Annons:
Etiketterhittekatterartikel
Läst 9765 ggr
miranda1
2/23/07, 12:32 PM

Husdjursavel - hur mycket är nog?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Var går gränsen för avel på djur? Hur mycket får människan förändra deras utseende? Och hur mycket ska djuren tvingas prestera och producera? Vilka risker finns det? Per-Erik Sundgren tar avstånd från dagens avel där de extrema individerna hela tiden väljs ut. Det är emot naturens ordning och kan leda till allvarliga skador.

Av Per-Erik Sundgren

Per-Erik Sundgren är agronomie doktor och pensionerad forskare från Institutionen för hus­djursgenetik vid SLU

I visan om "Karl-Erik Axel Svensson Typing - skapel­sens krona och slutliga produkt" ger Povel Ramel en både roande och helt korrekt beskrivning av det naturliga urvalets villkor. Det är genomsnittsindividen "medel­Svensson" och inte den starkaste mest extrema individen som avgör en arts framtid. I kampen för tillvaron vinner den som bäst anpassar sig till och kan utnyttja de möj­ligheter som naturen erbjuder. Bara under större natur­katastrofer med dramatiska förändringar i klimat eller omgivning kan mer extrema individer med speciella egenskaper ha så stor överlevnadsfördel att de blir centrum i en ny population. Samtidigt minskar eller för­svinner den tidigare gruppen "normalindivider".

Kraven på ärftliga förändringar kan bli för stora. Därför har de flesta arter som funnits dött ut. De ständigt ökade kraven på förändring i den avel vi idag bedriver på säll­skapsdjur och på lantbrukets djur innebär risker för djur­arternas hälsa och överlevnad.

Avel för maximal avkastning

Vår kultur är extremt tävlingsinriktad. Vi tävlar i snart sagt allt från poesi till tunga lyft eller om hur stort antal sugrör vi samtidigt kan hålla i munnen. I när­ingslivet gäller främst vinstmaximering. Som en direkt följd av detta är ekonomisk husdjursproduktion inriktad mot maximal avkastning. Kor ska mjölka så mycket som möjligt, grisar och slaktkycklingar ska växa så snabbt som kroppen håller för, och höns ska helst värpa ett ägg om dagen året runt. Hemligheten bakom de stora framgångarna i det sena I900-talets husdjuravel ligger inte främst i bättre avelsteknik. Det är urvalet som har ändrats dramatiskt i en riktning som vare sig natur eller människor tidigare har prövat. Vid avels­urvalet är det hela tiden de mest extrema individerna som premieras, precis som vid naturkatastrofer.

Det moderna avelsurvalet river spärrar som naturen har byggt upp för att undvika att kor mjölkar mer än kalven behöver, att djur växer så snabbt att deras skelett tar skada och att taglar värper fler ägg än de kan ruva. Det naturliga urvalet där genomsnittsindividen gynnas kommer i viss utsträckning alltid att verka också i våra husdjursstammar. Det är detta som hittills i viss mån har motverkat vårt extrema urval och under en tid räddat husdjuren från allvarligare skador. Idag görs det försök att i viss mån dämpa extremurvalets negativa effekter, men de höga avkastningskraven dominerar fortfarande.

Sällskapsdjuren skulle kunna utgöra ett frälse som inte behövde drabbas av så hårda krav som de producerande husdjuren. Men också för sällskapsdjur gäller tävlings­samhällets ständiga krav på prestationshöjning. Allt från hundar och katter till kaniner, råttor, möss och marsvin avlas med ledning av resultat från utställ­ningstävlingar. Här gäller anpassning till aktuella modetrender om hur djuren ska se ut. Den mest genomsnittliga individen kan inte utses till vinnare i en tävling, så som sker vid naturligt urval. Vinnaren måste vara den "bästa" i något avseende. Därför är det naturkatastrofens villkor som gäller också inom aveln på sällskapsdjur. Som en följd av det har vi alltmer omfattande problem med ärftliga defekter och sjuk­domar i ett stort antal raser av sällskapsdjur.

Utspädd sperma hot mot överlevnad

Naturen förefaller stundvis överdådigt slösaktig. Varför producera miljontals med spermier för en enda parning när det bara behövs en spermie för att befrukta ett ägg? Stort individantal och få överlevande innebär alltid möjligheter till ett urval för ökad livskraft. Om man minskar antalet individer blir urvalet oundvikligen mindre. Spermiemängden är helt enkelt till för att maximera livskraften hos det enskilda fostret. Inom husdjursaveln tar man för givet att överdådet i spermie­produktion utan vidare kan reduceras utan långsiktigt negativa effekter. Man späder sperman och reducerar antalet spermier till cirka en hundradel vid insemine­ring av nötkreatur. Det rar kanske marginella effekter sett över några årtionden, men innebär på lång sikt en allvarlig minskning av naturens ärftliga variation och naturliga skyddsmekanismer.

Ännu längre går man när man använder mikroinjektion, som innebär att ett obefruktat ägg tvingas acceptera en enda spermie som valts enbart med ledning av hur pass vital den ser ut i ett mikroskop. Här är hela det naturliga urvalets krafter satta ur spel utan varje tanke på de långsiktiga följdverkningarna. Människan själv är här det viktigaste försöksdjuret vid tillämpningen aven extrem befruktningsmetod i det i och för sig vällovliga syftet att hjälpa barnlösa par. I vilken utsträckning man då också direkt bidrar till att över­föra ärftliga skador är knappast studerat.

Det går inte att skapa friska kopior av djur

Kloning har varit ett populärt diskussionsämne allt sedan fåret Dolly skapades aven grupp forskare i Skottland. Men Dolly var inte en äkta klon, utan ska­pades med så kallad kärnöverföring (se figur på nästa sida). Det är bara cellkärnor som klonas med den tek­niken, och inte hela individer. Den äggcell som Dolly skapades från togs från ett annat hondjur än den gene­tiska "mamman". Populärt sägs det sedan att man har klonat det djur som cellkärnan kommer från. Men DNA (gener eller arvsanlag) i cellkärnan är långtifrån det enda som förs över mellan generationerna. DNA utgör mindre än 2 procent av ägget. Fadern bidrar med jämnt hälften av cellkärnans DNA. Små men mycket viktiga mängder DNA finns också utanför cellkärnan och nedärvs bara via mödrarna i något som kallas mitokondrier. Mitokondrierna svarar för viktigadelar av cellens energiomsättning och därmed också för dess överlevnadsförmåga.

Forskaren som ledde projektet med att skapa Dolly, Ian Wilmut, hävdade vid en konferens i Stockholm 2003 att ännu inga individer har klonats utan väv­nadsskador. Orsaken är att de specifika gener som styr fosterutvecklingen normalt är från1ilagna i kroppscell­erna hos vuxna djur. Det har inte visat sig möjligt att med säkerhet väcka dem alla till aktivitet i de klo­ningsprocesser man har utvecklat. När vissa för normal fosterutveckling nödvändiga gener är avstängda så drabbas de klonade fostren av utvecklingsrubbningar. Någon snabb lösning på det problemet finns för när­varande inte. Att under sådana villkor ens diskutera kloning av människor är etiskt totalt oförsvarligt. För praktisk djurproduktion är det oekonomiskt. Ägare av sällskapsdjur kan glömma varje förhoppning om att via kloning återuppväcka sin älskade hund eller katt. Det går helt enkelt ännu inte att skapa fullt fris­ka kopior av ett djur. Och det är bara DNA som klo­nas med dagens teknik - inte hela individer.

**
Genmanipulering ger inte bättre livskraft**

Genmanipulering är ett annat populärt område för vetenskapliga halvsanningar. Som svar på oroade frå­gor om det verkligen är riskfritt att flytta gener mel­lan arter lämnas ofta beskedet att gener alltid har hop­pat mellan arter i naturen. Vi gör därför inget nytt. Visst är det så att gener kan förflyttas mellan arter. Men sannolikheten för att en enstaka gen som "hop­par" i naturen ska ra fäste i den nya arten är minimal. En hoppande gen måste tillföra en fördel för den art den hoppar till. I annat fall kommer den obönhörligen att gallras bort i det naturliga urvalet.

Överföringen av gener och den följande testen och gallringen sker i naturen under århundraden och årtu­senden. Det kan bli fel om den genomförs på enskilda individer i ett laboratorium eller på ett försöksfält med odlingar under några ra år. Problemen kan natur­ligtvis komma att förvärras av att man i längden sannolikt inte nöjer sig med att byta en enda gen. Det finns alltid utrymme för nya "förbättringar" när marknadskonkurrensen trycker på och nya försälj­ningsargument behövs.

**
Vi ser inte hela bilden**

Det kommer aldrig någonsin att existera en människa som kan förstå det totala samspelet mellan tiotusentals arvsanlag. Vår intellektuella kapacitet är helt enkelt

alldeles för begränsad. Inom beslutsteorin är det visat att en människa ställd inför komplexa valsituationer tenderar att reducera beslutsunderlaget till tre avgö­rande faktorer. Einsteins förmåga att till de tre fakto­rerna längd, höjd och bredd också lägga en fjärde, tiden, anses fortfarande som en av historiens stora vetenskapliga bedrifter.

En arts gensystem är skapat under årtusenden och årmiljoner av ett naturligt urval som åstadkommer gynnsammast möjliga samspel mellan individernas alla arvsanlag. Enligt nyare forskning är antalet genpar cirka 30 000 hos högre djur. Bara den mycket okun­nige kan hoppas på att ett godtyckligt utbyte av ett anlag utan åtföljande mycket långvariga tester skulle förbättra individers livskraft och arters överlevnads­förmåga.

Naturligt skydd sätts ur spel

Vår begränsade intellektuella kapacitet innebär inte att vi måste ge upp hoppet om att skapa sunda for­ mer för avelsurval. Men det är nödvändigt att vi lär oss att utnyttja i stället för att riva ner de mekanismer som naturen har skapat för att skydda gensystemet. Det ensidiga urvalet för ökad produktion hos lant­brukets husdjur eller för att möta människors mode­nycker vid avel med sällskapsdjur måste ändras så att det tas större hänsyn till livskraft och hälsa. Gensystemen är inte konstruerade för den extrema massreproduktion av enskilda individer som kommit att bli allt vanligare. Den typen av avel sätter det naturliga skyddet av ärftlig variation ur spel.

Ärftlig variation i gensystemet är nödvändig för att individer och arter både ska kunna tackla dagens situ­ation och anpassas till en förändrad verklighet i fram­tiden. Vi kringgår i dag naturens system för skydd av den ärftliga variationen utan att ha tillräcklig kunskap om konsekvenserna. Det kommer att med stor säkerhet leda till allvarliga skadeverkningar på både husdjur och växter och i värsta fall också på kommande gene­rationer av människor. Effekterna av att kringgå de naturliga skyddsmekanismerna kommer främst att märkas i form av ökad förekomst av ärftliga sjukdomar och defekter samt försämrat immunförsvar. Använd­ningen av mikro injektion som fortplantningsmetod riskerar dessutom att allvarligt skada fortplantnings­förmågan. Är de riskerna verkligen värda att tas för att uppnå kortsiktiga vinster eller vetenskaplig beröm­melse?

Ur: Djuren - i människans klor
Utgivare: Formas
ISBN 91-540-5955-0

Av: miranda1

Datum för publicering

  • 2007-02-23
Annons:
Lena
2/23/07, 1:10 PM
#1

En intressant och viktig artikel! Dessutom synnerligen högaktuell efter gårdagens debatt i Insider.

Tack Miranda!

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

miranda1
2/23/07, 1:17 PM
#2

skulle vara intressant att höra vad uppfödarna tycker om artikeln, kan någon lägga in den sks-tråden?

