Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (5) Senaste inläggen

Ny kategori 000. Vanliga frågor - FAQ - ej för diskussion! 001. Kattambassadörer TNR/Skygga Katter 02. Hittekatter i Fokus 03. Hittekatter i media 04. Katthem, jour- & stödhem, föreningar 05. Kattens status 06. Kastrering, ID-märking, Vaccination 07. Djurskyddsfrågor 08. Bilder & Filmklipp 09. Goda ideér, råd och tips! 10. Huskatten 11. Kattsjukdomar & problem 12. Kattmats relaterat 13. Kattprat i allmänhet 14. Katter söker hem! / Katter sökes! 15. Bortsprungna/upphittade katter 16. Transporthjälp önskas/erbjudes 17. Solskens- och molnhistorier 18. Evenemang på Katthemmen/ Kampanjer 19. Insamlingar, Auktioner 20. Dagens Ros & Ris! 21. Till minnet av 22. OT Utanför ämnet 23. Utsatta djur av annat slag 24. Annonsdiskussioner 25. Information om Forumet & oss Medlemmar Ny kategori
11. Solskens- och molnhistorier

En hittemattes farväl

2010-07-04 19:46 #0 av: TamlinsMatte

Det har gått 10 år sedan jag blev hittad. Och i ett decennium har jag levt med min lite kantstötta nallebjörn i med och motgång. Det har bara gått 3 månader sedan han fick somna in i mina armar, och ändå känns dessa månader som en livstid i jämförelse med alla de år vi hade tillsammans.

Jag har ofta undrat hur han fann mig, hur han visste. Och visst hade jag träffat honom tidigare. Och oroats. Han sprang alldeles ensam i ett bostadsområde efter att matte och husse flyttat och lämnat honom där. Sprang efter alla människor han såg, smet in genom öppna fönster för att stjäla mat. Om du ropade på den ensamma katten kom han rusande, glad över att någon ville prata. Fast alla inte ville prata. En del ville bara jävlas med honom. Ändå kom han. Igen och igen och igen. Enda sättet att få mat var att ta risken att bli sparkad. Så var det bara. Och så hade det varit länge. Hans gamla husse hade själv sparkat, slängt ut, skurit och torterat. Ropat honom till sig bara för att sedan trampa på hans små tassar. Ändå var hela kroppen glädje när han sprang mot den som ropade. Ingens katt, och ändå allas. När jag flyttade dit var hans gamla familj redan borta. Och katten med bara ett öppet öga oroade mig. Och så försvann han. Och jag frågade ibland kattmatarna om de sett honom. Men han fanns inte.

Förrän en kväll. Och jag undrar hur han kunde veta att någon frågat efter honom. Hur han visste att just min port var den rätta. Men grannen ringde på, ställde ned katten och sa att han ville in. Katten hade redan passerat mig in i köket hoppande på tre ben så nog kunde jag se att han ville in. Men jag stirrade fåraktigt på grannen och sa att ”Jo, jag ser att han vill in – men min katt är han inte”. Så lite jag visste om livet… För nog var han min redan då. Han hade själv bestämt det. Och en katt som inte öppnar sitt ena öga och inte kan gå på alla sina ben – den kan man inte slänga ut. Han fick stanna den natten. Och varje natt i 10 år.

Jag var 20 år gammal och student. Som för alla studenter så var ekonomin inte direkt strålande. Men katten, vars namn jag redan visste från grannarna och som var det enda han fick behålla från sina förra ägare, var sjuk och skadad. Och jag hade sparat till en katt, en cornish rex. Det blev ingen cornish, och under åren som följde brukade jag skoja om att det där var min egen märkliga variant av cornish. Tänk om jag inte haft de där pengarna ändå? Tänk om jag inte kunnat hjälpa honom att bli frisk. Veterinären såg många många skador, de flesta läkta eller halvt läkta. Att han inte kunde gå berodde på att bäckenbenet gått av. Ögat berodde på att hornhinnan var helt brusten, och skadan var gammal – förmodligen över ett år gammal. Att ögat kunde räddas var egentligen mer än någon av oss väntat sig. Det faktum att han faktiskt såg lite på det när det läkt var ett smärre underverk. Tyvärr var njurarna åtgångna av en längre tid utan vatten, troligen när bäckenfrakturen uppstått.

Hans historia pusslades samman och jag kom fram till att den där dagen han kom till mig, då var han redan minst 6 år gammal. En bestämd nallebjörn som inga andra katter bråkade med, inte ens när han var gammal och svag och egentligen inte skulle ha kunnat slåss. Hans kroppsspråk fick alla andra katter att backa utan vidare gräl. I ett decennium fick vi ha varandra. I ett decennium sov han varje natt på sin egen kudde vid mitt huvud. Och han var i hela sitt liv lika fullkomlig i sin glädje över att bli kallad på, även om han till slut slutade rusa efter alla främlingar han såg. Han höll efter flocken hemma och även om jag inte alltid förstod det, var det nog han som såg till att vi hade det lugnt trots att min trio mötts först som vuxna. Han uppfostrade två föräldralösa kattungar så väl att jag endast förvandlades till mjölkbar, och sitt sista år i livet co-uppfostrade han 4 blyga kattungar (från Debattias vanvårdsärende) tillsammans med Tamlin, som då utan att vi visste det själv befann sig på sina allra sista månader i livet. Efter Tamlins bortgång var Willes sista tjänsgöring att socialisera Svea (från Naquitas vanvårdsärende).

Wille tillsammans med en av kattungarna ur Debattias ärende

Wille var aldrig en helt enkel katt att ha i sitt hushåll. Snäll som en ängel, men det där med att gå på låda var inte riktigt så enkelt. Första åren var det nästintill ohållbart. Sedan blev det bättre, men fortfarande gjorde minsta lilla obalans, osynlig för mig, att det var där igen. Han trodde dessutom att det faktiskt var okej att kissa på mattor och annan textil som låg på golvet. Så i ett decennium har jag fått lära mig att inte någonsin ställa något ifrån mig där, med resultatet att jag istället hade högar på stolar och fåtöljer. Och inga mattor på golvet.

När jag blev allergisk för många år sedan försökte jag omplacera Wille. Något som inte alls skulle visa sig fungera. Första gången slickade han av sig pälsen och man kan väl inte säga att mina föräldrar, som ställde upp som fosterhem, direkt uppskattade den förstörelse han bringade till allt som råkade finnas på deras golv. Och Wille flyttade hem igen. Vi gjorde ytterligare ett försök. Då dök han från ett fönster och gick hem igen. Det tog honom flera dagar men sedan satt han i rabatten utanför mitt hus och såg ut som att det bara gått en kort stund. Där och då bestämde jag att bära eller brista så fick Wille stanna och jag medicinera. Jag var hans och han min. Ända sedan han vandrade in i köket och bestämde sig för att han bodde där.

De sista åren följdes av en hel del svårigheter. Han förlorade successivt hörseln och njurarna började ge vika. Jag började förbereda mig för avskedet, och försökte vara nöjd med att de trasiga njurarna ändå med viss hjälp kunnat hålla så många år. Jag kunde tydligt se att bortgången av först Geisha 2008 och sedan vår vackra cornish Tamlin 2009 (som en del kanske minns från forumet) skakat hans livsrum en aning, livet var inte riktigt så bra som det varit. Ändå förvånade han mig igen. Han blev lite hängig i januari och jag åkte till veterinär med honom, beredd på att njurarna nu gett vika helt. Alla förberedde hans död, så långt så att gardinerna hängts för fönstren mot korridoren och mitt ex inkallats för att säga farväl – när provsvaret kom tillbaka utan försämrade njurar men med förhöjda vita blodkroppar. Vi åkte hem med antibiotika istället. Och fick ännu en tid. Men tiden blev kortare än vi önskat. En dag när jag kom hem från jobbet gick Wille promt och kissade på golvet framför mig. I sig inget märkligt, men ovanligt att han gjorde det framför mig. Rätt bryskt tog jag med honom till lådan och ställde honom där. Han gick ur och såg rädd ut. Det förbryllade, Wille har aldrig varit rädd för mig. Aldrig. Jag tog upp honom men istället för att som vanligt lägga tassarna om min hals var han alldeles stilla. När jag satte ned honom kröp han in mot en vägg och sedan började det värsta jag någonsin varit med om. Han skrek. Gång på gång. Och när jag höll honom var ögonen svarta och oseende. Sedan flämtade han bara, och föll ihop medvetslös. Fullkomligt lealös i mina armar. Jag bar honom till sängen och när andningen började bli mer normal ringde jag ett fullkomligt hysteriskt samtal till exet, där han bara uppfattade att jag sa att Wille skrek och att något var så galet att det inte gick att gå vettiga ord ur mig. När jag kom tillbaka till Wille hade han vaknat, och verkade mest förvånad över mina omsorger. Han gick iväg för att äta, och var överlycklig när det serverades kycklingfilé. När exet väl kom hade Wille tagit sig igenom hela filén och jag hade pratat med veterinären, som ansåg att det inte var nödvändigt att komma nu (fredagskväll) eftersom detta krävde större undersökningar som ändå inte kunde genomföras just nu. Wille var nöjd, jag andades en stund. Och sedan hände det igen. Inte lika allvarligt, men hjärtskärande förtvivlat. Nu fanns bara en väg att gå och det var med tungt hjärta jag satte mig i bilen för att ta Wille med på den sista resan.

Hos veterinären var han som vanligt igen. Spann utan den där hysteriska undertonen som funnits när han precis vaknat från anfallen. Rätt missnöjd med att behöva träffa en klämmande veterinär, men inte direkt oroad över situationen. Och så fick slutet komma. För en minst 16 år gammal katt med återkommande anfall finns inte längre annat att göra, inga undersökningar och behandlingar. Vi hade redan gjort så många. I en hittemattes armar fick en gammal katt somna efter 10 år i trygghet inomhus. Han var aldrig en hittekatt, jag var hans hittematte. Han hittade mig. Och tänk så annorlunda livet blivit om han aldrig gjort det.

Nu ligger ett fjärde stenhjärta i fönstret, ett hjärta för varje katt som lämnat mig. Och hos mig finns två nya katter, glädjen har kommit tillbaka fast min fina trio inom loppet av 1,5 år alla lämnat mig. Och inte förrän nu orkar jag skriva mitt farväl. Wille har varit borta i 3 månader och 8 dagar.

Hjärtan.jpg

Anmäl
2010-07-04 20:14 #1 av: catfoot

Gråter... RIP lilla Wille..Kram till matte..

Anmäl
2010-07-04 20:26 #2 av: anebit

Kram till matte.  Gråter  Sov gott lille Wille!

Anmäl
2010-07-04 20:41 #3 av: Alexej

En otrolig fin, vacker och sorglig berättelse. Men din Wille är säkert stolt över dig!

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Anmäl
2010-07-04 21:04 #4 av: Camillhe

usch tårarna flödar, tack för att du delar med dig av din vackra berättelse om Wille. Stor tröstkram till matte.

Anmäl
2010-07-04 21:41 #5 av: Gullimat

Kramar till dig och klart han är stolt över dig och din fina berättelse om honom, Willes egen hittematte. Sov gott Wille

Anmäl
2010-07-04 22:04 #6 av: tuska

Gråter Uffa mej va ledsen jag nu blev, det  känns  som jag inte kan sluta gråta, får väl sitta hela kvällen med dessa tårar rinnande. 

Anmäl
2010-07-04 22:07 #7 av: Lena

Tack Tamlinsmatte för att du delar med dig av ditt liv med Wille! Vackert, sorgligt, glädandje och oerhört berörande att läsa. Willes berättelse ger honom evigt liv här på Hittekatter iFokus.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2010-07-04 22:07 #8 av: Hawknestgrove

ja att släppa taget kan ibland vara det största....... Kram till er och Nu har wille det gott i Regnbågslandet

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-07-05 00:24 #9 av: Sidentass

Så sorgligt..men så oerhört vackert också....är säker på att Wille vakar över sin matte där bortom regnbågsbron där gräset är så mjukt o grönt för små silkestassar...

kram...

Anmäl
2010-07-05 01:54 #10 av: MewTwo

Vid foten av Regnbågsbron hände den där stunden för tre månader sedan något alldeles ovanligt: Den stora HimlaPorten, Grinden som GrindKatten alltid sköter och öppnar, den svängde plötsligt upp helt av sig själv! Sankt Pelle, GrindKatten, stirrade förvånad...

In genom porten stegade en stadig svart katt med trygga steg, och en bit innanför den satte han sig lugnt ned och putsade noga den ena framtassen, sedan den andra... Hela luften susade av förvånade ÄnglaKatter, som flyttade sig lite åt sidan för att släppa fram den väldiga SkaparKatten som kom nedför Bron för att möta nykomlingen!

En SÅ speciell katt hade inte skådats i kattminne: SkaparKatten möttes av en gnistrande NosBuff och gav en lika stor Buff tillbaka. Och som två lekfulla ungkatter från samma kull började de springa och busigt skutta runt varandra uppför Bron, den svart ganska stelt till en början men för varje steg uppåt allt livligare och rörligare när han i KattHimlen återfick sin hälsa och kraft.

Och SmåKattÄnglarna bakom dem nickade och förstod, att detta var en alldeles speciell KattÄngel som kom tillbaka till KattHimlen efter ett mycket svårt och viktigt men också lyckat genomfört uppdrag - och SkaparKatten var verkligen nöjd och belåten...

GrindKatten fick ta i ordentligt för att lyckas stänga den "olydiga" HimlaPorten igen. Han log muntert för sig själv och sade: "Det är fullbordat. Sannerligen fullbordat!"

Anmäl
2010-07-05 12:11 #11 av: Gunki

Elida (TamlinsMatte) har lidit tre svåra förluster de senaste åren. Hösten -08 dog hennes allra första katt Geisha, i julas crx-hannen Tamlin och i våras Wille. Dagen efter Willes död flyttade stödkatten Svea till sitt nya hem, så Elida blev ensam. Sphynxhanen Alonso och stödkatten Sam (bror till Svea) flyttade in i april och nyss har en rexhona anlänt,

Det första hjärtat i TamlinsMattes fönster är för Mirran, som var min mammas gamla katt och fick ett nytt hem hos Elida efter mattes död.

Elida skrev om Geishas död i tråden "Nu sover liten". På cornish.ifokus har hon skrivit en artikel om Tamlin historia: "Till minne av Tamlin".

Gunki - mamma till TamlinsMatte

Anmäl
2010-07-05 14:39 #12 av: Mona22

Vilken tur att han hittade just dig och fick det så bra i slutet av sitt liv.

 

Anmäl
2010-07-05 20:32 #13 av: SaraC

Otroligt fin och rörande berättelse om vad som låter som en helt underbar kattherre!

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl
2010-07-06 14:06 #14 av: Druke

Fruktansvärt sorgligt, vackert och berörande. Jag sänder en stor kram till dig, hittematten!

Anmäl
2010-07-07 14:43 #15 av: Anen27

Tack för den otroligt fina berättelsen om Wille som fick den rätta hittematten!

Anmäl
2010-07-07 23:13 #16 av: Procat

Vilken underbar berättelse!  Vilken lycklig hittematte och hittekatt, vilket underbart förhållande mellan er! Min gamla hittekatt heter också Ville, men med ett vanligt V, och det är inte jag utan hans gamla matte (som lämnade honom vind för våg) som gav honom namnet....

Anmäl
2010-07-09 11:34 #17 av: TamlinsMatte

#16 Detsamma gäller faktiskt min Wille - det var det enda han egentligen fick av dem - sitt namn

Anmäl
2010-07-09 12:51 #18 av: annebeate

Med tårar i ögonen läste jag din underbara gripande berättelse om din älskade katt Wille. Han fick tack vare dig ett fint liv, så älskad.

Tack också MewTwo, nu är lille Wille kommen till det vackra Regnbågslandet där han återförenats med sina kattkompisar.

 

Anmäl
2010-10-18 20:35 #19 av: Lena

Puttar upp den här fina artikeln som gör mig så gråtmild och glad på samma gång.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2013-07-20 16:46 #20 av: Lena

Puttar upp ett äldre inlägg som berör mig djupt och förtjänas att läsas av flera. 

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2013-07-21 11:03 #21 av: lillmymlan

Hjärta

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket.
*Nalle Puh*

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.