Det är inte lätt att rycka en deprimerad katt till livet och tar lång tid. Kan ni lyfta honom? Då skulle jag tar honom så mycket som möjligt när ni sitter still, tex när ni ser på TV. Och inte ger upp när han springer tillbaka under sängen. Lekar han? Inte många katter kan motstå en lasermus. Flytta kattsängen ännu mer fram under sängen. Flytta på kattmaten, bara bra om katten måste gå mer när den blir hungrig. Stirra på en katt får man, men blinkar också och gäspar och smackar lite som om ni äter. Det känns avslappnande för en katt.

Men det viktigaste är tid, tålamod och rutiner.

Kan bara hålla med Alexej i hennes råd. Kanske kan ni göra så att ni dessutom ser till att det inte går att komma in under soffan och att utrymmet under sängen blir minimalt för honom. Man måste konfrontera skyggisar litet lätt efter en tid. Inte så de blir vettskrämda, de ska ha en plats att dra sig undan, men så att de märker att det inte är så farligt med oss 2-beningar.

#1 Näe, det är inte lätt alls.

Enda gången som vi lyfter honom just nu är när han ska in i buren eller när vi ska klippa hans klor. Min sambo omfamnar då katten mycket försiktigt och liksom krypbackar med katten i famnen för att komma ut från under sängen. Han blirrädd när vi lyfter honom och gräver in huvudet i min armhåla för att få lite mörkt. Kanske ska jag försöka ta fram honom så han får sitt i mitt knä bredvid sängen? Med en filt ovanför sig?

Nu den senaste tiden så har han visat intresse när vi leker med den andra katten eller när hon leker själv. Intresset visar sig i att han följer med med blicken, men inget annat. Någon enstaka gång har jag sett att han har sträckt fram en tass till honkatten för att leka.

Han är lite svårflirtad, men blinkandet är där (från både vår och hans sida).

Jag har hur mycket tid och tålamod som helst för den här katten! Jag vill bara att han ska må bra och våga lita på oss fullt ut så småningom.

Nu för tiden kan det hända att han fräser ibland (om jag närmar mig för snabbt eller om han ska in i buren). Konstigt kanske, men jag ser det mer som ett sundhetstecken, då han genom att fräsa faktiskt visar känslor!

Då skulle jag satsa mycket mer på att lyfta och kela med honom. Nu verkar det bara vara oangenäma upplevelse i samband med lyfting - kloklippning och buren. Det är bättre att har honom när ni sitta vid datorn/tv när ni tar upp honom (gärna med en gömfilt) för då är ni inte lika koncentrerad på honom än vad ni är i sängen. Då klappar man katten bara lite utan krav, han är bara med så att säga. det är alltid bättre för en rädd/osäker katt att bli klappad 10 gånger om dagen lite snabbt än en gång för direkt, då blir kontakten inte lika massiv.

Det tar alltid lång tid för en riktigt skygg katt att anpassa sig till människor. Det viktigaste är att han inte lider av sin vistelse och det verkar han ju inte alls göra på din beskrivning. Han äter och leker men på sina egan vilkor. Ni kan hantera honom när det behövs. Sedan är det mera era egna behov som styr hur viktigt det är att han blir knäkatt eller inte.

Om en katt är som man brukar säga förvildad är det inte säkert att det går. Man brukar skilja mellan att socialisera och habituera. Socialisera innebär att katten tränas till att blir mer eller mindra tam, medan habituera är att vänja den vid människor - att acceptera människors närvaro. Om katten är riktigt förvildad blir det mycket obehagligt och stressfullt för den om vi försöker socialisera den. Det gäller alltså att vara vaken för hur katten reagerar när man försöker socialisera den. Blir det ingen respons alls på försöken, eller mycket negativa reaktioner kan det ur kattens perspektiv vara bättre att den får vara lite på distans. Med tanke på att Leon var den skyggaste katten i kolonin kan det kanske vara på det viset.

Min erfarenhet är dock att även riktigt blyga katter blir mer sociala med tiden. Men knäkatt brukar de inte bli. Däremot trivs de med att ha de människor de känner runt omkring sig om de själva får bestämma vilkoren.

#4 Tack Alexej! JAg har också tänkt på det, att det hittills bara varit saker som ahn inte är jätteförtjust i när vi har lyft honom. Han har ju heltklart visat att han gillar att bli klappad och gosad med!

Jo, glömde skriva det förut. Men han sover alltid PÅ sängen när vi inte är hemma. En kolsvart katt på vitt sängöverkast lämnar sina spår, även om jag borstar honom (vilket han verkligen gillar).

Kanske ska jag testa att såsmåningom ha han i famnden och borsta honom också? Ska tänka på det, men följer Alexejs råd så länge.

#5 Om han blir knäkatt eller inte kvittar mig lika, det är upp till honom själv att bestämma. Den andra honkatten är ingen knäkatt hon heller, och hon kom hit som en 5-6 veckor gammal kattunge.

Jag upplever att Leon reagerar positivt på vår närvaro nu. Detvisar han tydligt när jag klappar honom, han nästan talar om att "klappa dääär under hakan nu, och så lite bakom örat….och så på magen…"

Jag kan till och med klappa honom under magen och under tassarna, och han verkar gilla det. Om han tycker att jag stör honom så flyttar han ju på sig.

Idag under dagen testade jag att sätta ut maten en bra bit utanför sängkanten, och efter en stund så gick han fram till den lugnt och sansat. Det var bra, många gånger har jag väntat uppåt 90 minuter på att han ska närma sig maten, så då får ju 15 minuter ses som ett stort genomslag! Men han är så galet observant, precis som om att han är rädd för att något ska hända honom när han äter. Man kan ju tycka att han borde ha fattat att jag inte kommer att äta upp honom (som Katthemsmatten uttryckte det i en annan tråd för länge sedan). Jag har ju definitivt haft många chanser till det om jag hade velat!

#7 Men då verkar det ju inte som att han är så skygg längre trots allt. Om han till och med gillar att bli klappad har ni ju kommit långt tycker jag.

#8 Eller hur! Visst har vi kommit långt!

Massor av tid, tålamod och kärlek!

#9 Absolut! Det där sista släpper nog med bara det går lite mera tid.

Så…idag gjorde jag ett helhjärtat seriöst lugnt och försiktigt försök att ta fram honom lite försiktigt med en tryggisfilt.

Resultat = Spott och fräs. Mest fräs. Om blickar kunde döda-blicken…och fräs. OCh så försökte han fly efter någon minut och dumma jag höll fast honom ändå en liten stund.

Jag känner mig som en häxa…fick inte ens närma mighonom nu påkvällen för attge han mat, det blev bara fräs och fräs och så backade hanin så långt han bara kunde in i hörnet.

Jag vet inte jag…det här kändes inte så bra alls…usch vad jag känner mig elak nu. Inte ens trygghetsfilten hjälpte.

Jag vet att man inte ska ge upp efter endast ett försök, men nu känns allt jobb bara som bortblåst…

Det gör inget. Det är alltid ett steg fram och 2 tillbaka…Och onda saker ger ändå framsteg. Ger inte upp, låtsas som om inget har hänt. Inte överdriven snäll nu, han måste lära sig vad som är normalt. Tröstar man honom nu bekräfta du bara dåligt beteende.

Det du gjorde var jättebra. Nu kommer han fundera över vad som hände och han kommer fram till att han inte 'dog' och därmed var det i alla fall inte jättefarligt. Precis som Alexej skriver så är det alltid ett steg fram och 2 tillbaka, framför allt för katter som kommer att bli tryggare. De som står stilla på en plattform tar längre tid att få sociala. Fortsätt med det jobb du gör och vik inte undan. Att han fräste mer än spottade är också ett bra tecken. Han var alltså rädd och inte arg.

Tack Alexej och Katthemsmatten för uppmuntrande ord!

Jag tror inte att det finns något annat forum med lika kunniga hittekattsfolk som jag har hittat här.

Svårt att fortsätta på samma sätt, igår fräste han åt mig bara han såg mig i rummet efter denna upplevelse. Men jag fick i alla fall klappa honom en liten liten stund. Idag är det både fräs och gömma sig för stora elaka matte.

Älskade kissen min…

Fortsätt bara och låt honom inte känna att det lönar sig att fräsa åt dig. Om du backar när han fräser kommer han fortsätta med det eftersom det visar att det lönar sig och varför ska han då sluta?

Precis, det är så som med barn. Ignorerar dåligt beteende, belönar rätt beteende. Jag kan fräsa tillbaka, då blir de så chockade att de måste fundera först. Jag har ibland också skruvat fast masonitskivor på sängbenen så att ingen katt kan gömma sig där. Man måste kräva en del utan att de känner sig trängda. Sedan gör de framsteg när man minst anar det. Jag kunde igår klappa en katt som jag har sedan över ett år. Bakifrån. Katter tror ju när de inte kan se en då finns man inte. Den blev chockad men håll still tills den vände på huvud och blev rädd.

MEn jag backar inte när han fräser, det är han som ger ifrån sig ett småfjantigt fräs (mera som ett vääääs) först och sedan så drar han. Kan ju inte gärna jaga katten liksom..

Försök begränsa hans möjlighet att sticka iväg. Man måste konfrontera de små liven, även fast man känner sig elak när man gör det. Och det ska bara vara korta konfrontationer, men det vet du säkert redan.

Ni har gjort så fina framsteg med katten så fortsätt som ni gjort tycker jag; med respekt, kärlek och stort tålamod - så fortsätter det att ge med sig av tiden. Han är väldigt tillåtande med mycket redan. 

Att en katt fräser till ibland, ett sätt att visa att nu blev det för mycket eller otäckt av något, ser jag inte som ett dåligt beteende utan som ett förståeligt/normalt sätt för dessa individer att så vänligt som möjligt uttrycka sin gräns.

Fräs och väs…

Idag får jag knappt befinna mig i samma rum som katten utan att han väser mot mig. I förrgår kunde vi mysa ihop hur mycket som helst, jag klappade och gosade och han tryckte nosen och huvudet mot min hand  och var så nöjd så.

Igår började han hosta lite konstigt, som att han vill ekräkas medn det kom inget, och så gör han även idag. Jag tror att han har en hårboll som inte kommer upp ordentligt och att det besvärar honom, det är därför som han väser och fräser åt mig nu dessa dagar. Kan man ge han något för att lättare få upp hårbollen?

Än så länge vill jag inte ge han torrfoder då tandköttet fortfarande håller på och läker, det tar lite längre tid på denna kisse med läkningsprocess men jag tror att det beror på att han är lite äldre och rätt så tilltufsad sedan tidigare.

Vad var det som hände???

Varje kväll hela veckan så har jag suttit eller legat på sängen och läst bok. Ibland en halvmeter ifrån, ibland med mitt huvud bredvid hans så att han har kunnat nosa på mig. Tycker han att jag är för nära så har han flyttat på sig, typ en decimeter eller så. Men så kliar jag honom bakom öronen eller under magen och så lägger han sig på rygg och bara åmar sig och myyyser. Ofta så sträcker han ut sina tassar mot mig och lägger sig på sidan, jag får massera han under tassarna vilket han verkar gilla. Men jag får inte lyfta upp honom, det gillar han inte. Och det är helt okej, han behöver inte gilla det.

Jag är bara så chockad över att vi kan ligga på sängen tillsammans och mysa, jag, Leon och Andra Saker. Lilla gänget liksom. Helt galet underbart är det. Så apatisk som han var när han kom…och nu…mer gosbenägen katt har jag aldrig sett maken till. Det är som att han tar igen all det gos som han var så rädd för förut. Så fantastiskt underbart är det!

Men han är fortfarande mycket observant mot alla rörelser och vill inte gå omkring på golvet när vi är vakna. Och det är ok, det får ta sin tid.

Gubben min!

Härligt med så stora framsteg! 

Att katterna upplever oss mindre hotfulla när vi ligger ned beror nog på att vi hamnar i jämnläge med dem höjdmässigt. Egentligen skulle vi åla eller krypa fram för att framstå mera kattaktiga för dem. 

Forskare i USA har kommit fram till att boxar på katthem som är upphöjda (Golvnivån ligger en dryg meter upp från gången utanför)  fungerar bättre.

#22 Jo, nog har vi kattanpassat hemmet allt. Tagit bort sängfötter och soffben, för att han inte ska kunna krypa under (och med tanke på astman så är det ju alltid under sängar/soffor som dam samlas också).

Nu kan jag till och med gå mot sängen och sätt mig bredvid honom utan vare sig fräs eller väs från hans sida. Han snarare sträcker fram huvudet mot min hand för att nosa och sedan buffar han på handen precis som att han liksom bara kräver gos NU!

Detta trodde jag inte ens var möjligt någonsin för ett halvår sedan.

Gosa gosa gosa gosa GOSA NU!

Och så klappa på magen och klia bakom öronen och så mera gos gos gos!

Leon är den mesta gosekatt jag någonsin har träffat tror jag. Han tycker att det är så galet mysigt med gos och kel så att han helt glömmer bort att vara på sin vakt. Totalt.

Han kommer aldrig fram till mig, utan ligger alltid på sin plats men så snart jag börjar klia lite bakom öronen så ligger han och åmar sig och visar magen. Galet va mysigt det kan vara att bli klappad…men nåja, efter ett år under en säng så har hanju en hel del att ta igen ;-)

För några dagar sedan så fick jag min första nospuss av Leon.

Helt sanslöst ofattbart underbart! En nospuss liksom!

Men han är fortfarande en mycker försiktig och observant katt. Det är först nu som han inte hukar ner huvudet när vi kommer nära eller om han går runt på golvet lite försiktigt.

Helt galet…en nospuss! Jag kan knappt tro att det är sant!

#25 Härliga framgångar Gatukorsning! Sådant blir man överlycklig över!

Underbart!

Å, vad fint att läsa tråden! Läste hela från början och vilken berättelse! Från skräck och förtvivlan till megamys och gos! :'-)

Jag sitter oxå just nu o har läst hela tråden o tänker att OJ, vilken fantastisk berättelse.

Med tårar i ögonen är jag helt förbluffad över vilket fint arbete du har lagt ner på katten.

Så glad jag blir o tänk vilken tur denna katten har.

Tack för att du har delat med dig av detta till oss.

En stor kram till dig o din sambo som hjälpt denna katten!!❤️

Håller med, läste också hela tråden idag! Så fint att han fått komma till er, vilken lycka! Grattis till alla framgångar! B

Leon har bott med oss nu i två år. Tänk att det redan har gått två år…det känns som igår när han låg och tryckte långt in i ett hörn under sängen och man inte fick röra honom. På den tiden kunde det lätt ta 1 timme att få in han i buren när vi skulle till veterinär. Häromdagen tog det 30 sekunder…han tycker iofs inte att det är det roligaste som finns att sitta i bur, men han vet nog innerst inne att jag aldrig skulle göra honom illa.

Det bästa som finns är att ligga på sänmgen och mysa och gosa med L

Leon, han kryper ofta närmre mig men sakta och försiktigt så att jag liksom inte ska märka av det. Han kurrar och åmar sig, visar magen och vill bli kliad bakom öronen. Han nosar mig i ansiktet och i håret, och ibland så tvättar han min hand om han tycker att det behövs. Det här trodde jag aldrig skulle hända för två år sedan. Vilken resa vi har gjort och fortfarande gör. Små framsteg varje dag.

För några dagae sedan så kom han ut till köket när vi åt frukost och satte sig vid köksdörren i flera minuter innan han gick iväg igen. Jag höll på att sätta kaffet i halsen så förvånad som jag blev!

Älskade skyggisen min!

Vilken härlig läsning!!!!

Ni skulle bara veta hur tuff Leon har blivit nu!
Det är fortfarande mycket som han INTE tycker om , typ snabba rörelser och sånt. Men det finns massor av saker som tycker om också. Som till exempel att bli kliad under hakan och på magen. Att mysa och kurra när jag ligger bredvid honom på sängen är inte heller så dumt.

Men gräs och kattmynta och sådana saker…näe, det är bara fånigt typ.

Leon, värsta tuffa katten ju!

Fin tråd och fin berättelse ^_^

Blir alldeles varm i hjärtat av denna tråd, så fint :)