Annons:
Etiketterkattens-statusdjurskyddsfrågorartikel
Läst 6865 ggr
Uppkatten
2017-08-19 11:03

Signes vind

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Idyll och misär. Hand i hand. Och i det – ett fyrtiotal katter…

Ibland blir dagen inte riktigt som man tänkt sig… 

Jag skulle träffa en kompis. Framför oss låg en lång, härlig utflyktsdag, och sedan en efterlängtad biokväll innan jag skulle ta tåget tillbaka hemåt igen. Men den här dagen ville något annat…

Kompisen har i många år engagerat sig i att hjälpa hemlösa katter, och även fått upp mina ögon för detta – ett av vårt lands största – djurskyddsproblem. Den här dagen var hon bekymrad för en kattunge som de inte hade lyckats fånga in ett par dagar tidigare. Kattungen hade både mat och vatten, men det var en liten en, och den behövde få återförenas med sin mamma och med sina kullsyskon.

Ibland får man prioritera och för oss var det ingen tvekan om vad som var viktigast den här dagen. Därför gav vi oss iväg i kompisens bil, ut i det svenska sommarlandskapet, på väg för att hämta in kattungen.

Det var vackert ute. Fantastiska färger på fälten vi passerade. Vidsträckt utsikt över åkrar och hagar. Hästar och kor. Små röda stugor, och känslan av att hamna allt längre ut i ”ingenting”.

Många mil senare svängde vi in på en liten grusväg som ledde fram till en gårdsplan. Det var på många sätt en idyll. Ett rött boningshus med vita knutar. Ett par mindre bostadshus – i samma stil och i samma trädgård. En äldre ladugårdslänga, och utrymmen såsom garage, fodermagasin och lokaler för jordbruksmaskiner. Det var så där som jag själv många gånger hade önskat att få bo. 

Här levde en mycket gammal kvinna tillsammans med sin katt. Sin höga ålder till trots så var hon klar i huvudet och hade en härlig personlighet. Hon gillade att odla. Trädgården var fylld av blommor – både i rabatter och krukor – och runt om på gården odlade hon tomater, paprika, potatis och mycket annat. Där fanns också fruktträd och bär, och vilda blommor så som prästkragar och jättebalsamin.

I en av de mindre stugorna på gården levde hennes jämngamla väninna. En gång hade väninnan tjänstgjort som hushållerska på gården. Nu bodde hon där som sällskap. Någon att umgås och dela vardagens sysslor med.

Vid en närmare titt på idyllen insåg man emellertid att ingen hade förmått sköta om gården på mycket, mycket länge. Vinden hade slitit sönder taket på ladugården, och delar av taket hade rasat in. På framsidan av ladugården hade luckorna till loftet börjat lossna och hotade att när som helst ramla ner på någon som just då passerade…

På gårdsplanen var det som en bilkyrkogård med bilar som varit gamla redan 1970… Växthuset höll på att ramla i bitar… Träet i dörrar och fönsterkarmar var sprött av väder och vind eftersom det inte hade målats och skötts om på flera decennium… 

Och ändå en idyll. Så vackert. Så perfekt. Tystnaden. Majsfältet som gungade i vinden strax intill bostadshuset. Man hade inte kunnat vara annat än lycklig om man hade fått bo så. I huvudet började jag flytta in. Jag ville ha ponnyer där. Katter. Odla. Jag såg ridvolten, hagarna och ridvägarna framför mig. Ett fält fyllt av solrosor.

Mellan ladugården och ett av de mindre bostadshusen fanns en öppning ut mot gröna fält. Längst bort mellan fälten sträckte sig en stor vacker björk upp mot himlen. 

I andra änden av ladugården fanns en motsvarande öppning ut mot åkrarna. Där gick ett rådjur och betade. Det var som två tavlor.

Men jag visste samtidigt att något helt annat väntade oss där i “idyllen”…

Vi klev in i hallen till det lilla huset där väninnan bodde. Ytterdörren gick inte längre att stänga utan hölls igen med en pinne och några stenar. Det luktade fränt. Som ett - sedan länge - illa skött utedass. En lukt som snabbt satte sig i våra kläder och letade sig in i vårt hår. En lukt som närmast “åt” en, bet sig fast, och gav kväljningar ju längre tid man vistades i den. 

En smal trätrappa ledde upp till en övervåning/vind. Där uppe fanns det gamla prylar och möbler från golv till tak. Allt i ett sådant skick att det bara var att slänga. Man ville inte ta i något. Inte ens snudda vid det. Och då är jag ändå uppvuxen på landet och van vid gamla vindar och loft och gamla prylar. 

Det var hål i taket. En fri väg för regn, snö och blåst att ta sig in. En fönsterruta var trasig. Golvet längs med väggarna på vinden var täckt av ett decimetertjockt lager av kattavföring. Den hade i vissa fall legat så länge att det var svårt att förstå att det alls handlade om kattavföring… Grå-vita drivor… med grå-vita krumelurer i…

Kattavföring – i ett tunnare lager – på hela golvet… Överallt… Alla prylar - täckta - av kattbajs-pulver… 

Något - som en gång hade varit en liten kattunge - låg där i avföringen. Det var svårt att inse att det platta pälsstycket en gång varit en liten, liten sköldpaddsfärgad kattunge, men det var så det var… Man kunde fortfarande ana var kattungens ben hade suttit…

Kattfångarkompisen berättade att de hade hittat en kartong där uppe på vinden där kattungar fallit i och inte kunnat ta sig upp igen. En låda, med sedan länge döda kattungar… Även ute i ladugårdslängorna hade man hittat rester av döda katter.

På den här trånga vinden, i mörkret, bland drivor av kattbajs och i närvaro av döda katter, hade kattmammorna på gården sin barnkammare. Där uppe undgick de att någon dödade kattungarna, eftersom ingen människa längre tog sig dit upp… Kattmammorna födde ungarna där, och höll dem där, tills kattungarna var stora nog att kunna komma med ut.

Hankatterna å sin sida levde på en annan del av gården. Kattmammorna höll sina ungar borta från dem, för att hankatterna inte skulle ge sig på de små… 

Ett trettiotal katter hade under några månaders tid fångats in på gården och fått hjälp av SVEKATT-anslutna katthem. Så sent som bara ett par dygn tidigare hade två kattmammor med ungar räddats från vinden, men man visste att det fanns en kattunge kvar där uppe. En liten parvel, kanske 8-10 veckor gammal. Det var den vi var där för att hämta.

Vi satte upp fällor på vinden gillrade med nygrillad kyckling som vi köpt med oss på resan. Med fällorna på plats gick vi ut och satte oss att vänta.

Vi åt vår matsäck i trädgården, i solen, bland blommorna. En stark kontrast mot miljön uppe på vinden.

Den äldre kvinnan var både lättad över att vi var där, lättad över att bli av med katterna, orolig för den lilla parveln på vinden som behövde få komma till sin mamma, men också orolig för att katterna inte skulle “få hjälp på riktigt”. Var det säkert att de inte bara avlivades? Samtidigt som hon i nästa andetag berättade om tidigare avskjutningar av katter på gården över åren, och samtidigt som hon själv inte alls verkade veta – eller förstå – hur illa det var ställt uppe på vinden… Hon var själv inte längre i skick att kunna ta sig dit upp.

Efter någon timme kollade vi fällorna men allt var orört. Det var konstigt att kattungen kunde motstå doften av nygrillad kyckling. Kattfångarkompisen körde en filmsnutt på mobilen, där en kattmamma kallade på sina kattungar. Det brukar få även främmande kattungar att börja svara. 

Strax hörde jag flera ynkliga små jamningar, strax intill eller strax bakom mig. Men kompisen hörde det inte. Kanske för att hon stod mitt i allt annat ljud från mobilen…? Eller var det jag som ”hörde i syne”…? Vi letade en stund, men såg ingen kattunge.

Tillbaka ute på gårdsplanen fick vi veta att det även skulle finnas två kattungar i den delvis ihoprasade ladugården. Det var svårt att avgöra om uppgiften stämde, men vi ställde upp en fälla på loftet. Där i ladugården var det en miljö från en svunnen tid, och det var förmodligen inte helt riskfritt att röra sig därinne.

Utanför ladugården svävade en rovfågel omkring i luften ovanför oss, och det var många fågelläten från buskar och snår. En fågel lät som om den “jamade”. Var det kanhända den jag hade hört där uppe på vinden?

Timmarna gick. Vi väntade och väntade. Lyssnade efter ljudet av en fälla som slog igen. Men inget hände, och var gång som vi återvände till misären och till lukten som åt oss uppe på vinden var fällan tom… Det fanns inte ett spår av någon kattunge…

Än en gång provade vi att sätta på filmsnutten med kattmamman som kallade på sina ungar. ”Där!”, sa jag, och pekade rakt in i mörkret, för återigen hörde jag en kattunge jama och den här gången var det ännu tydligare. Än mer hjärtskärande. Men inte heller nu hörde kompisen det jag hörde. Hon undrade om jag hörde jamningar därför att jag så gärna ville höra kattungen, och jag undrade om hon missade det därför att det var så mycket jamande från hennes mobil. Kanske var det lättare att höra om man befann sig en bit ifrån den?

Det blev kväll. Kompisen berättade att kattungar inte brukar bete sig så här när mamma och syskon har hämtats in. De brukar vara lättfångade. Det brukar gå snabbt. Vi började fundera kring om kattungen kunde ha trillat ut genom det trasiga fönstret.  Hade den kunnat ta sig upp dit…? Eller kunde den ha tagit sig ut på något annat sätt? Kanske hade den slunkit ut genom dörren som inte gick att stänga ordentligt? Då borde den ha irrat omkring…?

Det kändes allt mer olustigt. Hade vi trots allt kommit för sent…?

Vi skulle få avlösning under kvällen, men ingen av oss ville åka därifrån utan att ha kattungen med oss. Den behövde få komma till sin mamma och till sina syskon som befann sig i trygghet många mil därifrån.

Vi ringde avlösarna och bad dem komma över så vi kunde hjälpas åt. Var kattungen kvar på vinden, eller i dåligt skick, så måste vi hitta den nu innan det var för sent. Och var kattungen död så måste vi försäkra oss om att det verkligen var så… Vi kunde inte bara lämna den. Våra avlösare hade samma olustiga känsla som vi.

Vi drog på oss (engångs-)handskar. Mina tre kattfångarkompisar hade krupit runt i mörkret i kattbajset och fångat kattungar ett par dygn tidigare. Jag insåg att hade jag vetat mer om hur illa det var där på vinden så hade jag tagit med andra kläder och skor. Hur skulle jag någonsin kunna få kläder och skor rena igen…? Men vi måste hitta kattungen…

Tillsammans gick vi upp i mörkret på vinden. Lukten tycktes bli än värre, än mer närgången, för var gång man kom upp dit. Man fick jobba för att hålla den på avstånd. Lukten lade sig som en hinna - bet sig fast - i näsa och luftrör… Håret och kläderna stank…

Fällorna placerades på nya strategiska ställen så att kattungen hade möjlighet att springa in i dem för att “ta skydd” om den försökte fly längs med väggarna, vilket det var troligt att den skulle försöka göra. Det var viktigt att kattungen stressades så lite som möjligt. Vi ville att det skulle gå fort och lugnt till.

Kompisarna började leta i skenet av ficklampor.

Jag stod lite mitt i och undrade vilken min roll skulle bli. Det här var ingen situation som jag var van vid. Jag var kattvan. Hade erfarenhet av skygga katter. Men var skulle jag börja här, i misären på vinden? Bland allt bråte. Bland drivorna av kattbajs. Med risk för att ta i eller trampa på en sedan länge död kattunge. Vad var vettigast?

I ett hörn stod en ljusmålad byrå. Det var relativt tomt i det hörnet. Om man sökte av där först, så kunde man successivt börja flytta över saker och ställa dem där i hörnet… Det skulle ta timmar att flytta över allt, men det kändes ändå som en vettig strategi. 

Den lilla kompakta byrån var tung som sten. Det gick inte för en kattunge att slinka ut under eller till vänster om byrån. Till höger om den stod en fyrkantig plåtlåda som även den vägde ton. Jag försökte kika in bakom byrån, men det var mörkt där och - så långt jag kunde se - tomt. Men jag vet hur liten en kattunge kan bli, och hur väl den kan gömma sig…

“Är du snäll och lyser här bakom!”, bad jag kompisen, bara för att försäkra mig om att det verkligen var tomt bakom byrån. Kompisen flyttade den tunga byrån lite för att komma åt att lysa ordentligt. Det blev en liten, liten glipa till vänster om byrån och då plötsligt såg jag en liten röd-vit kattunge som kämpade för att försöka fly ut genom glipan.

“Den är här!”, utbrast jag. “Jag behöver en filt!”. Jag höll händerna för glipan för att bilda som en vägg framför kattungen. Hann tänka att det förmodligen inte var hälsosamt alls att bli biten eller riven av en katt i den här miljön… innan jag fick en fleecefilt överräckt till mig och kunde täppa till glipan. Samtidigt for kattungen ut åt det andra hållet…

Nu visste vi att den levde och den verkade vara i gott skick, efter omständigheterna… Kompisarna såg vart kattungen tog vägen och motade varligt tillbaka den, så att den kom sladdande och krockade med hälpartiet på mina skor… Nu for den in under en hög med bråte strax intill byrån där jag stod.

Jag spände upp fleecefilten som en vägg på ena sidan om kattungens gömställe, och insåg att min roll fick bli just ”att vara vägg”. Jag bad kompisen att flytta på en trälåda så att den förlängde väggen. Kompisarna placerade i sin tur håvar på två ställen där kattungen kunde tänkas slinka ut, och med hjälp av en pinne kunde kattungen försiktigt motas i riktning mot den ena håven. 

Det tog kanske en halv minut innan kattungen plötsligt for ut i full fart och rakt in i håven. Och lika snabbt kunde den lilla sättas in i en väntande transportbur, bäddad med en mjuk filt, och en fleecefilt lades över buren för att minska stressen hos kattungen.

Vilken glädje det blev! Och vilken lättnad! Och så skönt att vi gjort det så fort! Att kattungen inte behövt bli mer stressad! Det var total lycka i den stunden.

Vi gick över till huset och visade den gamla kvinnan den lilla kattungen. Hon blev både glad och rörd över att få se den, och av tanken på att den lille snart skulle få komma till sin mamma igen. “Ni ger den väl vatten”, upprepade hon. Och det var klart att den lille skulle få både vatten och allt annat som små kattungar behöver. Snart så!

Den var så söt. Ögonen såg lugna och nyfikna ut. Förmodligen var kattungen lite chockad av allt det som hänt. Den fick sitta kvar i sin bur under filten. Vara mestadels ifred, tills den så småningom skulle vara framme hos sin mamma. 

Vi packade bilarna. Tog med alla fällor. Bad de båda gamla att hålla utkik efter kattungarna inne i ladugården. Att höra av sig om de såg någon kattunge. Diskuterade åtgärder för att se till så att ingen kattunge trots allt fanns kvar på vinden, eller i ladugården. Lovade att hämta in de kvarvarande hankatterna framåt höstkanten, när det började lätta lite på katthemmen.

Hemresan gick genom ett vackert landskap, i ett fantastiskt kvällsljus. Snart var det nästan helt mörkt utanför bilfönstren… Vi kände lättnad och glädje över att kattungen var räddad. Nu skulle den snart få träffa sin mamma igen.

***

Det var inte deras katter. Det hade alltid levt katter kring gården, ungefär som det lever råttor på en gård. Den gamla kvinnan hade sin katt inne. Där det var fint och välstädat. Men katterna på gården - de rådde ingen om. De levde bara där. Sitt eget liv. Parallellt med människornas. De stack åt dem mat och vatten, ”så det inte skulle gå någon nöd på dem”. Men de fick ingen veterinärvård och kastrerades inte. En lantlig, gammeldags “kattkultur”. 

***

Jag åkte buss de sista milen hem. Jag stank som ett försummat utedass. Jag hade våtservetter och handsprit i ryggsäcken och ägnade bussresan åt att försöka få skorna någorlunda fria från kattbajsdamm och smitta. Hur skulle jag någonsin kunna bli av med lukten? Den fanns på mig – och inuti mig. Förföljde och snärjde in mig.

Jag lämnade skor, ryggsäck, strumpor, tights och tunika i mitt källarförråd. Tills nästa gång jag hade tvättstugan. Drog på mig ett par överdragsbyxor och en fleecetröja som legat i ryggsäcken och gick barfota upp till lägenheten. Klockan var strax efter 23:00 på kvällen.

Jag gick raka vägen in i duschen. Tvättade håret 2-3 gånger. Använde väldoftande duschkrämer och spolade stora mängder varmt vatten över mig för att försöka känna mig ren igen…

Kollade med kompisen över Facebook så att kattungen var framme i tryggheten… Att allt hade gått bra.

Starka minnesbilder och många tankar från dagen spelades upp inom mig, igen och igen. Hur mådde katterna som levt där på vinden? Hur hade miljön påverkat deras immunförsvar? Vad hade katterna för framtid? Skulle de överhuvudtaget överleva?

Samtidigt kändes det tryggt att veta att de nu befann sig på SVEKATT-anslutna katthem, där inga katter avlivas med mindre än att de är svårt sjuka – eller skadade – utan hopp om bättring.

Jag tänkte på den äldre väninnan som levde där i huset… Som bodde i lukten… Med hålet i taket… Där det låg drivor av pulvriserat kattbajs en trappa upp men också döda kattungar… Fanns det inga anhöriga som såg…? Och borde det kanske finnas en gräns där man inte längre får bestämma själv var – och hur – man vill bo…? Vilka visste egentligen hur illa det var ställt där i stugan och uppe på stugvinden…?

Samtidigt verkade väninnorna trivas tillsammans i den lilla begränsade värld som de hade skapat ihop. Trivas i den fallfärdiga idyllen. De sådde blommor och grönsaker, plockade hallon, klippte gräset, kokade kaffe och matade katterna. Trivdes där i tystnaden på sin gård.

Idyll och misär. Hand i hand. Så starka kontraster – alldeles intill varandra.

Jag och kompisen pratades vid på nytt nästa dag. Diskuterade våra upplevelser. Funderade kring vad man kan göra.

Situationen på gården är inte unik. Det här är bara en – av hundratals – svenska stugor och gårdar där katter far illa, år ut och år in. I det här fallet var det äldre människor som levde på gården, men kattmisären kan naturligtvis se likadan ut oberoende av åldern på människorna som lever med katterna.

De här katterna kunde trots allt gå ut och in, lite som de själva ville. De hade i någon utsträckning möjlighet att försöka klara sig själva. Medan andra katter hålls instängda i misärhem, berövade varje möjlighet att påverka sin egen situation. Ett närmast ofattbart lidande. 

Men alla katter på den här gården var unga. Kanske ett par år högst. Det visar tydligt att katter inte klarar sig på egen hand.

Det behövs en annan djursyn, resonerade vi. En modern kattkultur. Där djur är individer med ett egenvärde, med rättigheter, och där varje djur – i mycket hög utsträckning - har rätt till sitt eget liv.

Vi måste vara beredda att satsa. Att avsätta resurser så att varje djur kan få ett gott liv. Vi är skyldiga att göra det vi kan för att hjälpa.

Det behövs en väl genomtänkt och väl fungerande djurskyddslagstiftning.

Det behövs ett samarbete mellan djurskyddsmyndigheter, djurskyddspolis och (ideella) djurhjälpsorganisationer. Det måste finnas en VILJA att samarbeta och att man hjälps åt att se möjligheterna, istället för att träta med varandra och slentrianmässigt avliva.

Det behövs fler katthem, och mer resurser till katthemmen. Samhället måste börja se – än tydligare – vad katthemmen gör, och förstå katthemmens betydelse för svenskt djurskyddsarbete.

Men vi måste också bli bättre på att se, och ge stöd och hjälp till, de människor som lever tillsammans med djur i misär… För även de är offer och behöver få bli bemötta med respekt och med omtanke… Att djur och människor lever så här är dessvärre vanligare än de flesta av oss tror.

Vi ropar på åtgärder såsom lagstiftning om id-märkning av katt samt obligatorisk ägarregistrering. Vi önskar obligatorisk kastrering av katter som inte ska användas i seriöst avelsarbete. Kattsajterna i sin tur är fulla av trådar där man uppmanas att inte köpa katt från oseriösa uppfödare ”räddar du en katt därifrån så ser uppfödaren att h*n kan bli av med katter och fortsätter med sin skitavel…”.

Jag skulle vilja påstå att kattproblematiken är både större och långt mer komplex än kanske de flesta inser… 

Att avstå från att rädda kattungar från misärhem får till exempel inget misärhem i världen att sluta ”avla” på sina katter… Där kommer ändå att födas kattungar – oavsett om någon vill ha dem eller inte. Det är kattungar som sedan dör på de mest fruktansvärda sätt… om ingen träder in och tar dem därifrån…

I den ”värld” som jag och kompisen besökte ligger sådant som id-märkning och ägarregistrering i dagsläget långt borta. 

En lagstiftning som antyder att ”den som matar katten betraktas som kattens ägare” är inte heller något som har ”nått fram” eller förmått tränga undan den föråldrade kattkultur som råder på många håll runtom i landet. Katterna är ”ingens” – de lever sitt eget liv i människors närhet på samma sätt som råttorna och rådjuren och fåglarna… Och för katterna blir livet knappast lättare om de inte matas… 

Men genom att lagstifta om id-märkning, ägarregistrering och kastrering så får vi ändå ”nya verktyg”. Fler ägda katter får ett tryggare och bättre liv, och färre katter hamnar ute i hemlöshet. 

