Kopierat från ett facebookinlägg jag gjorde på en kattsida om mitt lilla hjärta; 

Idag är en sådan dag när jag tänker på vilken tur det var att vi fick dig. Att du klev in i just den bilen som vi nyss hade lämnat på skroten. Att skrot-mannen ringde oss istället för att bara skrämma iväg dig. Vi var där för andra dagen i rad, och jag såg dig dagen innan skuttandes över vägen. Kommer så väl ihåg hur mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg dig, och jag sa till Jim med drömmande röst "den katten vill jag ha… Jim, kan vi inte ta med den hem?" varpå han svarade att man inte bara kunde ta någons katt, och det förstod jag ju såklart. Men så satt du där dagen efter, i bilen vi nyss hade lämnat, och gubben från skroten ringde oss och sa att det satt en katt i vår bil. Jag kunde inte bli gladare eller varmare i hjärtat, där satt prinsessan jag blivit så förälskad i dagen innan. En oerhört vacker liten flicka, dock med ett stort, hemskt inflammerat sår i munnen, men det avskräckte inte mig att ta hand om dig, bara några veckor gammal. Tiden gick och ingen ville kännas vid dig, ingen ringde, ingen saknade dig, och jag kunde inte förstå hur… Men det gjorde inte mig något, för det betydde att du blev min på riktigt! Den där grå/vita lilla skönheten som jag bara såg en snabb glimt av en dag, låg helt plötsligt runt min nacke och spann i högan skyn. Min älskade Bäbisen (det blev hennes namn tillslut).  

"Jag sa ju att hon skulle med hem" sa jag till min sambo när vi hämtade henne.