/Miranda

vanessa
2/23/07, 6:33 PM
#3

Jag vågar inte lägga in den där :-). Men intressant är den verkligen. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Lena
2/23/07, 8:08 PM
#4

#3 Ja det är väl som att sätta eld på en fyrsticka kan jag tänka mig. Fst är det inte lite barnsligt att det är så känsligt. Jag menar man borde väl kunna diskutera sådant även i uppfödarkretsar.

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

majvi
2/23/07, 8:42 PM
#5

Det är ju inte bra att man avlar på en katt med någon defekt- en defekt kanske man vill åt som nakenkatterna men med en defekt gen kan det följa så många andra fel.

Jag träffade en fd siamesuppfödare som höll på för 20 år sedan.Hon tog helt avstånd från dagens framavlade siameser och sa att de var mycket sjukare nuförtiden.

Sen undrar jag varför man måste avla fram bengaler, vill man ha en katt som är lite mer vild kan man väl ta från en koloni.

“In a world filled with hate, we must still dare to hope. In a world filled with anger, we must still dare to comfort. In a world filled with despair, we must still dare to dream. 

miranda1
2/23/07, 8:56 PM
#6

 är de rädd att få höra sanningen?

"Sen undrar jag varför man måste avla fram bengaler, vill man ha en katt som är lite mer vild kan man väl ta från en koloni."Skrattande

/Miranda

Annons:
fjellans
2/23/07, 9:00 PM
#7

Halloj på er!
Jag tycker inte ni ska vara rädda för oss uppfödare, Jag tycker att ni alla gör ett enastående jobb, heder åt er. Jag har lagt en länk på Norsk Skogkatt i Fokus till denna artikel,men inte fått någon reaktion alls.
//Rita

fjellans
2/23/07, 9:01 PM
#8

Kanske ska säga oxå att artikel är MYCKE BRA, Tänkvärd.

miranda1
2/23/07, 10:04 PM
#9

Tror nog att de flesta oseriösa uppfödare inte vill höra något som förstör deras lilla hobby….

Lena
2/23/07, 10:10 PM
#10

#7 När jag tänker på Norsk Skogkatt då tänker jag på sunda och välfungerande katter. Katter man blir glad när man ser. Det är väl ändå en ras där det seriösa fått råda? Eller har ni den här tyden av problem även inom Skogisar? Att det finns uppfödare som försöker få fram linjer som inte är bra ur sundhets perspektiv?

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

fjellans
2/23/07, 10:23 PM
#11

#10, Nej vi har inte dom problemen, men vi har bl.a HCM, vi testar för det, men om vi inte ser upp så kan det barka utför här oxå,,,

Celia
2/24/07, 12:43 AM
#12

Vi har haft föreläsningar av Per-Erik Sundgren i vår rasring, Siames- och Orientalgruppen. Han är mycket kunnig och jag har bara hört gott om honom genom alla år. Han efterfrågas ofta av uppfödare!

Trullis
2/24/07, 2:49 AM
#13

utan att alls vara provokativ har jag lagt in artikeln på sks och bett om en åsikt.

Mvh

Helene

Annons:
vanessa
2/24/07, 11:19 AM
#14

Tack, Trullis för att du har modet jag inte hade igår. För det är mycket för oss nu, eller hur? /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Lena
2/24/07, 12:29 PM
#15

#12 Det låter ju sunt och bra! Precis som det ska vara! :)

#13 Bra gjort Trullis!

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Pelusa
2/24/07, 1:23 PM
#16

Det första man blir blind på är ögonen… jag hittar inte tråden, Trullis! :( 

Vad är rubriken?

/Pelusa

simzonites
2/24/07, 1:52 PM
#17

Jag tar och lägger in artiklen på perser i.fouks. Som uppfödare, även om jag nu är en hemsk perseruppfödare Flört så tycker jag den är intressant att läsa. Och det ska den vara för alla som bedriver avel oavsett ras!

Lotta

/Lotta

RolfH
2/24/07, 4:14 PM
#18

Ja vi uppfödare av raskatter är hemska djurplågare som inte bryr oss om katternas väl överhuvudtaget, varken raskatter, huskatter eller hittekatter det är tydligt. Fast artikeln är intressant faktiskt. Det är Per-Erik Sundgren som skrivit den första bok jag läste om "Avel med sällskapsdjur" när jag började som kattuppfödare. Den boken beskriver väldigt tydligt hur man skall gå tillväga för att förstärka vissa egenskaper hos sällskapsdjuret i avelsarbetet.

Lena
2/24/07, 4:25 PM
#19

#17 & #18 Nej naturligtvis är det inte så illa att alla som föder upp raskatter är hemska djurplågare. Det förstår nog de flesta även om inte alla av oss kan så mycket om avel. Som med allt finns det avarter och det ställer dessvärre till det för alla serösa också att det blir på det sättet.

Men vad tror ni det beror på att vissa linjer hos vissa raser drivs för långt? Samma fenomen finns ju även inom avel av andra sällskapsdjur.

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Pulcherimas
3/1/07, 11:08 AM
#20

#19

Hejsan!

Om domare på utställningar hela tiden premierar allt mer extrema typer kan det nog lätt bli så att uppfödare tar intryck, tror jag. Vi är ju som sagt mer eller mindre tävlingsmänniskor och klart vi blir glada ifall våra katter vinner eller får fina bedömningar. Alltså är vi nog ganska öppna för vad utställningsresultaten visar. Tror jag alltså..!! 

Det finns ju heller inget självklart stopp på tex stora öron, kort kropp etc. Det är ju en bedömningsfråga. Erkänner villigt att jag fallit pladask för skogkatter med STORA öron (med bred bas), enligt min mening alltmer förekommande idag jämfört med för  20 år sedan.  Om det sedan är rätt eller fel? 

Men jag tror att människan en gång för alla alltid strävar framåt….. Det blir liksom aldrig stopp. Och då menar jag inte alls enbart husdjursavel.

Jaha, så har man stuckit fram hakan, då…..

                                            //Monica

Annons:
Lena
3/2/07, 12:16 PM
#21

#20 Helt onekligen är det intressanta frågställningar detta med avel och var gränserna går för människans påverkan.

//Lena

//Lena - medarbetare Hittekatter iFokus samt Katter iFokus
"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

miranda1
1/16/08, 12:33 PM
#22

puttar upp pga förekommen anledning

supermoccine
1/16/08, 4:22 PM
#23

Ja, det är lite det jag syftat på i mina inlägg i tråden om huskattsavel.

Alexej
4/4/08, 4:35 PM
#24

Puttar upp

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Silvestris
4/4/08, 4:49 PM
#25

Ni ger inte uppfödare mycket cred. Det är faktskt väldigt många kattuppfödare som arbetar "med naturen" istället för "mot den". Vi är kanske de "naturligaste" husdjursuppfödarna. Vi sysslar sällan med tvångsparningar (som förekommer i hundaveln och egentligen är varje artificiell insemination att se som en tvångsparning) och vi nyttjar inte artificiell insemination i någon vidare utsträckning alls (känner inte en enda uppfödare som ens är öppen för tanken). Vi accepterar i regel när en hona säger nej till hane, vi inser att hon gjort ett val och att vi inte har rätt att ställa oss över det.

Givetvis finns det rötägg, men de flesta uppfödare är faktiskt helt vanliga människor med sunt förnuft och djup kärlek för sina katter… kattuppfödare brukar också vara löjligt förtjusta i att lära sig mycket om genetik, sjukdomar, utfodring etc. P-E Sundgren är faktiskt en väldigt omtyckt genetiker bland kattuppfödare.

Alexej
4/4/08, 6:57 PM
#26

Det finns helt klart bra och seriösa raskattuppfödare och en del är också engagerad i hemlösa katter eller jobbar på katthem. Leffe är tex Medarbetare här och Sajtvärd för Cornish Rex iFokus. Många av oss har raskatter. Och på skogkattersidan finns många aktiva som har fd hemlösa huskatter.

Men jag har också sett uppfödare som sätter hela sin prestige (och sina pengar) i utställningar och priser. Det är ofta en stenhård kamp mellan uppfödare där katter bara används som verktyg till vinnartrappan.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Upp till toppen
Annons: