Annons:
Etikettermedlemmarnas-katterartikel
Läst 12501 ggr
Uppkatten
2014-12-26 21:06

Årets Lussekatter 2014 - Imina och Mini-Mina

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
Förhandsgranskning av bild 1 av 12
Förhandsgranskning av bild 2 av 12
Förhandsgranskning av bild 3 av 12
Förhandsgranskning av bild 4 av 12
Förhandsgranskning av bild 5 av 12
Förhandsgranskning av bild 6 av 12
Förhandsgranskning av bild 7 av 12
Förhandsgranskning av bild 8 av 12
Förhandsgranskning av bild 9 av 12
Förhandsgranskning av bild 10 av 12
Förhandsgranskning av bild 11 av 12
Förhandsgranskning av bild 12 av 12

Årets vinst i Lussekatt-tävlingen var att få presentera de vinnande katterna här på sajten. Här kommer nu en presentation av årets vinnare Imina och Mini-Mina.

Imina och Mini-Mina fångades in i december 2010 lagom till julafton. Det var en riktig vargavinter det året. När de fångades in var det femton grader kallt ute och massor av snö och Mini-Mina hade istappar i sin långa mjuka päls. De båda kattflickorna var under halvåret gamla och levde i en stor kattkoloni ute på Ingarö.

Boende i trakten hade begärt att katterna skulle skjutas av, men inte fått lov till detta. I ett försök att hjälpa katterna kontaktades Stockholms katthem som tog sig an uppgiften att fånga in och omplacera samtliga katter.

Dessbättre hade de som bodde i området matat katterna, varför de var i relativt bra skick när de kom in.

Sammanlagt fångades ett 40-tal katter in under närmare ett års tid, alla från en och samma koloni. Vissa av katterna var ett resultat av att de boendes egna katter hade fått föröka sig fritt. Många av katterna var utefödda, andra sannolikt övergivna sommarkatter och de flesta av katterna var unga.

Imina och Mini-Mina fick tillbringa sin första jul i ett akuthem och i början av det nya året fick de sedan flytta över till katthemmet.

I februari kom de upp på katthemmets hemsida, färdiga för adoption.

Nästan 10 mil från katthemmet satt vid samma tidpunkt en matte som nyligen hade mist sina katter… Det var jag och min avsikt var nu att leva utan katt under en tid…

Bekanta hade redan hört av sig och velat att jag skulle överta deras långhåriga raskatt nu när jag inte hade några andra katter längre. Katten hårade och var ensam för mycket och förresten så skulle den nog avlivas om jag inte kunde ta den. Jag hade tackat ”nej” (såklart) och hänvisat till katthemmets sida för omplacering av katter. Behöver jag nämna att katten blev omplacerad på nolltid? I efterhand framkom det att den visst felkissade också, ett beteende som dock försvann i och med omplaceringen. Den katten fick det bra – men inte hos mig. Jag gillar inte den typen av avlivningshot, och är inte beredd att ta över bekantskapskretsens alla djur den dagen de tröttnat…

Trots att jag alltså inte skulle ha katt nu på ett tag så kunde jag ändå inte låta bli att titta på katthemmens hemsidor. Sida upp och sida ner med underbara katter. Men jag behövde få vara ”ledsen i fred” färdigt först, och kanske skulle jag försöka leva lite mer ”som alla andra” en tid…? Ja, det senare var i alla fall vad den närmaste omgivningen tyckte…

Men så en dag var Mini-Mina där. På Stockholms katthems hemsida. Kring halvåret gammal, svart och semilånghårig. Och jag föll pladask! Jag bara ”visste” att det var Hon. Katten med stort K. Katten som jag ”väntat” på. Trots att jag i själva verket inte alls hade väntat…

Först långt senare gick det upp för mig att hon påminde starkt om min ponny som jag hade haft som barn… Jag tror att det var där som själva ”igenkänningen” låg.

Jag värjde mig lite. Det var för tidigt. Jag hade inte sörjt färdigt. Hade inte alls tänkt mig en långhårig katt och allra minst en så pass ung katt. Vi hade haft en långhårig katt när jag var barn, som inte alls ville få pälsen skött, så det visste jag ju hur det var. Inget som lockade precis.

Men jag kunde till syvene och sist inte ”stå emot” utan mejlade katthemmet och berättade vad jag kunde erbjuda och frågade om det var något som skulle kunna passa för den här unga kattflickan. Jag var osäker på hur uppdaterad hemsidan var och ville inte gärna åka till Stockholm en kväll efter jobbet bara för att konstatera att Mini-Mina eventuellt redan var bokad. För jag gissade att folk skulle stå i kö för att få adoptera henne.

Det gjorde de inte. Och inte fick jag något svar från katthemmet heller. Jag provade att ringa och mejla igen. På söndagskvällen ringde jag min bror som bodde i Stockholm och sa att ”i morgon vill jag att du följer med mig och träffar en katt. Jag måste få träffa henne”. Det fick bära eller brista, jag fick chansa och åka dit. För jag ville verkligen få träffa Mini-Mina.

”Bilden av katten” (d v s kattens utseende på ett foto) är, som vi alla vet en sak – katten ”som person” är något helt annat. Jag behövde få träffa henne och ta reda på vem hon var. Trots att jag inte skulle ha någon katt just då. Än mindre två. Och en kompis skulle hon ju förstås komma att behöva i sitt blivande för-alltid-hem…

Men saker är ju nu som de är, och var det NU som min nästa katt dök upp så var det inte särskilt mycket att ”göra åt” det. Jag fick helt enkelt träffa henne och se vartåt det bar.

Nästa dag närmast rusade jag hem efter jobbet för att hinna till Stockholmståget i tid. Jag hann knappt innanför dörrarna hemma innan telefonen ringde. Det var katthemmet.

”Jag är på väg”, hasplade jag ur mig med andan i halsen. ”Om jag hinner med 16-tåget så är jag nog framme när ni öppnar klockan 18:00. Hon är väl inte bokad?!”.

Vi hann prata några få minuter. Kvinnan på katthemmet berättade sakligt om en skygg kattflicka som inte var klappbar.

”Det kommer att krävas mycket jobb med henne”, sa hon. Det lät närmast som om hon avrådde mig från adoption. Själv var jag redan halvvägs ut genom dörren.

”Hon kommer att behöva en kompis – har du katt idag?”.

Jag berättade att jag hade haft katter fram till nyligen, och att jag självklart var beredd att ha två katter (ja, om jag nu alls skulle ha någon katt just nu…).

”Jag gissar att ni har någon lämplig kompis åt henne på katthemmet som kan få följa med”, sa jag, ”annars går det säkert att hitta en bra kompis åt henne på katthemmet här i stan”.

”Hon har en bästa kompis här på katthemmet”, sa kvinnan. ”Men det är också en skygg ung katt som inte är klappbar”… Hon lät lite tveksam. 

Klockan 18:00 ringde jag och min bror på på katthemmets dörr. Det visade sig att min bror jobbade precis bredvid katthemmet!

Mini-Minan blev inte alls glad över vårt besök. Tvärtom faktiskt. Hon satt på en hylla uppe på väggen och gjorde sitt bästa för att se ut som en JÄTTESTOR och JÄTTEFARLIG katt. Hon var rätt bra på det får jag medge, trots att hon i själva verket var en rätt liten katt-tjej. Däremellan tog hon skydd bakom Imina - hennes bästa kompis och ”trygghet i livet” just då.

Imina uppfattade jag som några veckor yngre. Också hon fräste och verkade tycka att jag kunde ta nästa tåg tillbaka hemåt igen. Min bror skakade på huvudet.

”Det där går ju inte…”, sa han.

Men jag blev kvar hos småtjejerna den kvällen. Jag gick någon runda och träffade de andra katterna på katthemmet och min bror visade mig en katt som han hade blivit förtjust i. En riktig snygging-katt. Men hela tiden drogs jag tillbaka till småtjejerna i boxen i hörnet.

Min bror åkte hem. Jag blev kvar. Jag satt på golvet inne hos Minorna och fingrade på ett lekspö med ett fleecesnöre på.

Besökstiden gick mot sitt slut. Plötsligt hoppade Imina ner på golvet. Och jag kan nästan svära på att hon i den stunden sa att hon kunde leka med mig… (!). Vi hade en katt-tunnel mellan oss och hon lekte en lång stund med fleecesnöret som jag höll i, och som jag drog fram och tillbaka. Det var en enorm lyckokänsla att se den lilla svarta kattflickan leka!

Innan jag lämnade katthemmet den kvällen preliminärbokade jag de båda svarta små skyggistjejerna. Den ena ville överhuvudtaget inte veta av mig, och jag kände mig väldigt osäker på om jag kunde ta hem en katt som inte visade på något enda sätt att den ville ha med mig att göra. Men samtidigt var det något i energin runt de här båda katterna som jag ”kände igen” och som jag ”ville tillbaka till”. Jag hade svårt att riktigt lämna dem.

Den dagen började min katt-pendling på Stockholm. Under loppet av fjorton dagar hann jag med ytterligare fyra besök på katthemmet. Jag försökte att alltid komma dit precis när besökstiden började och sedan stannade jag till dess att besökstiden var slut några timmar senare. Jag behövde verkligen få ”all tid i världen” för att ta reda på vilka de här båda katterna var, och om de skulle acceptera mig som matte. Övriga besökare kom in förbi och sa ”hej” till katten de bokat, de gosade lite med sin katt, och åkte sedan därifrån igen. Själv satt jag där på golvet hos Minorna i timmar.

För hur skulle jag annars Få Veta?

Imina fortsatte att komma nedskuttande till mig när jag suttit där någon timme eller så. Hon lekte glatt med det magiska fleece-snöret så länge som jag satt stilla på ett och samma ställe, och så länge som vi hade en katt-tunnel mellan oss. Men hon vågade bara leka med tysta leksaker. Hon var alltjämt en fräsig liten pälsboll, men hon älskade verkligen att leka! Så snart hon såg ut att bli orolig över något så såg jag till att snabbt locka tillbaka henne med de magiska fleecesnöret. Jag ville att hon i varje stund skulle känna sig glad, avspänd och modig.

Mini-Mina höll sig mest undan vid mina första besök på katthemmet. Hon smög hukandes längs väggarna. Låg under klösmöbeln och blängde på mig eller satt högt uppe på någon hylla och fräste så snart hon kände sig trängd. Men blev Imina plötsligt rädd för någon leksak som lät otäckt så grep Mini-Mina in! Bestämt tultade hon fram och ”dödade” den otäcka leksaken genom att slå ett hårt välriktat slag mot den med en av sina knubbiga tassar. Sedan drog hon sig tillbaka in mot väggen igen.

Varje gång jag åkte hem så gladdes jag åt Iminas framsteg. Jag upplevde att vi mer och mer ”knöt an” till varandra. Samtidigt var jag fortsatt osäker på om Mini-Mina någonsin skulle acceptera mig. Kunde jag ta hem en katt som inte visade några tecken på att vilja ha med mig att göra? Skulle jag kunna hantera henne? Var det rätt att ens försöka? Jag hade trots allt begränsad erfarenhet av skygga katter, och hade inte haft hand om någon som varit riktigt så här skygg tidigare. Jag önskade att jag kunde få något tecken – om än aldrig så litet – på att hon ändå kunde tänka sig att acceptera mig… i alla fall lite…

Kunde jag adoptera bara Imina – och en annan kompis till henne? Samtidigt fanns det inte på kartan att jag kunde skilja Imina och Mini-Mina åt, de behövde varandra, det var bara att titta på de båda katterna för att inse det.

Mini-Mina var den som visade tydligast tecken på stress under mina besök på katthemmet. Hade jag träffat samma katt hos en uppfödare så hade jag nog lagt benen på ryggen redan vid vårt första möte. Men nu kände jag till katternas bakgrund och mot den bakgrunden så var Mini-Minans beteende både begripligt och förväntat. Det fanns också en nyfikenhet hos henne, och då och då tog leklusten över och hon deltog i utkanten av min och Iminas lek, bara för att sedan snabbt försvinna in i något tryggt hörn igen. Varje gång jag gick därifrån undersökte hon noga golvet där jag hade suttit.

Tredje gången jag åkte från katthemmet kände jag mig rätt uppgiven när det gällde Mini-Mina. Jag kände inte att kontakten gick framåt. Inte det minsta faktiskt. Och jag var osäker på om jag skulle få mer tid av katthemmet än de fem besök som katthemmet krävde före adoption (ett bokningsbesök + fyra återbesök hos skygg katt).

Mitt besök några dagar senare började på samma sätt som de tidigare. Jag satt på min plats på golvet och så småningom kom Imina ner och lekte med fleece-snöret på andra sidan katt-tunneln. Jag njöt av att leka med henne. Precis som tidigare så orkade hon ganska exakt en timme. Sedan hoppade hon upp i en stol och somnade. Det var då det hände! Plötsligt kom Mini-Mina fram!

”Jag vill också leka”, tycktes hon säga. Jag häpnade! Men snart låg den lilla kattflickan på rygg på golvet och fäktade efter fleecesnöret och for fram som en liten städmopp runt mig. Bedårande söt med päls som stod åt alla håll. För en stund var hon bara var en glad halvstor katt-tjej som ville leka. Flera volontärer samlades utanför boxen, och jag tror att vi kände samma glädje allihop när vi såg henne leka så där hejdlöst. I den stunden visste jag att det var dags att börja förbereda tjejernas ankomst där hemma.

När jag skulle lämna katthemmet den kvällen satt Mini-Mina och ”katt-blinkade” åt mig, länge, länge. Det kändes bra. Jag kände mig i den stunden rätt trygg i att det här skulle komma att fungera. Vid det laget hade jag nog träffat katterna 8-10 timmar sammanlagt ungefär.

Jag träffade dem en sista gång på katthemmet. Den dagen hade de blivit utsläppta på ”torget” mellan kattboxarna. Båda katterna ”hejade” som hastigast på mig, men hade inte riktigt tid med mig. Imina for omkring högt och lågt och undersökte allt i rummet. Hon ville prata med alla de andra katterna genom boxdörrarna. Mini-Minan var mer försiktig men kunde inte heller hon motstå frestelsen i att utforska rummet. Det kändes positivt!

Något dygn senare körde katthemmet hem katt-tjejerna till mig. I samma stund som chauffören klev ut ur bilen med katterna började Hesa Fredrik att tjuta från hustaken. Det var ett mottagande som heter duga!

Jag hade frågat på katthemmet om jag borde vara hemma hos katterna den första tiden men fått svaret att det närmast var en fördel om jag inte var det, så att katterna fick landa ”i lugn och ro”. Trots det kunde jag inte låta bli att begära ”kattledigt” från jobbet så jag kunde jobba korta dagar den första veckan.

”Det känns lite grann som om två aliens har landat hemma hos mig”, erkände jag för min chef, där jag gick omkring på jobbet och längtade hem. Vad var det egentligen för små individer som jag hade fått hem?

Den första veckan märkte jag knappt av att katterna hade flyttat in. De höll sig mest under min säng om dagarna, men när jag hade gått och lagt mig kunde jag se två mörka skuggor komma fram ifrån utrymmet under sängen. Det var fascinerande att se dem utforska rummet och det var fascinerande hur tyst de kunde röra sig! De var riktiga mörker-katter!

Jag kunde gå och lägga mig redan klockan åtta på kvällen, bara för att få se dem komma fram. Redan tredje kvällen kände jag plötsligt hur de kom upp i sängen. Den kvällen somnade jag lycklig med två halvstora skyggiskatter på min rygg(!). Förmodligen visste de inte riktigt vad de gjorde, och så var det väl varmt och skönt där. En annan natt kände jag plötsligt hur ett mjukt litet kattansikte nosade mig i ansiktet.

Mini-Mina var – till min förvåning – den som tog för sig bäst under de där första dagarna här hemma.

Efter två veckor hade Minorna fullkomligt tagit över här hemma. Jag var numera gäst här… Nätterna igenom stormade de runt i lägenheten och nu var det minsann inga tysta katter längre! Jag höll på att bli tokig! Sömnbrist var bara förnamnet! Samtidigt njöt jag av att se dem så där livliga och glada! Men jag var orolig för vad grannen under skulle tycka och jag var själv närmast grå i ansiktet av trötthet. Jag försökte sätta upp ”farthinder” för att hejda katternas framfart lite, men INGET verkade kunna hejda dem…

Imina jagade precis allt. Hon hade mängder av pingisbollar som hon vallade, och där emellan jagade hon sin kattkompis, och hade hon inget annat att jaga så sprang hon ändå. Det var inte utan att matte tänkte något om ”ADHD-varning”…

Nåja, tids nog så lugnade de ner sig och vi fick mer välfungerande rutiner tillsammans.

I början var det viktigt för katterna att allt var lika-lika-lika, och än i dag uppfattar jag att det är bra för dem om vardagen är så förutsägbar som möjligt. Men det tror jag gäller för de flesta katter. Det gällde att i varje stund försöka undvika onödig stress men också att – genom lek – försöka utmana katterna till umgänge och interaktion. För mycket ”tycka synd om” kan ju i sig också hindra skygga katter i deras människo-social utveckling.

På plats här hemma blev Imina ”tam” redan efter cirka fem veckor. Det gick mycket fort! Imina har sedan dess varit en kelig, lekfull, social, mycket snäll och go kattflicka. Hon vill ständigt vara hos matte, dag som natt. Hon är mycket pratsam. Tycker om att pussas och kela, låter sig hållas/lyftas/bäras, sover gärna i mattes knä och sover ovanpå matte om nätterna. Hon är mycket lätt att till exempel lasta i transportburen. Tillsammans med matte är hon på det hela taget en oerhört lätt och följsam katt att ha att göra med i vardagen.

Vi har ibland funderat på om Imina kan ha haft närmare kontakt med människor när hon var riktigt, riktigt liten. Det som talar mot det (?) är att hon varit så ljudkänslig. Ljudet av mattes pussar var till exempel mycket otäckt i början, liksom ljudet från diverse leksaker. Och hade Imina verkligen överlevt ute den vintern om hon inte varit född ute och van vid att vistas ute? Hon var så pass ung. Å andra sidan började hon redan efter en dryg månad här hemma slingra sig runt mina ben på ett sätt som åtminstone jag inte förväntade mig från en utefödd katt.

”Vem är du egentligen?”, kunde jag inte låta bli att fråga den lilla kattflickan framför mig. Och det undrar jag fortfarande ibland. 

Imina är fortsatt försiktig i förhållande till andra människor. Hon blir spänd och avvaktande när någon kommer på besök. Hon kommer dock fram efter en stund och låter sig matas med torrfoderprickar av besökarna. Enstaka personer har fått klappa henne lite försiktigt. Hon träffar inte andra människor så ofta, men det är något som vi har ”tagit tag i” och börjat jobba lite extra med under den senaste tiden.

Mini-Mina är en helt annan sort, och hon är med ganska stor säkerhet utefödd. Hon blev snart en glad, busig och lekfull katt här hemma i sitt för-alltid-hem. Hon var alltjämt mycket försiktig vad det gällde till exempel beröring och for iväg som om jag hade gett henne el-stötar om jag så bara tänkte på att klappa henne… Hon var också en ovanligt tystlåten katt och mer lätt-stressad än Imina.

Det har krävts långvarig systematisk träning för att hjälpa henne framåt i sin ”människo-sociala” utveckling. Saker som för andra katter (och som för Imina) ”varit självklara” har jag många gånger fått ”träna in” med Mini-Mina och det har ofta tagit lång tid att träna in något. Men det är bara just när det gällt riktig närkontakt som det har varit ”svårare” för henne än för Imina.

I dag är Mini-Mina emellertid en social och härlig katt och en STOR personlighet (hon är f ö bättre på att ”träna” mig än vad jag är på att träna henne…)!

Hon kommer när jag ropar på henne, hon leker gärna med mig, hon kommer fram och hämtar godis ur min hand och hon låter sig klappas/kammas när hon äter (med start i september 2011). Under hösten 2012 började hon stryka sig mot min hand, ett beteende som sedan har förstärkts. Det senaste halvåret (under 2014) har hon börjat gosa mer aktivt, men bara med mig och bara på köksbordet förstås. Gos är fortfarande förenat med ett visst stresspåslag hos henne, det är som att hon inte riktigt ”tillåter” sig att gosa, och samtidigt kan hon inte stå emot möjligheten att få gosa. Hon kan till exempel stå på köksbordet och ”ropa” på mig och sedan gosar hon länge. Då och då blir det ”för mycket” för henne. Då går hon något varv på köksbordet och kommer sedan tillbaka för mer gos. Tidigare fick jag själv avbryta ibland när jag märkte att det blev ”för mycket” för henne men i dag reglerar hon det bra själv.

Hon har lärt sig att kommunicera med mig genom många olika läten, och hämtar mig ofta och berättar att hon till exempel vill få mat. Hon har även börjat spinna när jag gosar med henne. Hon låter sig fortfarande inte hållas/lyftas/bäras (och jag har inte ”skyndat på”). Hon har många egna idéer och är mycket lekfull/uppfinningsrik och är – som sagt – bra på att dressera mattar… Hon finns ofta i min närhet, det har även hänt att hon sovit i min säng emellanåt. Favoritleken är när jag kastar torrfoderprickar som hon får jaga. Hon tycker också mycket om att vara ute på balkongen, speciellt under sommarnätterna.

Mini-Mina är fortsatt försiktig i sin kontakt med andra människor. Hon kommer gärna och är med och låter sig matas med torrfoderprickar. Hon låter sig inte klappas, men leker gärna i besökarens närhet och är nyfiken och intresserad av de som är här. Hon sitter gärna och blinkar åt dem. Båda katterna föredrar fortfarande om besökarna sitter stilla på ett och samma ställe - ”så man vet var man har dem”.

När det gäller veterinärbesök så har jag haft turen att hitta en veterinär som själv har skyggisar hemma. Hon var en gång i tiden med och startade upp stadens katthem och hjälper fortfarande katthemmets katter med veterinärvård. Det är otroligt skönt att ha en skyggis-van veterinär när man har skygga/försiktiga katter!

Imina och Mini-Mina är två ljuvliga katter och de har ett mycket stort utbyte av varandra. Imina är en riktig gose-gris och Mini-Mina är också på god väg att bli en. Det har varit spännande att få följa de här båda tjejerna och deras utveckling så här långt, och att få uppleva den närmast berusande lyckokänsla som följer med varje nytt framsteg.

Jag njuter varje dag av att få ha dem hos mig och kommer för alltid att vara tacksam mot Stockholms katthem och Johnnys girl som fångade in dem och gav dem chansen till ett fortsatt och gott liv.

Tyvärr är det långt ifrån alla hemlösingar som får den chansen. Många går under där ute, av svält och av kyla, lidandet bland landets 100 000 – 150 000 hemlösa katterna är enormt.

Vi måste alla försöka få folk att reagera och agera när de möter katter som verkar vilsna eller hemlösa, inte minst när katterna är i dåligt skick. Vi måste även få folk att förstå vikten av kastrering, id-märkning och registrering, och få den stora allmänheten att inse att det gäller inte minst den egna katten. Det är dags att strypa tillflödet av nya katter som blir hemlösa! Vi måste också fortsätta att försöka påverka våra lagstiftare när det gäller kastrering, id-märkning, och registrering mm.

Problemet med hemlösa katter går att göra något åt. Och det borde ha gjorts något för att hjälpa dessa katter redan ”i går”.

Nu skrider årets Lussetåg iväg. En lång rad av ljuvliga katter, varav åtminstone en del har mött även livets mörkare sidor. Vi får hoppas att ljuset och värmen sprider sig vidare till de hemlösa katterna och att det snart blir nästa katts tur att få hjälp.

Alla kan vi hjälpas åt när det gäller att påverka katt-situationen och alla kan vi göra skillnad. Ingen kan göra allt men alla kan vi göra något. Och om många av oss gör lite så blir det mycket tillsammans.

Röstar ni riktigt mycket på oss nästa år igen så ska ni få höra om när Imina kom lös utomhus blott 10 månader gammal, och om alla andra äventyr som varit…. Men det får jag nog inte säga högt för då kallas det nog röstfiske… Tack för årets röster! /2014-års Lussekatter Imina och Mini-Mina.

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Annons:
Lena
2014-12-26 21:30
#1

Vilken trevlig berättelse vi får ta del av här om de båda Minorna! Tusen tack Uppkatten!

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

evastar
2014-12-26 22:16
#2

Vilken oerhört fin livsberättelse om Imina och Em-ems liv, gripande, sann och full av hopp om att livsöden går att förändra från mörker till ljus! Så inspirerande och glädjerikt att läsa! Grattis till vinsten, och grattis alla andra fina katter som deltagit!

Katthemsmatten
2014-12-27 14:05
#3

Grattis till vinsten och till att ni fick en så klok matte, Imina och Em-Em ❤️

Medarbetare Hittekatter iFokus

[[eskils_]]
2014-12-27 18:24
#4

Tack Uppkatten för en härlig och gripande berättelse om hur du blev Iminas och Mini-Minas matte! Den skulle du nog kunna få införd i tidningen Kattliv t ex!

Jassan
2015-01-08 16:34
#5

Grattis till vinsten och wow så fint du berättar om dina katter….helt tagen blir jag. Kram till dig!🤗

https://jazzans.wordpress.com/

Uppkatten
2015-01-08 20:41
#6

#5 Tack! 🙂Vad kul att du gillade berättelsen!

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Annons:
Sabbekatt
2015-01-09 11:12
#7

Kommer ihåg Imina och Mini-Mina när de bodde på Stockholms katthem 🙂 (är volontär).  Roligt att läsa om deras framsteg. Du beskriver dem så bra.

johnnys girl
2015-01-09 16:30
#8

Det var jag som fångade in Minorna och deras kompisar där ute på Ingarö

Det har nog aldrig varit så kallt och så mycket snö som den vintern. Är så glad att flickorna har fått det så bra och att de fortsätter att göra framsteg hela tiden. Det kan de nog tacka en klok matte för.  :-)

Det är inte  alltid man får möjlighet att följa sina "skyddslingar" när de väl flyttat till sina föralltid hem, så därför är det extra roligt att få se bilder ibland och att de blivit framröstade som Lussekatter.

Ständig uppassare till griniga Luffar´n, Snygga Smilla, Busiga Mina, Skygga Tingeling, Charmören Flea och hunken Roffe.
Volontär på Stockholms Katthem
www.katthemmet.nu www.svekatt.se

 

Uppkatten
2015-01-09 18:52
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
Förhandsgranskning av bild 1 av 2
Förhandsgranskning av bild 2 av 2
#9

Jag tycker det är särskilt viktigt det som beskrivs i #8, att Minorna fortsätter att göra framsteg hela tiden.

De har ju bott hos mig i snart fyra år nu. Och då och då säger vänner och bekanta att: "Nu händer det väl inte så mycket mer?". "Nu kommer de väl att vara ungefär så här?". D v s lite försiktiga med folk de inte känner o s v.

Men hittills har jag inte märkt något "stopp" alls i deras människo-sociala-utveckling. Sista gångerna jag har haft gäster hemma har t ex Imina hoppat upp på köksbordet som vi suttit vid, eller hoppat upp i köksfönstret alldeles intill. Hon har låtit sig matas och t om låtit sig klappas lite försiktigt. Och det är ju just kontakten med andra än matte som är Iminas "arbetsområde" just nu.  Och det går stabilt framåt. Jag tror inte att hon kommer att bli så där hejdlöst gosig med andra som hon är med mig, men mitt mål är att hon ska låta sig klappas av andra och kunna uppskatta det.

Mini-Minan har de senaste kvällarna gått omkring här i köket och småpratat med mig. Sedan har hon hoppat upp på köksbordet och velat gosa. Hon spinner högt och håller nästan på att trilla omkull för att det är så mysigt att gosa. Och hon ser så lycklig ut när hon gosar. Nu kan vi njuta både hon och jag och "bara gosa på".  "Goset" är ju ett av hennes mesta "arbetsområden" . Hennes framsteg när det gäller riktig när-kontakt har ju hela tiden skett väldigt gradvis, det är knappt märkbara förändringar från vecka till vecka, men hela tiden sker en förändring i rätt riktning.  

Jag tycker det känns viktigt att betona att den "människo-sociala-utvecklingen" inte tycks "vara begränsad" och inte tycks "stanna upp".

Sajtvärd för Hittekatter i Fokus. Sajtvärd för Djurskydd i Fokus. Medarbetare på Katter i Fokus.

Lena
2015-01-09 18:56
#10

Det är mina erfarenheter med att det inte finns några stopp i den här utvecklingen. Det sker framsteg hela tiden med denna målgrupp katter, vilket gör det så spännande och intressant.

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Upp till toppen
Annons: