jag hoppas att ni har det bra ihop med ...... (kattens namn) och att ni trivs ihop"*. Jag får snart ett svar som jag inte alls varit förberedd på. Från ett mycket upprört jourhem. Katten har gått tillbaka i sin människo-sociala-utveckling, gömmer sig jämt och har börjat kissa inne. Jourhemmet skriver att det är något fel på katten, att katten lider och bör avlivas och att de inte vill medverka till det här längre. Jag häpnar. Varför har de inte hört av sig?! Varför har de inte kontaktat sin kontaktperson? Jag tar kontakt med katthemmets veterinär som svarar mig att katten sannolikt är stressad och bör få byta miljö så snart som möjligt. Katthemmet hämtar katten samma dag. Vid hämtningen blir katten stressad och kissar på golvet, vilket inte är oväntat, men jourhemmet utbrister att "där ser ni!". Katten flyttas över till erfaren volontär, som ger katten eget rum och sätter kamera i rummet för att kunna bedöma hur katten mår (djur visar inte alltid det när vi människor är i närheten). Det volontären ser med kamerans hjälp är en katt som är framme i rummet och utforskar, en katt som söker kontakt med andra katter (genom kompostgallerdörr), en katt som äter bra, och som sköter lådan perfekt. Det finns inget som indikerar svår stress trots helt ny miljö. Det finns än mindre något som indikerar att katten bör avlivas. Det finns inte ens något som indikerar att katten behöver träffa veterinär. För att göra en lång historia kort så adopteras katten så småningom av sitt jourhem, och blir en social och lycklig katt, i stor bostad med många kattkompisar. Hade jourhemmet ägt katten så är risken stor att katten avlivats. Jag skulle kunna räkna upp en lång, lång rad av sådana här exempel. Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, att det kan vara rätt ordentligt svårt att bedöma stress/psykisk ohälsa hos djur, och att det kan se rätt illa ut för att sedan plötsligt tvärvända. Plötsligt står där ett gose-monster, och man bara undrar "var kom det ifrån???!!!! Hur gick det till?!". Jag har hittills aldrig mött en katt som behövt avlivas p.g.a. psykisk ohälsa/skygghet/stress. Det brukar gå att t.e.x. byta miljö och få ordning på det. (Och då uttalar jag mig inte om sjukdomar i kattens hjärna såsom t.ex. demens kanske jag ska tillägga). När det gäller skygga katter så har katten t.ex. en gång i tiden (för tusentals år sedan) själv valt att ansluta sig till människan. Det sägs att den kan ha domesticerat sig själv. De katter som levt med människor och förökat sig är sannolikt katter som varit mer orädda för människor, och som sett fördelar i att leva ihop med människor (tillgång till sädesförråd med möss, skydd mot kyla o rovdjur etc). Vi kan därför inte jämföra dagens svenska katter med andra vilda kattdjur. De katter som lever ute i hemlöshet hos oss är i grunden tamkatter. Tamkatter som är vilse eller som dumpats och som börjat förvildats. Det kan också vara deras avkommor. Men erfarenheten är att de här katterna brukar gå bra att socialisera, och att de kan få ett gott liv ihop med människor. Ska vi då avliva dem i ett tidigt skede, för att de är stressade och rädda? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi istället bör ge katterna utrymme att landa, smärtlindra och behandla om så behövs, se till att jobba med stressreduktion, rutiner och förutsebarhet osv. Och de ska vara folk som kan katt, och som har kunskap om skygga katter, som bedömer katterna. Inte t.ex. personalen på en uppstallningsplats avsedd ffa för hundar. När det gäller skygga katter är det också viktigt att varje katt kommer till rätt hem. Där har t.ex. katthemmen ett mycket stort ansvar. Alla ska inte ha en skygg katt. Skygga katter har särskilda behov, och inte alla skygga katter förvandlas en dag till gose-troll (vilket är viktigt att den som adopterar katten förstår). Men finns det då inte skygga katter som faktiskt lider av att tvingas leva med människor? Jo, det gör det kanske, men även då finns alternativ till avlivning. Kanske kan katten t.ex. hållas under TNRM-liknande förhållanden där katten kan få ett gott liv med daglig tillsyn, utan ett allt för nära umgänge med människor. Matas katten regelbundet kan en relation kanske t.om byggas upp som gör det möjligt att låta katten få flytta in och då fortsätta socialiseringsprocessen inne. En bedömning behöver göras utifrån varje katt och utifrån varje katts förutsättningar. Men tror man att skygga hemlösa katter generellt mår bäst av att avlivas så har man fel. Många, många av de här katterna har en gång levt ihop med människor, eller i människors närhet, och kan få ett mycket gott liv ihop med människor (igen) om de får goda förutsättningar - och chansen. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Apropå lidande så är det inget någon kommer ifrån, djur eller människa. Om man avlivar ett djur för att det lider handlar det väl oftast om på lång sikt? Lidandet på längre sikt är inte värt då kvaliten på livet för djuret kommer vara riktigt hemskt, då tycker jag snarare att det är själviskt att låta djuret leva bara för att man själv vill det. Det kan handla om fullt "medicinskt" friska djur men som kanske har en sån pass grov ångest vardagligen att de är paranoida och rädda för sin egna skugga. Allrså djur som man redan försökt ge ångestdämpande men det funkar inte t ex. Min sambos familjs hund var en hund som var rädd för allt men kunde ändå leva ett ok liv, men på senare år när han blev gammal blev han så rädd att husse och familjemedlemmar blev läskiga, allt var en fara och hunden var på högvarv hela tiden. Det snälla var att låta honom få somna in. ## Comment 15 Author: Uppkatten #14 Det finns sannolikt gånger då avlivning är motiverad, men det viktiga är att man inte börjar där och utgår ifrån att det är det enda möjliga. För många djur finns alternativ. Men självklart är inte en framtid med ett höggradigt och långvarigt lidande, utan några möjligheter till förbättring, ett alternativ. Att ge psykofarmaka till djur är något jag är tveksam till, eftersom vi inte vet hur djuren upplever biverkningar etc. Jag vill tro att miljöförändringar ofta är bättre (och då uttalar jag mig inte om det åldrade djuret). ## Comment 16 Author: Maleficum Tyvärr har jag väl bristande tillit till många andra kaninägare, speciellt när det kommer till långhårs raser. Jag börja min kanin karriär med att överta en aggressiv kanin (hög utan att släppa) och har därefter haft angorakaniner i över 20 år (inklusive en håröm, dock inte lika illa som Wulfe) och jag får kämpa med dessa två! Tyvärr är det väl så att de flesta jag vet som har långhårskaniner hade tagit bort dessa sen länge just för att de är så ohanterliga. Att då hitta någon som kan (och inte bara tror sig veta vad det innebär) hantera ohanterliga långhårskaniner och är redo att kämpa med dem. De finns ju såklart där ute men att lita på att man verkligen hittat rätt? Att sitta med en kanin som är så stressad att den ger upp så hela blicken dör på den är inte roligt vare sig för mig eller kaninen men är ju tyvärr ett måste. Men förhoppningen är ju såklart att det ska bli bättre och jag kommer fortsätta kämpa ett bra tag till. #10 Är väl som du säger också överflödet av djur som behöver minskas, försvinner överflödet blir det lättare att omplacera och färre ser avlivning som enda lösningen. Men frågan är ju då hur man kommer åt all "det är gulligt" aveln av människor som vägrar lyssna när man försöker informera om läget. ## Comment 17 Author: Uppkatten Jag har själv aldrig haft långhårskaniner, och har inte haft kaniner på många år nu. Kan man raka dem i förebyggande syfte? Är långhårskaniner extra populära i dagsläget? Är det de renrasiga kaninerna som har pälsproblem, eller är det ngt som uppkommer ffa när man börjar korsa kaninraser? Låter inte bra alls om långhårskaniner föds upp ifall man inte kan sköta deras päls på ett bra sätt. Kaniner kan ju därtill vara lättstressade. Har själv långhårig skyggis-katt (dock inte så skygg längre). Det är daglig kamning som gäller, helst året om. Skulle hon bli riktigt tovig (gud förbjude) så är det nog bara sövning och rakning hos veterinär som gäller. Där har vi inte hamnat ännu. Inbillar mig att långhåriga huskatter ofta har en "svårare" päls än många av de långhåriga raskatterna. ## Comment 18 Author: Maleficum #17: Just nu blir det rakning i förebyggande syfte på Wulfe (är tredje rakning/klippningen sen november, så ca vart 6:e vecka, pga tovor i pälsen, veterinären förstod varför det tovar så lätt också när hon såg pälsen i mikroskåp för den såg tydligen extremt ful ut). Förhoppningen är att pälsen ska få bättre kvalité nu när han får ordentlig kost (plus b-vitamin spruta hos vet) men bara tiden kan säga det. Dessa är nog blandraskaniner och iaf honan verkar ha en päls som påminner om Fuchs kaniner (päls som växer en viss längd och sen fälls som "normal" kaninpäls och har då ökad risk att tova sig), den har också massor av täckhår vilket hindrar tovbildning (hon har blivit nedrakad en gång och pälsen som vuxit ut är extremt mycket bättre än pälsen var innan även om hon hade långt ifrån lika illa tovad päls som Wulfe). Wulfe kan jag inte säga än vilken typ av päls han har då det främst varit enbart underull som i princip tovar sig direkt vid huden när den växer ut (påmint om extremt dålig angorapäls nu i början). Raka senast igår (och tog det sista idag) och det ser ut att kunna bli mer täckhår som växer ut denna omgång (vilket jag är innerligen glad för för då kanske han får mindre tovor i framtiden). Problemet med att raka är att pälsen är så extremt tjock och mjuk så även med "veterinär skär" är det svårt att komma igenom pälsen och det kan då vara lättare att klippa med sax (men betydligt läskigare när man har en kanin som sprätter i panik eftersom det är så lätt att råka klippa i huden då). Huden är ju väldigt rörlig och tunn också så det gäller att hålla den ordentligt sträckt så man inte råkar klippa i dem. En "äkta" Fuchs kanin ska bara behöva borstat kanske en gång i veckan/varannan vecka och sen dagligen vid fällning för att hålla pälsen i styr, men Wulfe och Moira är väl troligen blandraser (vet bara att hemmet som hade dem när de blev räddade bara haft dem i ca 2 veckor och där hade de ingen mat eller vatten och barn som sprang och jaga dem och försökte sparka på dem och uppenbarligen hade de inte fått pälsvård även innan de kom dit med tanke på hur Wulfes päls såg ut). Problemet att raka denna typ av päls är ju att det är svårt att raka den "i fas" med hur den fälls (därav att Moira ser lite maläten ut trots att all päls växt färdigt) och risken är att man rakar bort när täckhåren ska växa och det bara blir ullhår kvar när det sen börjar växa (så det är något som jag behöver klura ut när det är bäst tid att raka/klippa om jag inte får bukt med pälsen och borstning och att det räcker). Angorakaniner avlas ju för att få en mjuk, lättskött och riklig päls (dem har päls som växer hela tiden) man vill ju undvika att den tovar sig eftersom man vill kunna använda den (spinna). Dem behöver klippas minst vart tredje månad men kräver oftast ingen speciellt pälsvård där emellan så länge kaninerna hålls på torrt och rent underlag. Angororna avlas ju också för att ha ett väldigt lugnt och trevlig temperament just för att pälsvården ska vara enkel. Men sen finns det ju annan avel på långhårskaniner jag verkligen inte tycker om bla så kallad teddypäls (ej en godkänd pälstyp och ras) där kaninen ska vara långhårig över allt (ser inget om man inte klipper i ansiktet och får även lång päls på öronen vilket försvårar för dem att svalka sig) och där har jag tyvärr sätt många exempel på supertoviga kaniner för ägarna vill ha en söt och fluffig kanin men lyckas inte ta hand om den. Moira ska kastreras snart så då tänkte jag passa på att be veterinären raka lite extra på henne på mage/runt kön och runt svans (där det är störst risk för tovbildning) när hon ändå är sövd så jag slipper bråka med henne om det på ett litet tag. Men för min del känns det inte lägligt att åka och söva dem regelbundet enbart för pälsvård (behöva utsätta dem för stressen av resa och veterinärbesök och sövning var 6:e vecka känns inte så hälsosamt i längden). Hade man vetat att de bara krävt nedrakning 1-2 gånger per år då hade det ju däremot känns som ett hyfsat okej alternativ.