Att vara akuthem och för en kortare eller längre period öppna sitt hem för en eller flera katter i nöd är bland det mest givande jag någonsin gjort. Att säga adjö när det är dags för ett permanent hem är oerhört smärtsamt, men mitt i sorgen finns ändå glädjen över att allt löst sej till det bästa och det är trots allt ett billigt pris att betala för glädjen att kunna hjälpa nästa kisse som behöver få komma in i värmen.
Vill passa på att presentera några av alla mina gäster som bott hemma hos mej. Darcy. Lilla Darcy kom från fruktansvärda förhållanden. där 22 katter levde i svår misär i en tvårummare. Katterna vadade i sin egen avföring och stanken var outhärdlig. Alla var toviga och magra, en katt hade så svåra liggsår att hon fick avlivas. När Darcy kom till mej var hon tovig, obeskrivligt mager och stank av kattavföring. Så småningom blev hon en oerhört kelig missa som aldrig kunde få nog av människor och närhet. Fick hon inte sina behov tillfredsställda omedelbart grät hon som en liten bebis och kunde faktiskt vara ganska krävande. Hon var oerhört svartsjuk på mina katter, och hade verkligen ett uppdämt behov av att få den kärlek hon aldrig fått tidigare. Darcy flyttade efter ca tre månader hem till Johan där hon fick bli ensamkatt och all den kärlek hon så väl behövde
Bessie och hennes ungar Bessie bodde hemma hos en man som hade alldeles för många katter som sprang vind för våg. Mamma Bessie fick komma till mej med sina fyra sötnosar Liam, Fabian, Baltazar och Snöret. Ungarna fick egna hem efter någon månad och Bessie fick stanna kvar lite extra för att bli extramamma till tre moderlösa kattungar. Därefter kastrerades hon och fick flytta hem till "sin farbror" igen.
Baltazar och Snöret Biafrakören
När Bessies ungar flyttat fylldes det snabbt på med ett gäng syskon och moderlösa kattungar. Bessie hade visserligen ingen mjölk kvar, men hon adopterad glatt allihop och uppfostrade dom med en fast tass. Eftersom man inte kunde gå ut i köket utan att genast fem kattungar satt där och skrek i högan sky efter mat så fick gänget namnet Biafrakören.
Captain Morgan, Först kom Captain Morgan. Han hittades ca fem veckor gammal alldeles ensam i en villaträdgård där han skrek hjärtskärande efter mat.
Ina och Herrman Kaptenen hade tråkigt och behövde ju syskon såklart och därför fick Ina och Herrman flytta in då deras mamma hade blivit överkörd av en bil.
Ina och Herrman
Nefertiti Nefertiti är utomhusfödd och bodde vid en bensinmack. Tyvärr lyckades man aldrig få tag i syskonen eller mamman och när jag hittade henne sittandes alldeles ensam i en bur i Katthemmets karantän så fick hon följa med hem och bli syster till Ina, Herrman och Kaptenen. Hon var lite blyg i början men kunde inte motstå sina nya kompisar och eftersom dom ständigt klängde på mej så gjorde hon det också.
Paddington
Någon dag senare anlände Paddington till Katthemmet. Han hade hittats svårt medtagen i ett stängt skåp i ett källarutrymme tillsammans med sitt döda syskon. Paddington behövde såklart syskon och en extrammma, så han fick bli den femte medlemmen i Biafrakören. Först var han en mycket mager, tovig och lessen kille. Det tog tid innan han orkade leka med sina nya syskon, men efter någon veckas stödmatning och Bessies omsorger blev han en glad liten skit som sladdade in i köket och skrek högst av alla.
Paddington
Alex
Lille Alex är född utomhus av en hemlös mamma och kom till mej när han var ca fyra månader gammal. En riktig ligist som höll på att driva både mej och katterna till vansinne när han for mellan väggarna här.. Men samtidgt kan man inte låta bli att charmas av ett sådant energiknippe. Det tog lite tid att få Alex helt tam, men efter en tid fick han ett toppenhem.
Debbie
Även Debbie är utomhusfödd och är en av de första som fångades in från kolonin i Fredhäll. Debbie var som alla sköldpaddor, envis som synden och hon bodde hos mej i nästan ett helt år innan hon blev hjälpligt tam. Lilla Debban är en oerhört söt tjej som älskade att leka med mina katter och vi saknar henne allihop tror jag.
Fredo Åhhhh! Vilken kille säger jag bara. Jag blev så kär. Stor, snygg, svart. Vad kan man mer begära? Även han från Fredhällskolonin. Hur cool som helst och blev helt tam hemma hos mej efter någon vecka. Fredo och Debbie fick ett hem tillsammans ute på landet där dom har det underbart. Fredo bidrar till hushållet genom att släpa in döda ormar till matte som han lägger på köksgolvet..
Fredo
Billy, Souxie, Sid och Lykke
Dessa underbara kissar hittades i en kartong i soporna. De var på väg in i sop-pressen när personalen hörde hur det pep från kartongen och dom räddades i sista stund. När de kom till mej var dom ca en vecka gamla och hade ännu inte öpppnat ögonen. Jag och min dotter nappade i skift och mirakulöst nog klarade sej allihop. Alla har flyttat för längesedan och är vuxna stiliga katter nu. Att skiljas från dessa fyra som jag nappat upp själv var oerhört svårt och även om jag är välkommen i deras nya hem för att hälsa på så vågar jag inte. Det skulle bli för jobbigt
Vasa Lilla Vasa hittades när hon var ca fyra månader gammal. Då bodde hon i Vasaparken som ligger mitt inne i stan. Lite skygg med världens mjukaste päls,
Vasa
Till sist - Vi som blev kvar
Att skiljas från sina skyddslingar är inte det lättaste och här till sist kommer de som blivit kvar.
Tingeling Min absolut första akut-katt blev såklart kvar och hon har bott hos mej i fyra år nu. Lilla Tingeling, utomhusfödd skyggis från Husby. När hon kom till höll hon til i klädkammaren och första veckorna bodde hon inuti min långa klänning som hängde ned. Där satt hon som i ett tält, man såg bara små tassar som stack fram. Denna vansinnigt rädda och skygga lilla tjej har sakta men säkert erövrat sitt liv inomhus. Jag får fortfarande inte klappa henne, men vi har långa konversationer dagligen då jag ligger i soffan och hon sitter på soffbordet. Hon har det bra här, trygghet, mat, värme och framförallt så är hon en medlem i min lilla "kattflock". Jag skulle aldrig kunna med att omplacera en så skygg och rädd katt så hon får helt enkelt stanna. Kanske kommer jag aldrig att få klappa henne, men det spelar faktiskt inte så stor roll.
Smilla
Smilla dök plötsligt upp i Fredhällskolonin,sannolikt dumpad. Denna lilla missa har troligen råkat ut för riktigt elaka människor för en mer strykrädd katt får man leta efter. I dag är hon mycket tryggare, men hon klarar fortfarande inte av främlingar, häftiga rörelser och höga ljud Höjer man handen mot henne kan hon fortfarande krypa ihop och bara vänta på slaget.
Mina Silkestass
Lilla rara Mina hittades när hon vandrade runt mitt i gatan på Östermalm. Hon fick åka poliseskort till katthemmet där vi konstaterade att hon var ca sex månader gammal och full med skabb. Skabben behandlades och eftersom Smilla behövde en ny kompis efter att Debbie flyttat så fick Mina följa med hem. Jag skulle absolut under inga omständigheter ha fler egna katter, men Smilla och Mina blev verkligen bästisar och jag hade inte hjärta att skilja dom åt. Men jag hävdar bestämt att Mina inte tillhör mej utan det är faktiskt Smillas katt.
|
|
