Katter kan komma till Katthemmet på många olika sätt och av många olika anledningar.

En del katter kommer från Kattkolonier. De har kanske levt ihop på en soptipp, i ett sommarstugeområde eller ute på en gård på landet. När de lever kring gårdar så upplevs de ofta(-st) vara ”ingens katter”, utan de lever på och omkring gårdarna på samma sätt som fåglarna, mössen och råttorna. I många fall matas katterna, men de får i övrigt ingen tillsyn.                                                                                                                                                                                                                                                                         

Kanske började det med att en okastrerad katthona flyttade in. Hon fick ungar – som fick ungar – som fick ungar. Det kan snabbt bildas kattkolonier kring okastrerade katter. När kolonin börjar bli stor blir den ofta till ett problem. Kattkolonier på kanske 15 till 120 katter är inget som gynnar varken katterna eller deras omgivning. Kolonikatter far ofta rejält illa; de fryser ihjäl, svälter ihjäl, dör av sjukdomar, olyckor, skador med mera.                                                                                                                                                                                                                 

Misärhem/vanvårdshem är ett annat tråkigt fenomen. Här lever ofta både människor och katter i dåligt skick under svåra förhållanden, och både människor och katter är som regel i behov av hjälp (vilket de ofta inte får eller vilket kattägarna inte förmår ta emot). Det kan röra sig om en bostad med kanske 30-40 katter (ja, eller fler eller färre), där kattlådorna sedan länge är överfulla, där kiss och avföring finns mest överallt i bostaden, luften är dålig/hälsovådlig, fodret är undermåligt och så vidare. Katterna kan vara dåligt socialiserade. Kattägaren har ofta inte koll på hur många katter som finns där. Där kan finnas inavel (missbildningar), magra katter, döda katter, katter som inte har växt till som de borde, katter med mask, magproblem, snuva, löss, öronskabb med mera. Ofta förmår kattägaren inte riktigt se de problem som finns, utan uppfattar att katterna är i gott skick. Ofta är länsstyrelsen involverad i dessa ärenden.

Kattunge nyss räddad från ett misärhem

Dumpade katter – det kan röra sig om frånflyttade katter, katter som har slängts ut hemifrån, katter som har dumpats på annan plats/ort, katter som ”glömts kvar” på busshållplatsen, på återvinningen eller ombord på tunnelbanan, katter som har satts ut i en låda/transportbur i skogen och så vidare. Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket ont en del människor kan göra mot sina katter. Detta trots att det är förbjudet enligt lag att överge sin katt. Kattägarens uppgift är att skydda sin katt från onödigt lidande.                                                                                                                                                                                                                                                                            

Dumpade katter far illa, och alla överlever inte. Katter som lämnas i lådor/transportburar ute i skog och mark har ofta utomordentligt små chanser att hittas/överleva, de utsätts för ett långdraget och svårt lidande och så småningom en plågsam död. Frånflyttade katter kan ibland upptäckas först efter flera veckor ensamma i bostaden, en period då katten ofta varken har haft tillräckligt med mat eller tillräckligt med vatten. Dessa ärenden polisanmäls.

Katter som har observerats eller hittats ute av privatpersoner. Ofta har allmänheten sett katten en längre tid – ibland veckor/månader/år – och noterat att katten successivt har börjat se allt mer sliten ut, magrat av, blivit allt mer skygg, tovig och så vidare. Man har kanske redan lappat i området, annonserat efter ägaren på nätet – men utan att ha hittat kattens familj. Inte sällan rör det sig om okastrerade och omärkta katter som har hamnat vilse. Till den här gruppen katter hör också kattmammor som fött sina kattungar utomhus (under till exempel ett uthus eller en altan), kattungar som har hittas ute utan sin kattmamma och så vidare.                                                                                                                                                                                 

Veterinärkatter. Det händer att veterinärer eller djurkliniker hör av sig till Katthemmet, till exempel angående omärkta katter som har hittats sjuka eller skadade ute och där det inte finns någon känd ägare. Man frågar om Katthemmet kan/vill ta på sig betalningsansvaret och om Katthemmet kan ta emot katten sedan den fått nödvändig veterinärvård. Kattägaren kan sedan lösa ut katten på Katthemmet (om kattägaren söker efter sin katt och ger sig till känna relativt snart). Alternativt så omplaceras katten efter det att myndigheterna har skrivit över katten på Katthemmet. Alternativet är många gånger att katten avlivas, vilket kan ske även utan att veterinären/djurkliniken först har försökt hitta något katthem eller någon katthjälpsorganisation som är beredd att ta på sig betalningsansvaret.

Ibland förmår inte veterinärkliniker att avliva ännu en frisk katt… (Kattungen på bilden har inte varit avlivningshotad – bilden är tagen i ett jourhem!)

Katter som har lämnats in för avlivning kan ibland slussas vidare till Katthemmet. Det kan till exempel handla om unga, friska och sociala katter som har lämnats in akut för avlivning sedan något av familjens barn reagerat med kraftig kattallergi och nu ligger på sjukhuset. Överslussningen till Katthemmet sker då i samråd med kattens familj – och det är inget man som djurägare kan förvänta sig kommer att hända. Har man lämnat in sin katt för avlivning så är det normala att katten avlivas. Men ibland förmår inte veterinärer och djurkliniker att avliva ännu en frisk katt, utan försöker hitta ett alternativ. 

Dödsbokatter förekommer regelbundet på katthemmen. Ofta är det äldre personer som avlidit, men det kan även vara yngre kattägare som har gått bort hastigt i till exempel trafikolyckor eller på grund av sjukdom. Ofta är det anhöriga som hör av sig och som själva inte har möjlighet att ta hand om katten/katterna. Det händer även att grannar hör av sig sedan katterna släppts ut och lämnats åt sitt öde, eller att man hör av sig om katter som far illa ute och som man tror kan ha tillhört en granne som inte längre är i livet. Dödsbokatterna är ofta deppiga när de kommer in på Katthemmet, de vill inte äta och de sörjer. Många gånger behöver de extra närhet, tid och uppmärksamhet, och kan må bra av att istället få vara i ett jourhem i väntan på ett nytt för-alltid-hem. 

Dödsbokatter är ofta deppiga, vill inte äta, och sörjer.

Omplaceringskatter – tas emot i mån av plats och möjlighet. Ofta handlar det om ändrade förhållanden i familjen, kanske ska man flytta utomlands eller så finns det andra anledningar till att man inte längre kan ta hand om sin katt. ”Allergi” uppges ofta som orsak, inte minst på våren. Ibland är det nästan så att man undrar om det inte är pollenallergi snarare än kattallergi det handlar om, eller om det kanske snarare är problem med att få kattvakt inför sommarens semesterresor som fått familjen att vända sig till Katthemmet för omplacering av katten… Men självklart förekommer allergier. Absolut.                                                                                                                                                                                                                                                     

Även katter med ”problembeteenden” kommer till Katthemmet för omplacering. Det kan till exempel gälla katter som felkissar/revirmarkerar. Ofta är det unga okastrerade katter. Beteendeproblem går vanligtvis att göra något åt, antingen på hemmaplan eller på Katthemmet.

Omplaceringskatter tas emot i mån av plats och möjlighet

Ibland kommer katter in mer akut för omplacering: matte eller husse kan till exempel ha blivit sjuk och kommer inte att kunna ta hand om sin katt mer. Ja, det finns förstås många olika tänkbara scenarier.                                     

Raskatter (med stamtavla!) – förekommer mer sällan på katthemmen, men då det händer så rör det sig oftast om kattägare som inte har läst på tillräckligt om rasen och som inte har förstått vilka behov katten har. De kanske vanligaste raskatterna som hamnar på katthemmen är perserkatter och bengaler. Persern kräver daglig pälsvård och många gånger har de problem med rinnande ögon som behöver hållas efter. Bengalen i sin tur är en livlig och aktiv katt som behöver massor av stimulans och möjlighet att få utlopp för all sin energi. Kan bengalkatten inte gå ut under trygga förhållanden så krävs en kattägare som – dagligen – leker mycket med katten och som gärna till exempel tar ut den på koppelpromenader. Bengalen kan därtill vara ganska högljudd till grannarnas förtret.

Hur kan då katthemmet och katthjälpsorganisationerna hjälpa till?

När det gäller kattkolonier kan katthemmen/katthjälpsorganisationerna bidra genom att kartlägga, fånga in, bekosta veterinärvård, kastrera, vaccinera, ID-märka, socialisera och omplacera. Tyvärr är det relativt vanligt med kattkolonier, katthemsplatserna räcker inte till och katthemmen/katthjälpsorganisationerna får många gånger inte vetskap om befintliga kolonier. Katterna skjuts av av folk på plats, eller avlivas genom våra myndigheters försorg. Ofta blir då några katter kvar och startar en ny koloni, och så är alltihopa igång igen. En kattkoloni är aldrig tömd förrän man verkligen har försäkrat sig om att den sista katten är inne. 

Katthem och katthjälpsorganisationer kan hjälpa till att tömma kolonier och misärhem

På liknande sätt kan katthem och katthjälpsorganisationer bidra till att tömma misärhem på katter. Ibland får kattägaren djurförbud, ibland hade de det redan. Andra gånger kan kattägaren få tillstånd av ansvarig myndighet (Länsstyrelsen) att behålla någon - eller ett mindre antal katter – förutsatt att dessa katter kastreras och sköts om väl i det fortsatta.                                                                                                                                                                                                                                                  

När det gäller upphittade katter som kommer in till Katthemmet så kollar man alltid om katten är IDmärkt (med chip eller örontatuering). Är katten IDmärkt så söker man i de olika ägarregistren efter kontaktuppgifter till kattens familj. Är katten omärkt, eller inte ägarregistrerad, så försöker man att hitta kattens ägare genom att annonsera på till exempel VILSE, i olika FB-grupper, man sätter upp lappar i området där katten hittades och så vidare. Men den som saknar sin katt måste också själv söka aktivt efter sin katt – och börja med det redan i ett tidigt skede. Lyckas Katthemmet inte hitta ägaren så skriver ansvarig myndighet så småningom över katten på katthemmet som då får rätt att omplacera katten.                                                                                    

Omplaceringskatterna då (det vill säga de katter som ägarna själva överlämnar till Katthemmet för omplacering) - hur kan katthemmen hjälpa dem?

Din katt – Ditt ansvar

Ja, relativt många kattägare blir både arga och ledsna när de förstår att Katthemmet inte kan ta emot deras katt här och nu för omplacering. Enstaka kattägare invänder också när de får klart för sig att katthemmet tar ut en omplaceringsavgift (vilket är relativt vanligt). Man tycks tro att Katthemmet är någon slags myndighet med skyldighet att ta emot alla oönskade eller upphittade katter. Här och nu. Och så är det förstås inte.                                                                                             

Katthemmen drivs vanligtvis av volontärer som samlar ihop pengar och hjälps åt att sköta om katterna på sin fritid. Din katt är ditt ansvar – inte Katthemmets.                                       

Katthemmen är främst till för de hemlösa katterna, det vill säga för de katter som saknar en ägare. Det beräknas finnas ungefär 100 000 – 150 000 hemlösa katter i Sverige i dag.                                                                                                                                                                                                                                                                                

Katthemsplatserna räcker i dagsläget inte till ens för de mest hjälpbehövande katterna. Din katt står därför inte självklart först i kön.                                                                                                                                                                                               

Det finns också en övre gräns för hur många katter som får tas in på Katthemmet eller av en Katthjälpsorganisation. Överskrider Katthemmet/Katthjälpsorganisationen den gränsen så riskerar de att bli av med sitt tillstånd. Då får inga katter hjälp.                                                                                                                                                                               

Att ta ut en omplaceringsavgift borde vara standard på varje svenskt katthem. De medel som människor skänker till katthemmen har ju vanligtvis skänkts i avsikt att hjälpa de katter som inte har någon familj. Omplaceringsavgiften är till för att (ihop med andra katters omplaceringsavgifter!) täcka Katthemmets utgifter för omplaceringskatterna. Det kan till exempel handla om kostnader för kastrering, IDmärkning, vaccinering, veterinärvård, foder, kattsand, lokaler samt omvårdnad/skötsel (om det finns personal anställd, vilket dessvärre få katthem har råd med i dagsläget).                                                                                                                                                                   

Omplaceringskatterna behöver således ”bära sin egen kostnad” och inte nyttja de pengar som skänkts av omtänksamma människor till de katter som saknar en ägare. Katthemmens ekonomi är ofta starkt begränsad och veterinärutgifter och andra kostnader är skyhöga. Mot den bakgrunden borde det vara självklart att den som vill få hjälp med att omplacera sin katt betalar en slant för den hjälpen (hade katten bott kvar där hemma så hade det ju också inneburit utgifter för katten).

Veterinärkostnaderna är en tung utgiftspost för katthem och katthjälpsorganisationer. (Hittekatt, opererad på grund av inåtvända ögonlock)

Kanske kommer fler omplaceringskatter att kunna tas emot i framtiden, om vi lyckas få ner det stora antalet hemlösa katter. Men i dagsläget jobbar katthem och katthjälpsorganisationer således i hög utsträckning med djurskyddsarbete och i mindre utsträckning med omplacering av ägda katter som har lämnats in av sina ägare.                                                                                                                                                                     

Men självklart bör man höra efter med Katthemmet om de kan hjälpa till - eller om katten kan få stå på kö – OM man behöver hjälp med att omplacera katten! Har man möjlighet på Katthemmet så hjälper man vanligtvis gärna till. De allra flesta kattägare KAN emellertid själva hitta en ny familj till sin katt, om de ger det lite tid och kanske får lite tips och råd på vägen.                                               

Det är lättast att omplacera katten om den är kastrerad, IDmärkt, ägarregistrerad, vaccinerad och försäkrad. Och det kan vara bra för katten att slippa ta vägen över Katthemmet.                                                                                                                                                                               

Stjäls katter för att Katthemmen ska ha katter att sälja?                                                       

En del personer tycks tro, eller hävdar, att Katthemmen åker omkring och ”räddar” utekatter de får syn på, och att ägda katter således stjäls för att sedan omplaceras. Sådana felaktiga påståenden förekommer även då och då i sociala medier, och det händer också att folk hör av sig till katthemmen och hävdar att katten som de precis har sett på Katthemmets hemsida MÅSTE vara DERAS katt som någon har STULIT och lämnat in.

Nej, katthem åker inte runt och stjäl katter som de kan adoptera ut.

Någon enstaka gång är det förstås en ägd katt som har hamnat på Katthemmet, vanligtvis en omärkt/oreggad katt som varit bortsprungen en längre tid, som kommit in efter larm från privatpersoner, och där Katthemmet har eftersökt ägaren en tid utan resultat och där katten så småningom har skrivits över på Katthemmet av ansvarig myndighet. Men ofta när det kommer ett sådant här samtal så får Katthemmet lägga rejält med tid på att förklara att det inte är möjligt att det är samma katt (fel kön, katten togs in på Katthemmet flera veckor innan den inringande kattägarens katt försvann, katten på hemsidan är född i föreningen eller har en känd bakgrund, katternas teckning skiljer sig tydligt åt och så vidare). Ofta behöver man samtidigt ge tröst och stöd, samt ge handledning kring hur kattägaren ska gå vidare för att hitta sin bortsprungna katt.                                                                                                                                           

Nej, katthem stjäl inte katter. I själva verket så har Katthemmen ständigt kö in och får dagligen samtal om katter som behöver hjälp. Det finns dessutom en – till synes aldrig sinande - kö av kattägare som vill få hjälp med att omplacera sina katter.                                                

Kort sagt: Det finns katter så det räcker och blir över.                                                                                                                                                                                                  

Katthemmen högsta önskan är istället att det skulle finnas FÄRRE katter som behövde plats på Katthemmet, för det gör ont i hjärtat och man mår väldigt dåligt av att behöva säga ”nej” till så många katter i behov av hjälp. Speciellt när man vet att det ofta slutar illa för de katter som man tvingas säga ”nej” till.                                                                                                                                                               

Men ”nej” säger vi ofta på katthemmen, helt enkelt därför att katthemsplatserna, pengarna och volontärerna inte räcker till för att hjälpa varje katt i behov av hjälp. Det är ledsamt, men så är det i dagsläget.                                                                                                                                                                                                                               

Vi önskar att det vore annorlunda. Det är därför som vi länge har ställt krav på en lag om att varje katt ska vara kastrerad (undantaget katter som ska användas i seriöst avelsarbete) – en lag som nu har gått igenom. På motsvarande sätt kräver vi en lag gällande obligatorisk IDmärkning och ägarregistrering av katter. Bara med dessa ”verktyg” i ryggen har vi en chans att minska antalet hemlösa katter och att minska det lidande som de hemlösa katterna utsätts för.                                                                                                                                                                                                               

Omkring 100 000 – 150 000 svenska katter saknar i dag tillsyn och ett eget hem. Katthemmen får dagligen prioritera vilka av dessa katter som kan tas in.                                                                                                                              

Att lämna in sin egen (eller grannens) katt på Katthemmet

En del tror på fullaste allvar att man kan åka iväg och lämna in sin egen (eller grannens!) katt på Katthemmet när man har tröttnat på katten, och att Katthemmen då är skyldiga att ta emot (och helst säga ”tack” och se glada ut över att ha fått en till katt).

”Så länge man lämnar till Katthemmet så är det okej att lämna in grannens katt om katten missköter sig”, stod det till exempel att läsa i en kommentar på Facebook nyligen.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Men självklart är det aldrig OK att stjäla någons katt, och Katthemmen vill inte bli inblandade i sådant.

Det är aldrig okej att köra in grannens katt till katthemmet – inte ens om katten har ”misskött sig” (t ex genom att bete sig som en katt och urinmarkera där hemma)…

Katthemmet är - som tidigare påpekats – ingen myndighet och Katthemmet har ingen skyldighet att ta emot NÅGON katt, varken din eller din grannes. Katthemmen drivs vanligtvis ideellt av volontärer och är till för de mest utsatta katterna. Har grannen en katt som ”missköter” sig (vanligtvis genom att bete sig som en katt…) så får du lösa det med grannen.                                                                                                                                                                                

Det är aldrig okej att bara åka iväg till katthemmet i avsikt att lämna en katt där. Man måste alltid kontakta Katthemmet först och höra efter om det finns plats, eller om de går att få ställa katten i kö, och så vidare. Katthemmet har inte råd att bli av med sitt tillstånd bara för att du försöker forcera in en katt som det inte finns plats för.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Däremot kan man förstås alltid höra av sig till sitt katthem/sin katthjälpsorganisation för att försöka hitta en lösning.                                                                                                                                                                                                                       

Sjuka/skadade katter som hittas ute ska köras till veterinär och inte till katthemmet. Är katten omärkt kan det dock vara klokt att kontakta ett katthem eller en katthjälpsorganisation som i sin tur kan gå in som betalningsansvariga (om möjlighet finns). På så sätt kan katten få veterinärmedicinsk hjälp och slipper att avlivas i onödan.                                                                                                                                                              

Summering: Det är många starka livsöden som möter en på Katthemmet. Att kunna ge dessa katter en andra chans är både viktigt och värdefullt.                                    

Dock behövs bättre förutsättningar (fler katthemsplatser, bättre ekonomi, fler volontärer och anställda, och så vidare).                                                                                                                                                                                                            

Katthemmen/katthjälpsorganisationerna kan i dag inte hjälpa varje katt i behov av hjälp – vilket ofta leder till stress hos katthjälparna. Det är svårt att prioritera bort katter som behöver hjälp. Katthemmen och katthjälpsföreningarna har dock i första hand skyldighet att hjälpa de katter som redan har tagits in i föreningen. Räcker inte energin och resurserna till de katter som man redan har tagit på sig ansvaret för så faller verksamheten, och inga fler katter kan få hjälp framöver. Katthemmet kan inte göra mer än vad man har resurser till.                                                                                                                     

Så vilka katter finns då på katthemmet? Svaret är att där finns alla sorters katter. Stora och små katter. Katter med olika personligheter och i alla möjliga färger, med alla möjliga teckningar. Där finns långhåriga och korthåriga katter, glada och lite ledsna katter. Kattungar, ungkatter och vuxna katter. Smala och lite rundare katter. Raskatter och huskatter. Rädda katter och trygga, vana familjekatter. Som alla har det gemensamt att de behöver ett nytt hem.                                                                                                                                                                                                 

Det är katter som har drabbats av otur, men som sedan haft turen att få en andra chans.

Med turen att ha fått en andra chans…