För katthemmen innebär det att ägda katter och deras avkommor i mindre utsträckning kommer att ta upp plats på katthemmen. Katthemmen får mer utrymme att ägna sig åt de katter som allra mest behöver det. 

Tillsammans kan vi på så sätt börja ”vrida av kranen”. Successivt kan en ny kattsyn och kattkultur sprida sig. Bli till det ”normala”. Kattens status höjs.

Men för att nå dit och för att kunna hjälpa de allra mest utsatta katterna behövs också ett utökat samarbete mellan olika aktörer samt ökade resurser till djurskydd och till landets djurhjälpsorganisationer.

                                                                       ***

Minnet av katterna på Signes vind kommer jag för alltid att bära med mig. Att uppleva katternas situation - på plats – gav en fördjupad insikt i de problem vi har att hantera.

Fotnot: Texten har avidentifierats.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

  • Redigerat 2020-09-06 12:14 av Uppkatten
Annons:
Lena
2017-08-19 12:16
#1

Så bra skrivet om den verklighet som finns därute och som hittekatts-branschen ofta möter.  Det behövs ändrade lagar som gör att varken djur eller människor ramlar mellan stolarna och fastnar i misären.

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Pyttelite
2017-08-19 13:15
#2

Inlägget borttaget då det uppenbarligen är skrivet för att provocera. 

//Moderator


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Uppkatten
2017-08-19 13:19
#3

Den här berättelsen är så sann den kan bli. Den är inte ihopdiktad. Något dåligt skött utedass fanns inte heller med i berättelsen. Sanningen är den att förvildade katter finns i många typer av miljöer.  Här avspeglas en av dessa miljöer.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Pyttelite
2017-08-19 13:22
#4

Självklart ör historien sann och självupplevd och representativ för vår hemlösa katter.


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Uppkatten
2017-08-19 13:31
#5

#4 Ja den är sann, självupplevd och avspeglar en av de miljöer som landets hemlösa katter lever i.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Pyttelite
2017-08-19 13:54
#6

Inlägget borttaget pga sitt provocerade innehåll/ Moderator


Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.


Annons:
evastar
2017-08-20 21:29
#7

Hjärtslitande att läsa, ett stycke gripande verklighet målande beskrivet.

[[eskils_]]
2017-08-21 17:08
#8

#7 Håller med dig!

"Det behövs fler katthem, och mer resurser till katthemmen. Samhället måste börja se – än tydligare – vad katthemmen gör, och förstå katthemmens betydelse för svenskt djurskyddsarbete.

Men vi måste också bli bättre på att se, och ge stöd och hjälp till, de människor som lever tillsammans med djur i misär… För även de är offer och behöver få bli bemötta med respekt och med omtanke… Att djur och människor lever så här är dessvärre vanligare än de flesta av oss tror."

Uppkatten
2018-10-26 09:27
#9

Ville bara skriva några rader och uppdatera lite om vad som hände i det här djurskyddsärendet. Samtliga katter på gården är sedan en tid infångade, och det stora flertalet har omplacerats via några av landets No Kill-katthem. Ett fåtal katter fanns kvar på katthem (i alla fall sist jag kollade, för några veckor sedan). Kattungen på bilden blev snabbt adopterad.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

[[eskils_]]
2018-10-26 11:56
#10

#9 Skönt att det gick bra för de flesta av katterna! 🙂

Gjorde Länsstyrelsen någon nytta i det här ärendet? Har de t ex givit ägaren djurförbud eller krävt att ev kvarvarande katter måste vara kastrerade?

Uppkatten
2018-10-28 19:18
#11

#10 Man vidtog inga rättsliga åtgärder eftersom de som matat katterna var en bra bit över 90 år gamla, och man bedömde inte att det fanns någon risk att de aktivt skulle ta dit fler djur/nya katter.

Vid infångningen lämnades inga "kolonikatter" kvar på gården, så krav på kastrering var inte aktuellt.

Hade matarna varit yngre hade sannolikt rättsliga åtgärder vidtagits (så har skett i andra liknande ärenden). Påföljden hade då sannolikt blivit djurförbud/begränsning av antalet kvarvarande katter.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Upp till toppen
Annons: