Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (5) Senaste inläggen

Ny kategori 000. Vanliga frågor - FAQ - ej för diskussion! 001. Kattambassadörer TNR/Skygga Katter 02. Hittekatter i Fokus 03. Hittekatter i media 04. Katthem, jour- & stödhem, föreningar 05. Kattens status 06. Kastrering, ID-märking, Vaccination 07. Djurskyddsfrågor 08. Bilder & Filmklipp 09. Goda ideér, råd och tips! 10. Huskatten 11. Kattsjukdomar & problem 12. Kattmats relaterat 13. Kattprat i allmänhet 14. Katter söker hem! / Katter sökes! 15. Bortsprungna/upphittade katter 16. Transporthjälp önskas/erbjudes 17. Solskens- och molnhistorier 18. Evenemang på Katthemmen/ Kampanjer 19. Insamlingar, Auktioner 20. Dagens Ros & Ris! 21. Till minnet av 22. OT Utanför ämnet 23. Utsatta djur av annat slag 24. Annonsdiskussioner 25. Information om Forumet & oss Medlemmar Ny kategori
9. Kattens sjukdomar & problem

Sorgen efter ett djur.

2011-10-02 13:15 #0 av: Lena

Banden mellan människa och djur kan vara mycket starka. Det har vi fått en ökad insikt om. Trots detta finns det inte samma förståelse för sorgen efter ett avlidet djur. Att förlora någon man älskat kan ge en djup kris. Det gäller vare sig det är ett djur eller en människa.

Antal sällskapsdjur ökar. Vi får även större insikt om vilken roll djuren spelar i våra liv. Acceptansen att sörja ett djur som dött är däremot inte lika stor. Sorgen efter ett djur följer dock exakt samma faser som all annan sorg. Sorgen brukar delas upp i fyra faser; chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Hur lång och hur djup sorgeprocessen blir beror på vilken relation man haft till den som dött. Det beror inte på om det är en människa eller ett djur. Det går inte heller att jämför sorgen. Det är högst individuellt hur svårt och tungt sörjande blir.

Den som själv aldrig haft en djupare relation till ett djur har i regel svårt att sätta sig in i hur sorgen kan upplevas efter ett sällskapsdjur. Det är ganska vanligt att den sörjande djurägaren skäms över sin sorg och därför försöker dölja sina känslor. För att få en förändring till stånd är det viktigt att vi är öppna med hur vi känner. Prata om sorgen och stöd den som sörjer!

Det finns de som anser att djup sorg efter ett djur beror på att djurägaren förmänskligat sitt djur. En sådan syn förringar dock själva sorgen.



Det finns en fara om relationen till ett djur ersätter mänsklig kontakt, istället för att vara ett komplement. En risk i vårt allt mer stressade och kravfyllda samhälle. Realtionen till djuren är lättare då de inte ställer samma krav på oss. För att må bra behöver vi både djur och människor i våra liv.

Källa: Artikeln är baserad på en artikel i TTELA den 14/9 2011 och bygger på Psykolog Mickie Gustaffsons studier av relationen människa och djur.

Foto: Lena - till minnet av katterna Emil, Stumpan och Tina.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-02 13:36 #1 av: Lena

Det här med sorgen efter en kär katt eller annat sällskapsdjur behöver vi prata mera om. Det är inte alls lika acceptabelt som annan sorg.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-02 15:55 #2 av: Engla

Mycket bra artikel, Lena. Jag får nästan känslan av att det kan ses som mesigt att sakna ett djurs bortgång. Vad kan det bero på? Och vad är det som säger att alla reagerar likadant när någon som står en nära har gått bort?
Alla människor sörjer någon gång i sitt liv. Bör inte alla sorger behandlas med samma respekt?

/Änglakatterna - medarbetare på Hittekatter och på Katthemmet Kompis

Anmäl
2011-10-02 16:41 #3 av: Lena

#2 Det kan man ju tycka att all sorg borde möta samma respekt. Dessutom kan nu ingen annan bestämma över vem och hur mycket en person ska ha rätt sörja.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-02 17:00 #4 av: martdat

så sant ,, alla är olika, jag gråter mer öppet än de flessta tror jag när dte gäller katterna ,vet att störtlipade på jobbet när Mini skulle avlivas och jag grät så de fick inet stopp på mig, fick dra in mig i ett rum o lugna ned mig,.
men de är ganska förstående på mitt jobb i allafall,


men jag minns även när min älskade gullungen gått bort och jag en vecka efer fick ställa in en utekväll för jag kände mig inte redo att varken dricka elr vara social, det mottogs inte alls med förståelse och då blev jag arg,,,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2011-10-02 17:00 #5 av: martdat

dubbelpost pga seegt ifokus,,,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2011-10-02 17:43 #6 av: Vinterdag

Jag hade många år en veterinär, som jag gick hos, med mina katter. Varje gång när en katt dog, tröstade hon mig, ringde och skickade vackra brev. Även när en av katterna dog hastigt hemma. Jag har sparat hennes brev. Tänk, om alla veterinärer gjorde samma sak.

Anmäl
2011-10-02 18:11 #7 av: martdat

min ena veterinär gråter hon med med mig när jag avlivat där, en gång när jag kom efter att katten avrit inlagd för att försöka, så såg jag redna på parkeringen när jag kom att det inte gick, djursjukvårdaren var aldeles rödgråten och när jag kom in var veterinären det med, hon börgade gråta så jag kände jag måsste ge henne en tröstekram, visst,, egentligen är det väll på ett sett galet att de oxå gråter, Men jag ser det som ett bevis på att de verkligen bryr sig och har försökt allt,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2011-10-02 21:05 #8 av: viktoria91

Hemskt att man inte ska kunna sörja sina djur öppet utan att bli nerklankad för det. Som ett djur skulle vara mindre värd. Hatar kommentarerna som "det var bara ett djur" ska jag kontar med att "din morfar som dog var också bara ett djur"? Hade jag sagt så hade jag blivit sedd som empatilös.

Anmäl
2011-10-03 18:51 #9 av: Liz-arden

Det är skillnad på olika djurslag också.

Mina vänner hade inte mycket förståelse för att jag var mycket ledsen när jag var tvungen att avliva min gamla ödla. "Bara en ödla" fick jag höra ofta.

Men personalen på djursjukhuset var mycket förstående och hjälpte mig när jag störtgrät och jag fick gå ut genom en bakdörr så att jag slapp gå genom väntrummet rödgråten.

Anmäl
2011-10-03 18:58 #10 av: Lena

#9 Ja det har jag också varit med om. Det folk inte förstår sig på kan det inte sätta sig in i. Tur att du fick bra stöd på djursjukhuset.

Vad var det för slags ödla? Gillar ödlor själv fast har aldrig haft någon egen.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-03 19:07 #11 av: Liz-arden

Det var en vattenagam, en ganska stor, grön ödla. Hon var väldigt speciell för mig för jag hade haft henne från det att hon var en liten unge till dess att hon var en tandlös gammal tant.

Jag vill tro att hon levde ett gott ödleliv men det var ändå väldigt jobbigt att behöva ta beslutet om avlivning när hennes kropp inte orkade längre.

Anmäl
2011-10-03 20:06 #12 av: Lena

#11 Den var jättefin! Hur gamal blev den?

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-03 20:31 #13 av: Liz-arden

Hon blev runt 10 år vilket verkar vara ganska normalt för en hona av den arten.

Hennes mage slutade ta upp näring så hon åt med god aptit men gick ner i vikt hela tiden.

Anmäl
2011-10-03 21:11 #14 av: Selma99

Min upplevelse är att människor som själv haft djur har en större förståelse för att man har sorg efter ett djur likt efter en människa. Men som alltid när det handlar om djur så finns det människor som inte anser att djur har ett värde och därmed är utbytbart som vilken vara som helst. Jag har i min bekanskapskrets mest människor som har samma känsla för djur som jag. Och träffar jag människor som inte har förståelse för att jag kan ha sorg efter ett djur så tycker jag nog någonstanns att det är synd om dem, de kan ju inte heller uppskatta och känna glädje i kontakten med djur. De missar något!

Anmäl
2011-10-03 21:16 #15 av: Liz-arden

#14 Absolut!

Trots att vi blir ledsna varje gång vi förlorar en fyrbent vän så tror jag att djurmänniskor generellt är lyckligare och lever rikare liv än folk som inte tycker om djur.

Anmäl
2011-10-04 19:06 #16 av: [mia-38]

Bra artikel.

Jag har nyss förlorat min lilla livskamrat på 18 år. Han hade njur- och hjärtsvikt...så han fick somna in igår.
Gråter

Saknade och sorgen är enorm.

Medarbetare på OF och Cancer.

Anmäl
2011-10-06 10:21 #17 av: Slampen

Mycket bra artikel. För mig som har arbetat inom vården och med människor i livets slutskede, är sorgen och saknaden efter ett djur lika mycket värd som efter  en människa. Jag har även mist båda mina föräldrar, så jag vet hur man sörjer både människor och djur. Även jag har mött detta att har du sörjt färdigt nu. Den frågan var det en som ställde en vecka efter att min katt somnat in.

Jag har ofta fått åka med katter, som har behövt somna in. Det har varit katter som man iblan inte alls har lärt känna och i det ligger en sorg även. De har aldrig fått chansen till ett nytt liv. Det sista man har kunnat göra för dem är att låta dem somna in. Tom nu kan tårarna rinna på mig när jag tänker på dem...

Jag kanske ses som väl blödig, men slutar jag att gråta vid en avlivning då ska jag inte ha med djur att göra längre. Det är min känsla....

Alla ni sörjer, sörj ut men skynda inte på det....

Anmäl
2011-10-07 14:07 #18 av: [trollskogen]

Min älskade Bäsis dog i går , han blev inte ens två år .

Nån fartdåre körde på honom .

Försöker få bort bilden på näthinnan där jag ser hans överkörda huvud om och om igen .

Jag förlorade en stor bit av mej , min själ och min empati med människor i går .

Vi gråter och gråter här .

Jag låg i sängen med min döda kisse i går innan begravningen o ville inte släppa honom. :*(

Anmäl
2011-10-07 17:06 #19 av: [mia-38]

Stoooor värmande och tröstande kram till dej trollskogen...

Jag visste ju att jag var tvungen att ta bort min lilla kisse så det var ingen otäck överraskning.
Men din stackare som blir överkörd så hux flux...Gråter

Sorgen är densamma men chocken av att de blir påkörda eller blir akut sjuka, är hemsk.

Kram till dej

Medarbetare på OF och Cancer.

Anmäl
2011-10-10 11:37 #20 av: Slampen

Det finns inga ord som räcker till i detta sammanhang....Det är så onödigt. Gråt ut Trollskogen....

Anmäl
2011-10-10 17:11 #21 av: Lena

#18 Så himla tråkigt och ledsamt Trollskogen! Sådana där hastiga slut på våra kära vänners liv är svåra att ta. Många tröstande kramar!

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-10-10 18:31 #22 av: [trollskogen]

Jag kan inte tänka mej tanken att leva utan katter .

Sorgen har drivit mej till en större insikt .

Jag ska försöka att hjälpa så många katter det bara går för att hedra min älskling .

Ja jag kan inte fatta att han är borta , sitter på trappan varje kväll ändå fast han inte kommer hem.

Anmäl
2011-10-11 02:49 #23 av: lillmymlan

Bra skrivet Lena, om sorgen och saknaden efter våra änglamissar eller djur. De berör oss allra längst in i hjärtat och det gör så ont att förlora dem och saknaden tar tid.... så lång tid som det behövs.

Att stressa fram i sorgen går inte, allt måste få ta tid, så även sorgen efter små tassavtryck i hjärtat och själen.

Katterna berör...

/Malin

 

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket.
*Nalle Puh*

Anmäl
2011-10-12 19:01 #24 av: Lena

#23 Visst är det så Malin! Katterna vi mist lever kvar inom oss.

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-11-14 10:14 #25 av: Mona22

Tror det bara är djurägare som vet hur det är att förlora ett djur.

Vi fick för 3v sedan ta bort våran skogis, han blev 9,5 år.

-Det var bara en katt ju säger vissa...

Men han var ju mer än så, en familjemedlem och en kompis. Jag tror man måste ägt ett djur för att förstå sorgen själv.

Sedan känns det lite som att det är mer okej att sörja en hund än en katt och andra djurSkrikandes

 

Anmäl
2011-11-14 10:33 #26 av: [Highonbluetomorrows]

Jag kan bli tårögd bara av tanken på att andras älskade djur dör. Att det skulle hända min egen lilla älskling försöker jag dock att inte tänka på alls :).

Känns som att folk i allmänhet har en rätt stor acceptans för att någon sörjer en avliden hund. Häst och katt kan även få en viss förståelse, men inte alls på samma sätt som för hundar. Sedan finns det alltid idioter som inte förstår hur man kan sakna och sörja djur överhuvudtaget.

 

 

Anmäl
2011-11-16 17:17 #27 av: Slampen

En liten katta tassade vidare i söndags. Jag hämtade henne på en sopstation och hon var det mest toviga lilla skruttis, som veterinären hade rakat. Hon var semi och det var så illa att hon inte kunde sätta ner tassarna ordentligt. När hon hade fått av sig hela sjoket med päls njöt hon av att kunna tvätta sig ordentligt och en tid efteråt fick hon ett redigt bad.

Hon adopterades av ett par, som gav henne ca ett år i sin omsorg och där hon hade det bra. Hon blev tyvärr sjuk och fick troligen hjärnblödning, så hon fick somna in i söndags, lilla blå.

Jag var bara med på en liten sträcka. Men visst känns det. Jag kan ändå känna någonstans en tacksamhet över att vi fick veta om henne och gav henne den tid hon nu fick. Hon hade annars gått en snar och inte allt för trevlig död till mötes.

Anmäl
2011-11-16 20:47 #28 av: Lena

#27 Så sorgligt! Ändå bra att hon fick det bra sitt sista år. Så bra att du räddade henne!

//Lena - sajtvärd Katter iFokus & medarbetare Hittekatter iFokus 

"Ett liv utan katt är inget liv alls. Låt katter leva utan att bli flera - kastrera mera!"

Anmäl
2011-12-17 17:54 #29 av: Simson

Jag fick enormt stöd där jag bodde när min Simson gick bort. De närmaste var underbara. Min vet som varit med oss ett tag visste hur mycket jag gjorde för Simson och hur mycket han betydde för mig och den vetten hade jag full tillit till! Det blev ändå en chock när han sade att det var dags för Simson att få vila. Jag ramlade ihop under undersökningsbritsen. Det är ändock ett fint minne trots tragiken för vetten gjorde så mycket för mig. Satt och höll om mig, fotade Simson och mig tillsammans. Jag köpte en blomma åt vetten när jag fick tillbaka Simson igen. Och ja jag har skrivit om det förut men Simson är den som fått mig att orka överleva så han var viktig för mig.

Atos sörjde mycket när Simson dog. Atos fattade inte vad som hänt utan letade efter Simson länge. När Atos gick till grannen och skulle slita upp hennes dörr frågade jag om vi fick gå in så han fick leta. Det fick vi. Det var hon som ställde upp så enormt mycket på oss! När Atos letat genom hennes lägenhet förstod/insåg han att Simson inte fanns där heller och lugnade sig. Men vad Atos gick ner i vikt! Han vart så smal så jag blev orolig nästan!

Kort därefter kom Indy inflyttandes. Han var bokade medans Simson levde för att han skulle uppfostra Indy var tanken. Atos levde uppigen och sprang och lärde Indy allt han kunde och visste om! Det var lycka att se!

Ja jag saknar fortfarande Simson.

Anmäl
2011-12-17 17:57 #30 av: Simson

Anledningen till att jag började skriva var för att lägga in en länk till en som verkligen hjälpte oss/Simson: Mia Mattsson

Krönika i tidningen Nära!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.